**En drömlik svensk berättelse**
“Jag gillar inte din mamma. Varför? Jag har aldrig gjort henne något illa,” frågade Tove.
“Vilhelm, vart ska du så bråttom? Ät färdigt först,” sa Veronica Margareta strängt.
“Mamma, jag är sen.” Vilhelm tog en stor tugga av smörgåsen, svepte kaffet och rusade ut från köket.
“Du kommer att få magkatarr om du fortsätter så,” muttrade Veronica Margareta och hasade efter honom på sina korta ben. “Skyndar du dig till din Tove? Vad ser du ens i henne? Lovisa är vacker, elegant, och hon är förälskad i dig. Ni passar bättre ihop. Ett så fint par.”
Vilhelm böjde sig ner för att knyta skosnörena och tuggade vidare på smörgåsen under tystnad.
“Som ett litet barn.” Mamma skakade på huvudet. “Din Tove kunde väl väntat fem minuter. Hon hade inte dött av det.”
“Mamma, lägg av.” Vilhelm rätade på sig och rättade till t-tröjan. “Det är mitt liv. Jag bestämmer själv vem som passar mig.”
“Du får bestämma. Men sen kommer du att ångra dig när det är för sent. En sådan vacker flicka som Lovisa står inte länge ensam…” Den sista meningen ekade redan mot den stängda dörren.
Hon knep ihop läpparna och vandrade tillbaka till köket. Åt upp den halva smörgås Vilhelm lämnat kvar och stirrade tomt på väggen. Sedan började hon frenetisk skura spisen. När hon var arg eller upprörd tuggade hon alltid på något eller började städa.
När dörrklockan ringde trodde hon att Vilhelm glömt något. Veronica Margareta skyndade sig att öppna. Men istället för sonen stod Tove i dörren. Den späda flickan log mot henne med stora grå ögon. Ett sådant där barnsligt troende uttryck som om världen just lovat henne något underbart.
“Hej, Veronica Margareta. Är Vilhelm…?”
“Han sprang härifrån för fem minuter sen. Missade ni varandra?” frågade Veronica Margareta med en ansträngd min. Svårt att säga om hon var glad eller bara nöjd över att göra Tove besviken.
“Synd. Kan du hälsa honom att jag var här? Jag och mamma åker till mormor. Hon har lagts in på sjukhus.”
“Det ska jag göra. Varför skulle jag inte?” sa Veronica Margareta. “Men ring honom själv och berätta.”
“Jag försökte. Hans telefon är avstängd.”
Veronica Margareta brukade be honom stänga av ljudet hemma. “Det ger mig migrän med alla ringningar,” förklarade hon.
När Vilhelm kom tillbaka tjugo minuter senare med hängande axel frågade hon honom hånfullt:
“Varför är du redan tillbaka, pojk?”
“Hon kom inte. Och hon är inte hemma. Mamma, var Tove här?”
“Skulle hon det?” Veronica Margareta låtsades oskyldig. “Vem vet vad som hänt. Din Tove har väl inte försvunnit. Hon dyker väl upp.”
Senare gick Vilhelm på träning, och Veronica Margareta åkte till affären efter att ha skurat spisen skinande ren. Där stötte hon på Lovisa, hans gamla klasskamrat.
Veronica Margareta ansåg med rätta att skönhet var viktigt för en kvinna. Och Lovisa var verkligen vacker, inte som den storaögda pinnsmala Tove. Men det som verkligen räknades var att Lovisas pappa jobbade på kommunen. Med en sådan svärfar skulle Vilhelm få en fin ställning, ett bra jobb, en lägenhet… Han kunde inte vara idrottsman hela livet. Veronica Margareta var inte en beräknande kvinna, men hon tänkte inte låta sonens framtid vara en slump. Man måste vara klok.
“Hej, lilla Lovisa,” sa hon med honungslen röst. “Det var länge sedan du hälsade på oss.”
“Hej. Jag skulle gärna, men Vilhelm har ju en flickvän. Han lägger inte ens märke till mig längre.” Lovisa spelade med direkt och putade med munnen.
“Struntprat. Du får ta initiativ själv – bjud ut honom på bio, på en promenad.”
“Jag har försökt, men han har alltid fullt upp.”
“Jag vet vad han har för sig,” fnös Veronica Margareta. “Tove åkte faktiskt härifrån idag. Hon sa hon skulle vara borta en vecka. Så missa inte chansen. Kom förbi ikväll. Vi tar en fika.”
Lovisa kom verkligen på kvällen. Veronica Margareta gick ut i köket för att “sätta på kaffet” och gav Lovisa en menande blick mot Vilhelms rum. Lovisa knackade och gick in. Vilhelm låg på soffan och stirrade i taket.
“Hej. Jag stötte på din mamma i affären idag. Hon bjöd hit mig. Varför är du så nere? Ska vi gå på bio? Det är fint väder.”
“Lovisa, jag är träningssliten. Nån annan gång, okej?” Vilhelm satte sig motvilligt upp.
“Okej, jag håller dig till det. Nån annan gång då,” sa Lovisa muntert.
Hon satte sig i soffan och frågade om träningen, tävlingarna, allt som engagerade Vilhelm – förutom Tove, förstås. Sen drack de kaffe i köket, och Veronica Margareta hintade om att Vilhelm borde följa Lovisa hem, för “en så vacker flicka borde inte gå ensam i mörkret…”
✽
Tove älskade sin mormor. Det var för hennes skull hon börjat läsa till läkare. Mormor var ofta sjuk men hatade doktorer och sjukhus.
“Jag ska bli läkare och ta hand om dig,” lovade Tove när hon var liten. Nu var fjärde året på läkarutbildningen avklarat.
Läkaren sa att det inte var något allvarligt, bara blodtryck, de skulle hålla kvar henne en vecka för observation. Tove blev lättad och började packa.
“Vart ska du? Det är lov. Din Vilhelm kommer inte att försvinna,” muttrade mamman irriterat.
“Mamma, mormor mår bättre. Stanna du med henne, och när Vilhelm åker på tävling kommer jag och byter av dig.”
“Okej, åk då,” suckade mamman och skakade på huvudet.
*Vilhelm är en bra kille. Men hon får inte låta honom bli en besatthet.* Mamman mindes när hon själv varit kär i Toves pappa. Det hade känts som om kärleken skulle vara för evigt. Men när Tove var åtta lämnade han henne för en annan. *Kanske min dotter har mer tur. Gud give.*
Tove åkte hem och sprang direkt till Vilhelm utan att stanna hemma först.
Dörren öppnades av Veronica Margareta. Toves blick möttes av en sur min, som om hon sprungit in i en vägg.
*Här kommer hon igen. Vad är det för en klibbig flicka? Precis när det började bli något mellan Vilhelm och Lovisa…* tänkte Veronica Margareta, men hon log syrligt och meddelade att Vilhelm inte var hemma, och hon visste inte när han skulle komma.
“Jag ska säga till honom att du var här,” sa hon medan hon stHon väntade sig aldrig att se Vilhelm stå där på trappen med blommor i handen och ett förlåt som genomsyrade femton års tystnad, men när deras händer möttes, förstod hon att kärleken aldrig hade slutat vänta.
