*Dagbok*
Bilen susade genom den svarta natten. I den satt en man och en kvinna. För en utomstående kunde de se ut som ett par på väg hem till sina barn.
“Kan du köra fortare?” frågade kvinnan nervöst.
“Det är för riskabelt. Staden ser tom ut, men det kan dyka upp någon när som helst. När tänker du berätta för honom om oss? Hur länge ska vi fortsätta träffas i smyg? Berätta för honom, det blir lättare för alla,” sa mannen.
“Lättare? För vem? För oss, kanske, men vad händer med Lovisa? Hon älskar sin pappa. Och han älskar henne. Vad gör det med dem när de får veta? Det är grymt,” försvarade sig kvinnan.
“Och att ljuga hela tiden, är inte det grymt? Tror du inte han misstänker något? Jag tröttnar på att dela dig med honom. Ska jag säga det åt dig? Man mot man?”
“Nej, snälla. Jag ska göra det. Ge mig tid.” Kvinnan grep tag om hans hand på ratten och höll hårt i den. “Jag älskar dig också väldigt mycket. Men tvinga mig inte. Jag lovar att jag ska prata med min man snart.”
Mannen vände ansiktet mot henne, mötte hennes blick och böjde sig fram för en kyss.
Ur mörkret, precis vid kröken, kom en svart SUV farande. Kvinnans skrik drunknade i metallens vrål…
***
Telefonens melodi bröt genom dimman av sömn. Ett ögonblick balanserade Fredrik på gränsen mellan dröm och verklighet, men sedan öppnade han ögonen.
Emelie hade ringt klockan åtta och sagt att hon blev sen. En väninna hade problem, hon kunde inte lämna henne ensam. Hon lovade att berätta mer senare. Han hann inte fråga vilken väninna eller vad som var på tok. Han kunde ha ringt runt till alla vänner han hade numret till, men det kändes förnedrande både för honom och henne.
Fredrik hade börjat ana oråd för två månader sedan. Emelie blev för ofta sen eller försvann hela helger. För många väninnor hade plötsliga problem som krävde hennes närvaro.
Han sträckte sig efter telefonen på nattduksbordet. En okänd nummerpresentatare. Hjärtat knöt sig.
“Hallå?” svarade Fredrik med hes röst.
“Kommissar Lindström. Är du make till Emelie Sofia Bergman?”
“Ja.”
“Din fru har varit med om en bilolycka… Hon är på Södersjukhuset i allvarligt tillstånd.”
“Lever hon?” frågade Fredrik med skakig röst.
“Ja, men…”
“Pappa, är det mamma?” I dörröppningen stod tioåriga Lovisa och stirrade skrämd på honom.
Fredrik svalde klumpen i halsen.
“Nej. Det är… Mamma är på sjukhus. Hon har varit med om en olycka.”
“Är hon död?”
“Nej, vadå. Hon lever,” skyndade sig Fredrik att säga.
“Men du frågade… Pappa.” Lovisa kastade sig om hans hals så hårt att han knappt kunde andas. “Vi åker till henne. Jag är rädd.”
Fredrik lossade hennes armar, satte henne bredvid sig på sängen.
“Nej, sjukhuset släpper inte in oss nu. Vi åker till mamma på morgonen. Nu sover vi lite. Eller tror du mamma vill se oss helt slutna?” Han tvingade fram ett leende.
Lovisa nickade och gick till sitt rum. Han lade sig ner igen. Gryningen syntes redan i fönstret. Fredrik mindes att han sett klockan på telefonen innan han svarade. Halv tre.
Han måste lugna sig. Handen mot bröstet kände han hjärtats slag.
På morgonen åkte de till sjukhuset. Han steg in i doktorns rum och lämnade Lovisa i korridoren.
“Är du maken?” frågade en läkare i hans ålder.
“Ja. Hur är det med min fru?”
“Vi har opererat henne. Allvarlig huvudskada, flera brutna ben… Hon är i koma.”
“Hur hamnade hon i en olycka? Hon kör ju inte bil.”
Läkaren ryckte på axlarna.
“Jag vet bara att bilen hon satt i krockade med en SUV. Båda förarna dog direkt. Din fru hade tur. Men hon är i kritiskt tillstånd. Vi gör allt vi kan. Hon är ung, kroppen kan kämpa. Det finns hopp.”
“Får vi träffa henne? Min dotter är i korridoren.”
“Det är ditt beslut. Din fru ser inte bra ut. Men närstående kan ibland göra under. Följ med.”
“Vem var med henne i bilen?” frågade Fredrik på väg till intensivvårdsrummet.
“Det får du fråga polisen. Men var beredd, hon är medvetslös. Inte länge.” Läkaren öppnade dörren.
Fredrik kände inte igen Emelie. Huvudet i bandage, ansiktet blåslaget och sönderskrapat. Främmande. På filten låg hennes hand med vigselringen.
“Mamma!” ropade Lovisa, smekte hennes hand. “Sover hon?” vände hon sig till Fredrik.
“Ja. Vi får bara se på henne en stund.”
De åkte hem under tystnad. Fredrik ringde Emelies mamma, berättade och bad henne komma och vara med Lovisa. Han måste åka till jobbet.
Birgitta kom in i lägenheten med en redan blöt näsduk mot ögonen.
“Kanske jag tar Lovisa till mig ett tag? Du har nog mycket nu,” sa hon lugnad. “Vill du följa med?” frågade hon Lovisa.
Flickan nickade.
“Jag varnade henne. Men lyssnade hon? Nej då.” Birgitta snyftade till men hejdade sig när hon såg Fredriks frågande blick.
“Birgitta, vad varnade du Emelie för?”
Hon skakade på huvudet, torkade näsan.
“Säg det. Jag kommer att få reda på det ändå.”
“Förlåt, Fredrik. Jag sa åt henne att det här inte skulle sluta bra. Vi grälade.” Hon viftade uppgivet med näsduken. “Hon bara: ’Jag älskar honom, kan inte leva utan honom…’ Som besatt. Åh, förlåt att jag… Jag önskar att hon själv hade…”
Fredrik kände igen smärtan i bröstet. Han tog ett försiktigt andetag och grimaserade. Han hade känt det, sett förändringen, men vägrat acceptera sanningen.
“Vem är han?” frågade han dovt.
“Jonas Hult. Han har varit kär i Emelie sedan skolan. Åkte utomlands en tid. När han kom tillbaka började det.”
Hult. Fredrik hade sett honom en gång. Ibland, när han hann, hämtade han Emelie efter jobbet. Väntade på parkeringen. Hon sprang mot bilen, glad som ett barn.
För två månader sedan hämtade han henne igen. På parkeringen såg han henne med en man. Deras blickar sa allt.
Han gick ur bilen och närmade sig. Emelie ryckte till, rädd när hon såg honom. Sedan log hon, som om inget hänt, presenterade dem för varandra. En gammal klasskamrat. Träffat honomOch medan solen höjde sig över motorvägen, viskade Fredrik för sig själv: “Nu börjar allt på nytt,” och kände hur Emelies hand lätt tryckte hans, som ett löfte om att de skulle klara detta tillsammans.
