Motorn brummade lugnande i bilen, och lukten av läder och luftfriskare fyllde kupén. Den grå asfalten med sina vita linjer susade förbi under hjulen. Solen steg långsamt på morgonen och lovade en varm sommardag. Elin lutade huvudet mot huvudstödet och blundade.
– Vila dig lite. Det är nog en tjugo minuter kvar, sa Boris till sin fru.
– Jag hade kunnat vila bättre hemma i varm säng. Det är ju helg, trots allt. Du kunde ha åkt ensam. Det är ju dina vänner, svarade Elin utan att öppna ögonen.
– Vad skulle jag göra där ensam? Alla kommer med fruarna. Jag trodde du och Ingegerd var vänner. Dessutom är det skönt att vara ute i naturen, inte bara i sängen. Boris tystnade ett ögonblick. – Det var länge sedan vi träffades. Minns du förr? Jo, förresten, Jörgen kommer med sin nya fru. Berättade jag det? Nej? Tänk dig, han gifte sig. Får se vem som lyckades fånga hans hjärta så att han offrade sin frihet.
Elin värdearbetade nyheten, satte sig upp och öppnade ögonen.
– Har du träffat honom redan?
– Ja, men bara snabbt, inget djupare. Men jag längtar efter gamla goda stunder, ett skratt vid lägerelden med gitarr. Åh, den tiden, suckade Boris.
– Så nu ska ni börja träffas varje helg igen, muttrade Elin.
– Kom igen. Vad är det för fel med det? Vi har varit vänner sedan universitetet. Känner varandra i grund och botten. När din mamma var sjuk förra året, lånade Jörgen oss pengar till operationen utan att blinka.
Elin lutade sig tillbaka igen.
– Det är sant. Jörgen är en bra kille. Men Ingemar och Ingegerd…
– Vad är det med dem? undrade Boris.
– Det känns som att de inte är en familj, utan bara låtsas. Något är konstigt, jag vet inte hur jag ska förklara det.
– Har inte märkt något. De verkar helt vanliga för mig. Vet du att Ingegerd och Jörgen var ihop en gång? Ja, vilken kärlek det var, alla trodde de skulle gifta sig redan första året. Men sen gick det snett. Ingegerd gifte sig med Ingemar istället.
– Du har inte berättat det. Elin vände huvudet mot sin man.
– Det var längesen. Mycket vatten har runnit under bron sedan dess. Boris tystnade.
Motorn brummade stadigt, och Elin blundade igen. Hon öppnade ögonen när bilen började skaka – de hade lämnat asfalten för en grusväg. Tallar stod som en tät vägg längs vägen och släppte knappt in något solljus.
– Jag hade glömt hur vackert det är här, utbrast Elin.
– Just det. Stolt hördes det i Boris röst, som om han själv hade bidragit till naturen.
Grinden till tomten stod öppen – de väntades. Boris parkerade bilen bredvid två andra vid staketet. Alla var alltså här. Från huset skyndade Jörgen redan mot dem med utbredda armar, som om han ville omfamna dem och bilen på en gång.
– Äntligen! Vi började tro att du skulle missa fisket. Jörgen omfamnade Boris och dunkade honom i ryggen. – Och du, du blir bara vackrare för varje år. Hur gör du? skämtade han mot Elin. – Varför har ni tagit med så mycket mat? Vi har redan mer än nog, vi skulle kunna äta i en vecka. Men kom igen, jag tar några kassar.
De tre gick mot huset, belamrade med kassar. På gräsmattan framför huset stod redan en grill, och bredvid låg en påse med kol. Under ett äppelträd fanns ett träbord med flätade stolar.
I dörren visade sig Ingegerd med en ung tjej. De bar kuddar och filtar i famnen.
– Oj! Boris, Elin, hej! ropade Ingegerd.
Plötsligt var det liv och rörelse, alla pratade och skrattade på en gång.
– Då så, tjejer. Ni sköter det här, vi går och fiskar, förkunnade Jörgen.
– Jaha… muttrade Ingegerd missnöjt.
– Vi är inte borta länge. Bara lite manssamvaro. Och ni behöver inte ha tråkigt. Vi har gjort vår del – marineraMen när solen gick ner och det sista skrattet dog ut, insåg Elin att vänskap, precis som sommaren, alltid förändras – och att det var precis som det skulle vara.
