För ett halvår sedan dog den gamla grannen till Lena. Hennes man blev ensam kvar. Han blev sorgsen, skrumpnade ihop och böjde sig som om en tung börda av längtan och sorg drog honom nedåt. Han gick knappt ut längre. Grannarna tyckte synd om honom. Någon tog med sig en skål soppa, en annan gick till affären och köpte mat åt honom.
Han var lite döv och glömsk. Han satte sig framför tv:n, skruvade upp ljudet på max och glömde vattenkokaren på spisen. En gång var det nära att han startade en eldsvåda och själv blev rökskadad. Sedan dess förvarade Lena en reservnyckel till hans lägenhet.
En dag kom sonen och hämtade sin far, och lade ut lägenheten till försäljning. Grannarna var glada – det var inte rätt att en gammal man skulle dö ensam när han hade barn som levde.
Tre veckor senare fick lägenheten en ny ägare. Hela huset märkte det genast, för arbetsmän kom och började renovera. Hela dagar bar de ut sopor, mörknad sanitet och gammal möblering. Sedan borrade och hamrade de oavbrutet. Vilka nerver skulle klara av detta? Lena bodde ju bara vägg i vägg.
Hon hade ingen lust att gå hem från jobbet. Buller och dån mötte henne redan i trappuppgången. Hon stod ut, stod ut, men till slut gick hon till grannen. Dörren öppnades av en man täckt av damm och färgfläckar.
“Är du lägenhetsägaren? Hur länge ska ni hålla på med detta oväsen? Jag orkar inte mer, huvudet sprängs”, sa hon irriterat.
“Förlåt, men jag har fått order att avsluta renoveringen snabbt. Vi håller på två dagar till, senare blir det mindre buller.”
“Två dagar?” Lena visste inte ens vad hon skulle säga.
Bakom den stängda dörren hördes återigen ljudet av en borr. Lena gick ut på gatan. Där hördes inte oväsendet lika tydligt.
“Har grannen gjort dig upprörd?” frågade en av kvinnorna som satt på bänken vid entrén.
“Har ni sett honom?” frågade Lena i sin tur.
“Ja. Han ser ut som en helt vanlig man”, började grannkvinnorna berätta. “Klär sig fint, dyrt, och luktar gott av rakvatten. Snygg, artig, hälsar.”
“En underbar granne har flyttat in i vårt hus”, sjöng den tandlösa gumman Britta falskt.
De andra kvinnorna skrattade och visade Lena sina glest beväxta tänder med metallkronor och lösproteser.
“Jag önskar han spelade klarinett eller trumpet istället”, muttrade Lena.
“Har du varit och pratat med honom?”
“Ja. Men vad hjälper det? Det är arbetarna som bråkar, och de lyssnar inte.”
“Du borde ta en närmare titt på lägenhetsägaren, Lena. Han är en riktig karl. Hur länge ska du vara ensam? Du är ju ung, du hinner fortfarande få barn. Och han har pengar – han kommer i en lyxbil.”
“Jag ska gå till affären”, sa Lena och gick därifrån, försökande att inte lyssna på samtalet bakom ryggen.
Hennes man hade dött två år efter bröllopet. Hon hann inte få några barn. Tretton år hade hon varit ensam.
“Kanske kommer lägenhetsägaren bara när jag är på jobbet. Det är meningslöst att klaga. Renovering måste göras. Den gamla lägenheten var i dåligt skick. Men jag ska nog ge honom betalt – bara han avslutar renoveringen och flyttar in”, tänkte Lena när hon gick runt en pöl.
Två dagar senare träffade hon äntligen lägenhetsägaren. Lena kom hem från jobbet med ett enda önskemål – att lägga sig. Dagen hade varit jobbig, hon var inte ens hungrig. När hon kom till porten öppnades dörren framför henne.
Lena såg en ung man bredvid sig. Han log med alla sina trettiotvå tänder. Hon förstod genast att det var den nya ägaren av den gamla lägenheten. Hans leende verkade fräckt, och hans blick arrogant.
“Tack”, sa hon torrt och gick in.
Dörren stängdes bakom henne. I den halvmörka trappuppgången hördes steg. Hjärtat slog oroligt. Hon stannade och vände sig om. Den nya grannen gick bakom henne.
“Gå före. Jag gillar inte när någon andas mig i nacken”, sa hon irriterat och försökte dölja sin rädsla.
Grannen gick förbi henne och började gå uppför trappan. Huset var gammalt, mitt i stan, med stora rum och höga tak. Lägenheterna var mycket eftertraktade.
När Lena kom upp i fjärde våningen stod grannen vid sin dörr.
“Så du är min granne? Trevligt att träffas. Arbetarna sa att du kom och klagade.”
“Jag klagade inte, jag bad er arbeta tystare. Det är som att bo på en byggarbetsplats. Ni renoverar er lägenhet, men hela huset lider”, sa Lena och letade efter nyckeln i handväskan.
“Jag ber om ursäkt. Vi är snart klara, jag lovar”, svarade grannen lugnt.
Lena sa ingenting, gav honom en förebrående blick och gick in i sin lägenhet, smällde igen dörren så hårt att målning föll från taket.
Sedan dess smällde hon dörren vid varje tillfälle. Det var hennes hämnd. Hon föreställde sig med glädje hur hans leende försvann.
En vecka senare kom nya möbler. Flyttgubbarna släpade upp en soffa till fjärde våningen och blockerade trappan. Lena fick klämma sig förbi. Medan de bar in soffan hann hon med en snabb blick in i rummet. Hon såg ljusa tapeter, honungsfärgat parkettgolv…
“Vill du komma in?” Grannen dök upp i dörren. Lena rodnade som om hon blivit påkommen med att kika genom nyckelhålet. Hon skyndade sig in i sin lägenhet och glömde att smälla igen dörren. Fan också!
På helgen firade Lena sin födelsedag. På måndagen skulle hon bjuda kollegorna på jobbet, men nu satt hon bara med sin väninna Lisa.
Lisa kom lite sent. Med hennes ankomst fylldes lägenheten av skratt och liv. De satte sig vid bordet.
“Åh, vi borde ha köpt vin. Jag kan inte öppna champagne”, insåg Lena för sent.
“Finns det några män bland grannarna?” Lisa var inte sen på upptågen.
“Väggen i vägg. Men…” Lena hann inte avsluta innan Lisa rusade till dörren.
Två minuter senare kom hon tillbaka med grannen. Han hade inte kostym på sig, utan jeans och en rutig skjorta med uppkavlade ärmar.
Grannen hälsade, öppnade champagnen med en elegant rörelse. Bakom hans rygg gjorde Lisa tummen upp, rullade med ögonen och tog sig för hjärtat. Ingen behövde översätta – hon var imponerad.
“Lena fyller år idag. Hon lagade mat som till ettDe satt uppe till långt in på natten, och när regnet slutligen upphörde, insåg hon att livet ibland ger en andra chans – om man bara vågar ta den.
