– Vi är framme, mamma. – Leo öppnade bildörren för sin mor.
Agnes steg ur och tittade upp mot fönstren i sin lägenhet. Hon suckade lätt.
– Vad är det, mamma? Är det något igen?
– Nej, min pojke. Hon sågade sonen i ögonen. Hans blick var full av äkta oro. – Hela mitt liv har jag bott här. Först med mina föräldrar, sen med din pappa. Hit bar jag dig från sjukhuset. Du var så vacker. Hon tystnade ett ögonblick. – Minns du när vi köpte nya gardiner i ombyggnaden? Och nu… Hon kastade återigen en blick mot fönstren.
Hennes fjärilsblick hade alltid sökt efter Nils där nere på gården. Så fort hon såg honom komma, kontrollerade hon om middagen fortfarande var varm. Alltid höll hon en tekokare på spisen – han älskade brännhet te, alltid med sockerbitar. Han vägrade dricka det sött som andra gjorde. Landsbygdsvanor satt djupt.
– Kom, mamma, sonen avbröt hennes tankar med en lätt beröring på armen. – Elsa har säkert väntat länge.
– Elsa… Agnes andades ut namnet. – Hon har inte hälsat på mig en enda gång. Väntar hon på min död?
– Sluta nu, mamma, avbröt sonen skarpt.
De gick upp fjärde våningen i den gamla fastigheten mitt i Stockholm. Sonen öppnade den tunga ytterdörren, där skruvhålen efter namntavlan satt kvar: “Ludvig Karlsson, Professor”.
Svärdottern tittade ut från rummet, fnös och försvann igen.
– Kom in, mamma, jag sätter på te åt dig med citron, precis som du gillar, sa Leo.
Agnes gick in i det lilla rummet som en gång varit hennes, sedan sonens, och nu åter var hennes. Hon sjönk ner i den slitna soffan, lutade huvudet mot ryggstödet och slöt ögonen.
*Hur ska det här gå nu?*
***
Agnes gifte sig sent. Hennes far, professorn, hade sett henne som sin efterträdare – barn eller inte. Många friade. “Skynda dig inte, min flicka. Det är pappas namn de vill ha, inte dig”, sa modern.
Men vid trettio stod hon fjärilsblind för en fjantig doktorand. Hennes far älskade honom, förutsade en stor framtid. Kanske därför han gick med på giftermålet. Ett år senare gick han i pension och lämnade sin stol till svärsonen. De flyttade till landet, lämnade lägenheten i stadens hjärta åt de unga.
Med Nils hade hon det bra, barn kom bara inte. När det äntligen hände, jublade de båda. När Leo föddes glömde hon vetenskapen. Och Nils ville att hon skulle stanna hemma, uppfostra deras son.
Själv arbetade han dubbelt på sin avdel. Skrev böcker, artiklar, mötte avundsjuka. När Leo, uppkallat efter farfar, börjat sjunde klass, dog Nils av en hjärtattack. Han stod inte ut med anklagelserna – uppkomling, bedragare, en som klättrat genom ett giftermål. Han kunde inte uthärda det.
Agnes blev ensam med sonen. Tillbaka till universitetet? Hon visste inte ens längre vad hon skulle undervisa i. Hon sålde fjärilshuset föräldrarna lämnat efter sig. Pengarna räckte. Så fort Leo tog examen började han arbeta.
När han förde Elsa hem, insåg Agnes att det var allvar. Han var besatt av skönheten. Modern hörde hennes hjärta varna. Hon frågade: *Var är hon ifrån? Vem är hennes föräldrar?* Elsa svarade undvikande. Förälskad bad sonen henne att låta– Låt oss gå hem nu, sa Agnes med en lugn röst, och med en sista blick mot parkeringen klev hon in i bilen, beredd att låta det förflutna förbli just det – förflutet.
