*”Så vacker han har blivit. Om han bara var lite rikare och jobbade på ett prestigefullt företag, så kanske jag skulle ha blivit förälskad i honom,”* tänkte Linnea.
– Okej, Gustav, du får sköta saker medan jag är borta. Om det blir några problem, ring. Jag åker inte till Mars, jag är bara en telefonlängd bort, sa Viktor och sträckte fram handen mot sin vän och ställföreträdare.
– Jag fattar, oroa dig inte. Förresten, du har inte sagt vart du ska på semester. Till Kanarieöarna eller Thailand? Gustav skakade hans hand.
– Sa jag inte det? Jag åker till mamma. Behöver laga taket och fixa staketet. Pappa skötte allt sånt förr, men sedan han gick bort har det bara blivit sämre. Minns inte ens när jag senast satt vid sjön med ett metspö.
– Jag har aldrig ens varit på fiske. Rening stadsperson. Avundas dig faktiskt, suckade Gustav. – Berätta när du kommer tillbaka, ropade han efter Viktor som redan gick.
Glad över att han snart skulle vara långt bort från Stockholms buller och damm, omfamna sin mamma och andas in barndomens friska luft, log Viktor medan han åkte hem.
Han växte upp i en liten by. Morsan var lärare, fadern byggarbetare. Viktor hjälpte ofta sin pappa på bygget och lärde sig göra allt. Fadern hoppades att sonen skulle följa i hans fotspår. Men Viktor drömde om bilar, datorer och ny teknologi. Skolan gick lätt för honom. När han tog studenten, sa han att det inte fanns någon framtid i byn – han ville åka till Stockholm och nå längre än att bara bli byggare som fadern.
– Vadå inget att göra här? Byn växer, byggare behövs alltid. Du kommer inte svälta. Vill du ha ett modernt hus? Gif dig, så har barnen plats att springa, resonerade fadern.
– För tidigt att tänka på fru. Måste få ordning på livet först, svarade Viktor.
Fadern blev arg, diskuterade. Men mamman lugnade honom och stödde sonen.
– Låt honom prova. Han är smart, vi kommer vara stolta över honom, övertalade hon.
Föräldrarna gav honom pengar till en början och släppte iväg honom mot storstaden. Viktor studerade och jobbade på bygget. Med tiden fick han allt han ville.
I skolan var han kär i Linnea, en fnittrig tjej med en liten uppnäsa. Hon var ingen höjdare i skolan, drömde om att bli frisör och öppna en egen salong. Båda hade sina egna drömmar. Så de åkte åt olika håll, med hoppet om att mötas igen en dag.
När Viktor kom hem på besök, var Linnea alltid redan borta.
Han kunde ha frågat hennes mamma efter hennes nummer eller adress – men det gjorde han inte. Kärleken skulle stå i vägen för drömmen. Och om de gifte sig, barn, pengabekymmer – nej, först måste han nå sina mål: bygga sitt företag, köpa bil, hus. Först då…
– Akta dig så du inte missar tiden. Linnea kanske inte väntar, sa fadern.
– Inga problem, det finns andra tjejer, svarade Viktor.
Men andra ville han inte ha.
Nu hade Viktor allt, eller nästan allt, han drömt om. Ett fint hus i ett bra område, en dyr bil, ett lönsamt företag. Nu kunde han tänka på en fru. Kvinnor fanns – men de ville ha huset, bilen, pengarna. Han ville bli älskad för den han var.
När han besökte föräldrarna hoppades han innerligt att träffa Linnea. Han berättade lite och undvikande om sitt liv för dem. De levde enkelt, utan överflöd, och förväntade sig detsamma av sonen. När han nämnde sina framgångar, rynkade fadern pannan och mamman blinkade nervöst. Kunde man verkligen köpa en lägenhet i Stockholm och bygga ett hus med ärliga medel?
– Bryter du mot lagen? Lärde vi dig det här? Hellre att du jobbar på bygget än att vi ska skämmas för dig, muttrade fadern.
Så Viktor kom alltid hem i en gammal, enkel bil som han lånade av en vän i utbyte mot sin lyxmodell. Eller med tåg. Han sa bara att han jobbade som ingenjör. Fadern nickade gillande och var stolt över sin stockholmsson.
Även den här gången, trots att fadern gått bort för tre år sedan, gjorde Viktor inget undantag. Han lämnade sin dyra bil i garaget, köpte tågbiljett och klädde sig enkelt.
Han fick en lägre bädd i kupén, men en äldre kvinna skulle ha den övre. Viktor gav henne sin plats utan att tveka. Hon tackade honom hela resan.
Viktor låg på den övre britsen och såg ut genom fönstret. Skogar, fält, sjöar flög förbi. Han mindes när han for till Stockholm för första gången. Hjulens rytm fick tankarna att flyta fritt.
Byn verkade mindre och vackrare än han mindes. Luften var frisk, träden gröna och frodiga – inte som stadens dammiga buskar. Blommor i trädgårdarna fick allt att glänsa.
Viktor gick in i sin barndoms trädgård. Mamman såg honom, höjde händerna och tårarna vällde upp.
– Pojken min, vilken glädje! Jag väntade dig inte. Stannar du länge? Hon granskade honom.
– Tills du kör ut mig, sa han och kramade henne.
Mamman bakade pajer varje dag, ivrig att mätta sin ende son. Han åt och klättrade sedan upp på taket, satte nytt staket, målade fönsterluckor.
– Du borde vila. Semester är ju till för det, oroade sig mamman.
– Jag är redan klar. Ska du någonstans? Viktor såg hennes fina klänning och en stor tygkasse.
Mamman gick aldrig ut utan att klä upp sig.
– Måste handla, sa hon.
– Jag kan cykla. Vad behövs? erbjöd Viktor.
Hon gav honom en inköpslista.
– Ska du gå så där? utbrast hon.
– Ja, varför inte? Viktor tyckte han var mer än presentabel för byn: slitna jeans, uppkavlade skjortärmar som visade solbrända, starka armar.
Sportskorna… De var dyra och märkesgjorda. Han älskade bekväma skor. Ingen här skulle fatta vad de kostade.
Viktor hoppade på en gammal cykel och åkte till affären. Kvinnorna där kände inte igen honom, stirrade och frågade vem han var och vem han besökte. De blev förvånade när han sa sitt namn, undrade om jobb och liv. Viktor svarade kort eller teg.
När han kom ut, stod en röd Audi bredvid hans cykel. Cykeln såg ut som en urgammal mumie bredvid bilen. Viktor visslade lågt när han såg den punkterade däcket.
– Du kunde hjälpa till istället för att stå och vissla, hördes en röst bakom honom.
Gåshud spred sig över hans ryHon vände sig om, och där stod Linnea, precis som förr, men ändå helt annorlunda – och i det ögonblicket insåg båda att deras vägar aldrig borde ha skilts, men nu var det för sent, för lögner och förväntningar hade byggt en mur mellan dem som de inte längre kunde riva ner.
