I den gamla, stora lägenheten rådde det en ovanlig livlig stämning. Dörrklockan pinglade omgång på omgång, och när dörren öppnades steg en ny slukting in. Den här gången var det en storvuxen man i en dyr kostym, där jackan sken upp över hans utbuktande mage.
En blek, anspråkslös kvinna log surt mot honom, och mannen reste sig från soffan och gick fram för att hälsa.
“Lars! Jag trodde inte du skulle komma.” Männen skakade hand. “Sätt dig, berätta hur livet har behandlat dig.”
Kvinnan flyttade sig motvilligt till andra änden av soffan och gjorde plats åt bröderna.
“Är det här verkligen Svens fru? Så många tjejer han har haft, och så gifte han sig med en sån…” Lars tänkte men fann inga ord.
Dörrklockan ljöd igen. Alla tre vände blickarna mot dörren. Det var bara en person de väntade på att se träda in i rummet. I dörröppningen stod en lång man i svarta byxor och en mörkblå tröja som framhävde skjortans vithet.
Björn hälsade torrt, såg sig omkring och satte sig i en solkig fåbänk i andra änden av rummet.
“Vilken språk han har blivit”, tänkte Lars.
Han kände igen honom direkt, trots att de inte setts på trettio år. Nu var de samlade, de tre bröderna, de tre arvtagarna. De hade kommit som kråkor till aset. Lars hade hoppats att ingen annan skulle dyka upp, särskilt inte Björn.
Bröderna hade fått inbjudan att komma hit för att “taga avsked” av Anna Margareta. Så stod det skrivet – “taga avsked”. Och adressen fanns med, ifall de glömt.
Lars bodde sedan länge i en annan stad med sin familj – bra jobb, lägenhet, bil, två döttrar, och en som redan skänkt honom ett barnbarn. Egentligen behövde han inte faster Annas arv. Han kom mest av nyfärnhet.
Förr hade lägenheten känts enorm. Han var rädd för de mörka vrårna, de stora golvurren och de klumpiga möblerna.
När deras far föll från byggställningen på ett bygge och dog, svartnade modern av sorg. Hur skulle hon ensam ta hand om tre småpojkar? Den yngste, Sven, var inte ens fem. De levde fattigt och hårt. En dag dök faster Annas okände äldre bär upp och erbjöd sig att ta hand om åtminstone de två äldsta pojkarne ett tag.
Han och hans fru hade inga egna barn. Modern skulle komma till sans och hämta dem sedan. Farbror gav hen några pengar och tog med sig pojkarna. Modern började dricka och dog kort därefär.
Faster Anna var sträng och kall. Hon klädde och matade pojkarna, försökte tycka om dem. Lars insåg snart att det här var hans chans att klättra. Han gjorde allt för att ställa sig in hos farbror och faster.
Men mellanbrodern Björn var reskat och ville inte bygga någon kontakt med de nya släktingarna. Efter skolan valde han att inte studera vidare, till skillnad från Lars. Han flyttade tillbaka till sin hemstad, till föräldrarnas gamla lägenhet. Fick ett jobb, läste vidare på distans. Farbror skickade pengar till honom ibland, men Björn skickade tillbaka dem med en lapp: “Bekommer inga pengar”.
Lars gifte sig under sista året på universitetet och färjde till hustrenns föräldrar i Göteborg. Yngstebrodern Sven växte upp som en slarver, levde ett slösaktigt liv. I varje familj finns det ett svart får, som man sär.
“Lägenheten behöver renovering. Sen kan den säljas för en bra slant. Och sådan här möbler görs inte längre – antikviteter från sextiotalet. Stabila, klumpiga. I skåpet står bohemiskt kristall. Och säker på att det finns pengar på kontot… Fast alla besparringarna kanske försvann under bankkraschen på nittiotalet…” Lars insåg att han drömt för mycket.
Han kastade då och då blickar på Björn, som satt likgiltig med benen i kors. Sven viskade med sin fru och sneglade på bröderna. “Björn är en ensamvarg, var aldrig omtyckt av farbror och faster. Sven kommer att slösa bort sin del… ” Lars tyckte själv att han var mest värdig faster Annas arv.
Det var en söt flicka som släppt in dem i lägenheten. Antagligen faster Annas hjälpare. Precis när Lars tänkte på henne rullade en rullstol in i rummet, och där satt en gammal dam. Huvudet vilade mot bröstet, och benen täcktes av en tjän filt.
Flickan ställde rullstolen så att den gamla damen kunde se alla. Hon såg ännu sötare och yngre ut i jämförelse. För bröderna var det en chock att se en levande släkting.
Lars försökte räkna ut hur gammal hon kunde vara. Följde han logiken, så var hon långt över åttio. Och varför trodde han att hon var död? I telegrammet stod det att han var inbjuden att “taga avsked” av Anna Margareta. Därför antog han att hon gått bort.
Lars betraktade faster med nyfikenhet och en svag skräck – hennes röftvårade ansikte med bruna åldersfläckar, det grå håret som stod åt alla håll. De knotiga händerna med uppsvålla ådror vilade på armstöden. Han stirrade och försökte smälta intrycken. Kände igen henne, och samtidigt inte. Tiden hade inte varit nådig mot den en gång stolta och småfta kvinnan han mindes.
“Anna Margareta är glad att se er alla”, sa flickan muntert.
“På hennes begäran let jag reda på er och bjöd in er hit. Förlåt om mitt telegram togs fel. Hon ville träffa er, lös arvsrågan för att undvika bråk sen.”
“Intressant. Så våra önskemåål kommer tas med?” Lars lyste upp.
“Inte riktigt. Ska vi dricka lite kaffe? Kan ni hjälpa till?” Hon vände sig mot Svens fru.
“Vem är du egentligen?” avslutade Lars henne.
“Det här är Elin, mitt barnbarn”, kraxade Anna Margareta oväntat.
Lars stirrade på henne, sedan på Björn. Han satt stilla. Men Sven rörde oroligt på sig i soffan.
“Svens dotter? En till arvinge. Det här var oväntat. Måste bekrätas släktbandet”, tänkte Lars och betraktade Elins rygg.
Nu var det bara bröderna och deras faster kvar i rummet.
“Tack för att ni kom”, sa hon med kraxande röst. “Trodde jag var död, va? Ni kom inte för min skull, utan för arvet. Det är ok. Var och en får vad han förtjänat. Bara en sak – bråka inte över mitt grav, om testamentet inte faller er i smaken.”
“Finns det ens något att bråka om?” undrade Lars.
“Du har förändrats. BjörnSen när Elin och Björn möttes på landet igen, insåg de båda att livet ibland ger oväntade gåvor – inte bara i form av arv, utan också i form av nya början.
