– Vi klarar två, och en tredje går också. Jag kan ta extrajobb. Eller vill du bli av med barnet? – frågade hennes man rakt på sak.
Emma hade känt sig trött i flera dagar. Det fanns så mycket att göra, men hon hade bara velat sätta sig och inte röra sig, eller ännu hellre lägga sig och ligga kvar. Hon kunde knappt titta på mat. Hon gjorde ett graviditetstest, och det bekräftade hennes misstankar.
Bara två år sedan hon kom ur föräldraledigt, knappt hunnit vila från blöjor och bebiskläder, och nu igen… Hon blev ledsen. Albin skulle snart fylla fem, och Lovisa hade precis börjat andra klass. Barnen behövde hennes omsorg och uppmärksamhet, men nu skulle hon vara upptagen med en ny baby. Skulle de förstå? Skulle de bli svartsjuka på en ny lillebror eller lillasyster?
”Visst är ett barn en Guds gåva. Ger Gud gåvan, ger Han också brödet. Vad är det man brukar säga i såna här lägen? Men tiderna är så osäkra, även om… när har de någonsin varit enkla? Kvinnor födde barn även under krig. Vad ska jag säga på jobbet? Att jag snart ska in i föräldraledigt, och sedan kommer behöva ta massa sjukdagar?
Och vad gör jag med ett jobb med tre barn? Familjen blir större, och vi måste klara oss på Eriks lön…” Emma plågades av tvivel och skyndade sig inte att ”glädja” sin man med nyheten. Det fanns tid att tänka än.
Nyligen hade chefen undrat om någon i teamet planerade föräldraledigt eller att sluta. Förståeligt, eftersom de flesta på arbetsplatsen var kvinnor. Emma hade, som alla andra, försäkrat att hon redan hade en full familj – en pojke och en dotter – och att hon absolut inte tänkte gå i föräldraledigt. Och så händer det här.
”Varför tänker jag bara på jobbet? Familjen och barnen är det viktigaste, jobbet i alla fall…” Tiden gick, men Emma grubblade fortfarande, vände och vred på saken men kom ingen vart.
– Är du sjuk? Du är blek och sitter och tänker på något hela tiden. Jag har frågat tre gånger vad vi ska ge Albin och Lovisa i födelsedagspresent, men du lyssnar inte. Eller har något hänt? – frågade hennes man en kväll efter middagen.
Då berättade Emma allt för honom. Erik teg en stund och frågade sedan:
– Och vad ska vi göra?
Han sa inte ”vad ska du göra?”, utan ”vad ska vi göra?”. Precis som det skulle vara, de skulle fatta beslutet tillsammans. Det var därför hon älskade sin man. Han lämnade henne inte ensam med sina tvivel. Hon skämdes lite för att hon försökt lösa allt själv. Det kändes lättare, som om en tung börda fallit från axlarna. Emma delade alla sina farhågor med honom.
– Vi klarar två, och en tredje går också, – svarade hennes man bestämt.
– Men jag går in i föräldraledigt. Vi måste leva på din lön. Man vet inte när jag kommer tillbaka, eller om jag ens gör det. Fast föräldrapenningen hjälper… – började Emma tvivla igen.
– Det löser sig. Jag tar extrajobb. Eller vill du göra abort? – frågade han rakt ut.
– Jag vet inte, – erkände Emma ärligt. – Du ska jobba hela dagarna, jag ska springa runt hemma med barnen. Så flyger livet förbi… Jag vet inte, – upprepade hon.
– Med två eller tre barn flyger livet lika fort. Okej, har vi tid att tänka?
– Ja, lite.
– Då låter vi det ligga. Vi återkommer till samtalet senare, fast jag tror redan du bestämt dig. Eller har jag fel?
– Hur ska vi alla få plats i två rum? – Emma såg sig omkring i den trånga tvåan de ärvt från Eriks farmor.
– Jag pratar med föräldrarna. Föreslår att vi byter med dem. De har tre rum för sig själva. Jag tror de går med på det. Pappa erbjöd sig när vi väntade Lovisa.
Emma såg tveksamt på honom men sa inget. Precis som hon väntat sig satte svärmor sig på tvären.
– Din fru har blivit medvetet gravid för att få en större lägenhet. Hon drar dig dit hon vill, och du går med på allt.
– Mamma, det var mitt förslag om lägenheten. Emma har inget med det att göra, – försvarade Erik sin fru.
– Så det är du, min son, som vill beröva oss en trygg ålderdom? Det förväntade jag mig inte. Vi är vana vid att bo här. Jag är inte säker på att en flytt är en bra idé, inte i vår ålder. Men ni tänker bara på er själva, inte på oss. – Hans mamma rullade med ögonen och tog sig för hjärtat.
– Mamma, varför gör du så här? Jag frågade bara. Om det är nej så är det nej. Vi löser det på något annat sätt.
– De ska lösa det… Kanske Emma kan göra abort? Ni har två barn. Mer än nog. I dessa tider. Det blir bäst så.
– Jag förstår, mamma.
När Erik kom tillbaka från föräldrarna med en ledsen min, förstod Emma och ställde inga frågor. De undvek ämnet helt. Ibland accepterade hon tanken på ytterligare ett barn, ibland skrämdes hon av minnet av blöjor, sömnlösa nätter och allt slit mellan barnen och tusen sysslor.
Tiden för att göra abort närmade sig, men hon kunde inte fatta ett slutgiltigt beslut. En natt drömde hon att en femårig flicka sprang runt i lägenheten, hoppade glatt och sjöng, med en liten korg som Rödluvan i handen. ”Vad har du där?” frågade Emma. Flickan tittade ner i korgen och lyfte blicken med förvånade, sorgsna ögon. Emma tittade själv och såg att korgen var tom.
Först blev Emma glad – de skulle få en flicka. Men varför var korgen tom? Drömmen kom tillbaka ofta, oroade henne och gav ingen ro.
– Nå, har du bestämt dig? – frågade Erik en kväll efter middagen.
– Ja… N-nej, – och Emma berättade om drömmen.
– Det är bara en dröm. Det betyder att vi får en flicka, din hjälpreda.
”Vilken bra man jag har”, tänkte Emma. ”Jag ska föda. Med Erik är jag inte rädd. Jag borde vara glad att han inte tvingar mig till abort, när jag bara tvekar.” – Emma lutade sig mot honom.
Ett annat tillfälle påverkade också beslutet. De var på en födelsedagsfest hos vänner. Huset var fullt av lycka, och värdinnan var så vacker att hon kunde vara skådespelerska eller modell. En enda sak saknades – de hade inga barn. När Albin och Lovisa sprang omkring och lekte, bad Kristin Emma att inte hyscha dem.
– Låt dem springa. Vilken lycka när ett hus är fullt av barnskratt. Om jag kunde, skulle jag ha så många barn som GudEtt år senare, när de stod vid en nyplöjd åker och såg barnen leka i solskenet, visste Emma att livet ändå hade gett henne en ny chans att vara lycklig.
