**Dagboksanteckning**
Det var en vanlig familj. Mamma och pappa älskade honom, och han älskade dem. På helgerna gick de på bio och teater, åkte skridskor på vintern och på sommaren reste de till Skåne. De samlade snäckor, pappa lärde honom simma… Sen gick firman han jobbade på i konkurs. Och pappa började dricka. När han var full skällde han på regeringen, på presidenten, på alla lagar. Alla var skyldiga till att han förlorat jobbet.
När mamma, trött på hans fyllesnack, bad honom gå och lägga sig, gick han på henne. På senaste tiden började han direkt. Hon skickade in Emil i sitt rum, men han hörde allt – skrik, skållande tallrikar. Vad kunde han göra?
När pappa äntligen somnade, med snarkningar och stanken av sprit i luften, kom mamma in till honom och somnade ofta bredvid honom i den smala sängen. Emil såg blåmärkena på hennes armar, till och med i ansiktet. På morgonen bad pappa om förlåtelse och svor att han aldrig mer skulle röra henne…
På morgonen smög mamma iväg. När pappa vaknade, stack han också för att “söka jobb”, som han sa. Emil var ensam, gjorde läxorna. Han gick i tredje klass på eftermiddagen. Han värmde sin egen lunch, åt och gick till skolan. På kvällen började allt om igen.
“Vadå, var pappa full igen igår?” frågade grannen, fru Lindgren, som bodde i lägenheten bredvid.
“Ja,” nickade Emil kort.
“Varför ringer inte din mamma polisen?”
“Jag måste gå, jag hinner inte till skolan,” sa Emil och skyndade iväg.
“Ja, spring du,” suckade fru Lindgren och såg efter honom.
När Emil kom hem från skolan stod mamma och lagade middag. Pappa var inte hemma, och Emil var glad. Han satte sig vid bordet och berättade om skolan. Sedan sa han att det var bättre utan pappa, och att det vore bra om han aldrig kom hem igen.
Mamma gav honom en ogillande blick.
“Han går genom en svår period, gumman. När han får jobb blir allt som förr.”
Men pappa kom hem, vrålade i hallen, något föll i golvet. Mamma spände sig, tittade ut från köket.
“Gå in på ditt rum,” viskade hon och sköt honom på ryggen.
Han satt i sitt rum och lyssnade. Men idag var det annorlunda, tystare. Sen hördes en kort skrik, något tungt dunsade i golvet. Emil kröp ut och tittade in i köket. Pappa stod bredbent och stirrade på mamma som låg på golvet. Emil kunde inte hålla sig, skrek till. Pappa vände sig och tittade på honom med röda ögon.
“Grabben,” sa han.
Emil rusade ut ur lägenheten och ringde på hos grannen. Han skakade. Fru Lindgren förstod ingenting av hans jollrande, men ringde polisen och ambulansen. De kom nästan samtidigt. Pappa fördes bort, mamma åkte till sjukhuset. Emil sov hos grannen den natten.
På morgonen åkte de till sjukhuset. Mamma låg ensam på rummet, inlindad i slangar. Hon sov, vaknade inte ens när Emil ropade på henne och drog henne i armen. Läkaren tog med sig fru Lindgren ut i korridoren, och Emil blev ensam.
Han försökte väcka henne, men hon rörde sig inte. Tröttnade, gick för att hitta fru Lindgren. En dörr stod lite på glänt. Han hörde läkaren säga till någon: “Hon är i koma, kommer nog inte att vakna, men man får hoppas…” Han blev rädd och sprang därifrån.
Fru Lindgren hittade honom på en bänk utanför. Han grät hela vägen hem. Grannen försökte lugna honom men blev otålig. Hemma frågade hon:
“Har du eller mamma några släktingar?”
“Mormor bor ute i byn,” sa Emil.
“Långt härifrån?”
“Buss i en och en halv timme, sen tre kilometer till fots.”
“Minns du vägen?”
“Är jag en bebis?” sa Emil stött.
“Imorgon kör jag dig till mormor,” sa fru Lindgren.
Men på morgonen ringde en väninna och sa att hennes mamma låg för döden. Grannen blev förvirrad.
“Jag kan följa dig till bussen, men jag kan inte åka med. Du är stor nu.”
På stationen bad hon chauffören hålla koll på Emil. Han lovade. Emil åkte ensam. Av motorns mullrande och allt som hänt somnade han nästan direkt. Kändes som han blundade, men nästa sekund skakade någon honom på axeln.
“Hallå, grabben, vakna. Vi är framme,” sa en kvinna bredvid.
Emil steg av.
“Gå med de andra, spring inte iväg. Jag kan inte följa dig,” sa chauffören.
Emil nickade och gick. Folk skingrades snabbt, och på vägen ut ur byn var han ensam. Det var läskigt. Men solen sken, löv prasslade under fötterna. Han sa till sig själv att han var stor nu, kände vägen, och började gå. Han nynnade sin favoritsång för mod: “Ack, Värmeland, du sköna…” Tidigare hade de sjungit den tillsammans, han och mamma.
Först skulle han gå igenom en liten by, sen en större med en affär, och sen var det mormors by. När han passerat den första, visslade någon. Emil stannade och såg sig om. Vid sidan av vägen satt två tonåringar på ett nedfallet träd.
“Vem är du? Vem ska du till?” frågade den störste. “Har inte sett dig förut.”
“Jag ska till min mormor,” sa Emil.
“Går du inte i skolan?”
“Jo, men det här är viktigt,” sa Emil utan att förklara.
“Har du cigg?” frågade den andre med gäll röst.
“Mamma sa att om man börjar röka för tidigt växer man inte,” sa Emil.
De skrattade åt honom.
“Kolla här, smartingen. Mamma sa… Vad mer sa hon? Vad har du där?” Den store ryckte plötsligt av honom ryggsäcken.
“Ge tillbaka!” skrek Emil och försökte ta den, men tonåringen knuffade bort honom och rotade igenom den. Kläder, en bok, en påse med smörgåsar som Emil glömt bort flög ut i gräset.
“När min mamma tog hem killar, bad hon mig gå ut några timmar. Har din mamma skickat iväg dig så hon kan knulla?” sa den store. Båda skrattade grovt.
Det här stod Emil inte ut med. Mamma låg på sjukhus, och de… Han kastade sig på dem, men de var starkare. Den store knuffade honom hårt i bröstet, den andre satte ut en fot. Emil ramlade och slog ryggen mot en sten i gräset.
“Mamma gav dig väl pengar till bussen, va?” morrade tonåringen.
Inga hus syntes, ingen skulle hjälpa honom. Emil försökte resa sig, men den störste knuffade ner honom igen, tryckte honom mot marken. Den andre rotade i hansHans minnen kom tillbaka som en flod, och när kvinnan som kallade sig hans mamma höll honom hårt, visste han äntligen att han var hemma igen.
