**Mitt dagboksinlägg**
Jag minns den varma augusti eftermiddagen så tydligt. Jag, Linnea Bergström, pluggade på universitetet och jobbade extra på natten, precis som de flesta studenter. Med en liten stipendie i Stockholm var det inte lätt att klara sig, och mamma kunde inte hjälpa till ekonomiskt.
Efter sommarens tentor tog jag ledigt och åkte hem till mamma i tre veckor. När jag åkte tillbaka var jag utvilad och packad med grönsaker och hemgjord sylt som hon noggrant stoppat ner i min väska. Vid stationen kändes väskan plötsligt dubbelt så tung. Jag släpade mig till hållplatsen och lämnade den på en bänk med en suck av lättnad.
Att vara hemma hos mamma var skönt, men jag hade vant mig vid att bo själv. Jag saknade stockholmslivet, vännerna, min lilla lägenhet. Den var pytteliten, i en förort, men den var ändå min. Fönstren vette mot en öde tomt med högt gräs och en skog i bakgrunden. Inga ljus på natten, men på morgnarna strömmade solljuset in. Och vintern, när snön täckte marken, lyste det till och med i mörkret.
Plötsligt hörde jag en svag gnällning. Jag böjde mig ner och såg en spetsig, brun nos under bänken. En tax. Dess stora, bruna ögon var fyllda av rädsla. Det var då jag märkte kopplet som var fastbundet vid bänken. Jag hukade mig ner. Taxen kröp längre in under bänken, darrande.
“Var inte rädd. Kom fram,” viskade jag och drog försiktigt i kopplet.
Motvilligt kröp den fram, redo att springa tillbaka vid minsta lilla. Men jag höll hårt i kopplet.
Hunden andades snabbt, med tungan hängande. Augustivärmen var outhärdlig, och taxen hade sökt skuggan under bänken. Jag förstod att den var törstig. Nära stod en kiosk.
“Jag är strax tillbaka,” mumlade jag och gick dit.
“En liten flaska vatten, tack,” sa jag till den surmulna expediten. “Har ni en tom konservburk?”
“Vill du inte ha en pappmugg istället?” fnös hon.
“Nej, det blir svårt för hunden att dricka ur det. Den taxen där borta, vet du hur länge den har suttit fastbunden?”
Kvinnan kisade mot bänken och suckade.
“Folk är så grymma. Jag såg en man lämna den där tidigare. Han kom i en fin bil, band fast den, och åkte iväg. Kom aldrig tillbaka. Här, ta den här burken. Den är inte tvättad, men…”
Jag tackade, betalade dubbelt så mycket som burken var värd, och återvände till taxen. Jag sköljde burken, fyllde den med vatten, och ställde den framför hunden, som genast kröp tillbaka under bänken.
“Drick, var inte rädd.”
Taxen smög fram, slickade i sig vattnet med stora klunkar. När burken var tom, fyllde jag den igen.
“Vad ska jag göra med dig? Vildhundar eller hemlösa kan skada dig om natten. Vill du följa med mig?”
Jag lämnade mitt nummer i kiosken ifall ägaren dök upp. Sedan lossade jag kopplet och drog med den motvilliga taxen till bussen. Jag betalade för två, men ingen sa något. Hunden satt stilla i mitt knä.
Hemma kröp den ihop i hallen, orörlig. Jag gjorde en bädd av en filt, och taxen lade sig genast där, med ögonen fästa på mig.
“Vad ska du heta?” funderade jag högt. “Felix?”
Hunden skällde.
“Då så, Felix är du.”
På natten hörde jag hans klor mot golvet. Han vågade sig ut, men sprang tillbaka vid minsta ljud. Men efter några dagar vande han sig. Han tjöt av iver när jag kom hem.
Utanför fanns bara en parkeringsplats och den övergivna tomten. Där gick vi på promenad. Först höll jag honom i koppel, men snart lät jag honom springa fritt. Han kom alltid tillbaka när jag ropade. Hur han sprang så fort med så korta ben förstod jag inte.
I september började universitetet igen. Jag jobbade nu på nätterna, och Felix var ensam större delen av dagen. Men han mötte mig alltid med glädje. Och jag kunde inte längre tänka mig livet utan honom.
En söndagsmorgon sprang han plötsligt mot skogen. Jag ropade, men gräset var för högt.
“Felix! Här!”
Inget svar.
Då hörde jag ett tjut så högt att det övergick i tystnad. Jag rusade mot ljudet och hittade en glänta där tre tonåringar stod. När de såg mig hoppade de till.
Och där låg Felix, fastnaglad vid marken av en stor pinne. Den högste av ungdomarna böjde sig ner och drog loss den. Blodet forsade.
Han tog ett steg mot mig, med den blodiga pinnen i handen. Jag sprang. Gräset rev i benen. Bakom mig hörde jag steg.
Men jag kom fram till vägen. En man stannade sin bil och hjälpte mig upp. Varje andetag gjorde ont.
“De dödade Felix,” fick jag fram.
Mannen och en annan bilist sprang tillbaka. När de kom tillbaka var det med Felix insvept i en tröja.
“Han lever. Vi åker till veterinären.”
Men Felix dog innan vi kom fram.
Jag kunde inte ta bort hans filt eller vattenskålen. På natten vaknade jag av inbillade klirrande ljud. Vid dörren väntade jag fortfarande på hans skall. Men allt var tyst.
Regnet höll på att dra in när jag en dag stötte på en tonåring utanför affären. Hans kalla grå ögon – jag kände igen dem direkt. Vi stirrade på varandra en sekund.
Innan jag hann säga något, sprang han. En bil bromsade väsande – och där låg han, överkörd.
Polisen kom. En av dem kände jag igen – han som hjälpt mig med Felix.
“Det var han,” viskade jag.
Två veckor senare ringde det på dörren. Jag öppnade i bara tröjan – och fick slå igen den snabbt. När jag öppnade igen stod en man med en väska.
“Jag kunde inte lämna henne ensam,” sa han och räckte mig väskan.
Inuti rörde det sig. En liten brun nos tittade fram. Stora svarta ögon.
“Jag tog en tik istället, för att hon inte skulle påminna om Felix. Hon heter Fiona.”
Jag lyfte upp henne, tryckte henne intill mig. Hon slickade mig på hakan. Och jag skrattade.
“Bra att du inte tog bort filten,” sa mannen.
“Jag kunde inte.”
“Jag heter Yngve.”
Fiona var inte alls som Felix. Hon var envis, tuggade på skor, och sov i min säng. Vid promenader höll jag alltid henne i koppel. Men ibland, på helgerna, åkte Yngve med oss till en park. Då sprang hon så fort att öronen flög efter henne. Och vi sprang alla tre, skrattade, som om ingenting annat spelade roll.
