Alma väckte genast Gustavs intresse när hon började jobba på kontoret. En stilig blondin med bruna ögon som fick alla huvuden att vändas. Kvinnorna på jobbetet delade sig snabbt i två läger – vissa svor på att hennes hår var färgat (“Ingen har ju naturligt ljust hår med bruna ögon!”), andra insisterade att hon använde färgade linser. Men tiden gick och hårfärgen förändrades inte. Och varför skulle hon ha glasögon om hon nu använde linser?
Den charmige Casper lade genast märke till Alma också, men till skillnad från den blyge Gustav började han genast att uppvakta henne. Ett kafébesök här, en kopp kaffe dit, och när han erbjöd sig att skjutsa henne hem kände Gustav hur svartsjukan högg till i bröstet.
Hur kunde Gustav mäta sig med Casper? Den sistnämnde var ju en riktig ladykiller som kunde få vilken tjej som helst att smälta med sina komplimanger och sina välberättade skämt. Problemet var bara att Casper tröttnade lika fort – och nu var det Alma som fick hans uppmärksamhet, till Sivs förtvivlan, som nu grät på toaletten och planerade sin hämnd.
Gustav däremot var storvuxen, rödkindad och klumpig, med fyrkantiga hornbågade glasögon och säckiga kläder. Och släktnamnet Bergström passade honom alldeles utmärkt. Men när det gällde datorer var han genialisk.
“Gustav, hjälp mig! Min dator har kraschat…”
“Bergström, du är ett geni! Jag hade suttit hela nattetid med det här, men du fixade det på en halvtimme. Jag är skyldig dig en whisky!” (Fast det glömdes alltid, och Gustav drack ändå inte.)
Egentligen hette han Georg, men någon hade döpt honom till “Gustav” och smeknamnet satt fast. “Släpp det, det passar dig ju”, sa Casper, klappade honom på axeln, och Gustav undrade om det var en komplimang eller om han bara drev med honom.
Han var ingen rik arvinge som Tolstojs karaktär. Mor hade uppfostrat honom ensam. När han frågade om sin far svarade hon ärligt – hon hade valt att få honom för egen del, i slutet av sin fertila ålder.
Gustav växte upp som en duktig pojke, fixad vid datorn redan i skolan. Snart kunde han tjäna, inte bara småslantar, utan riktiga pengar. Modern var stolt – hennes son var duktig, hemma och lagade mat. Och Gustav åt, och åt, och blev allt rundare.
Som alla mödrar längtade hon efter en snäll svärdotter och barnbarn. Men Gustav visade inget intresse för tjejer… tills Alma dök upp. Han blev helt betagen – nerhukad vid datorn, stirrade han på hennes Facebook-bilder och fantiserade. Och hon? Hon såg honom inte ens.
En dag kom Gustav tidigt till jobbet och saboterade diskret Almas dator. När hon desperat bad om hjälp lät han henne lida en stund innan han “lyckades” lösa problemet.
“Tack! Fråga vad du vill!” utbrast hon impulsivt.
“Vad jag vill?” Gustav stirrade på henne. Alma insåg sitt misstag.
“Ja… inom rimliga gränser. Vill du gå på bio? Eller middag?”
“Jag har sett alla filmer… Till julbordet. Lovar du dansa med mig?”
“Med dig? Kan du ens dansa?… Okej, jag lovar.”
På festen, när dansbanan öppnades, ställde sig Gustav framför Alma. Men innan han hann öppna munnen svepte Casper in och drog iväg med henne. Gustav lämnade festen.
Nästa dag bad Alma om ursäkt. “Du gick ju! Jag skulle dansat med dig!”
Gustav rättade till glasögonen. “Jag fattar. Jag är ful. Inte som Casper. Jag trodde du var annorlunda.”
“Gustav, du är snäll, intelligent… men du borde kanske få lite motion? Testa linser? Klä dig fräschare? Tjejer ser ju också utseendet först.”
Tyst gick Gustav hem och granskade sig i spegeln. Hon hade rätt. Han slutade äta mammas bullar. Han låste in sig på nätet och letade efter snabba sätt att gå ner i vikt.
Då dök en annons upp: **Danskurser för alla åldrar**. Dans var motion, fast roligare. Han ringde med darrande röst. En vänlig röst svarade.
“Kom imorgon klockan sju”, sa hon, utan att skratta åt hans osäkerhet.
Nästa dag stod han inför Lova – inte mager som han föreställt sig, men charmig och erfaren. “Yttre spelar inte någon roll”, sa hon bestämt. “Det är viljan som räknas.”
De började dansa. Gustav trampade henne på tårna. Hon låtsades inte märka det.
“Bra! Du är en naturbegåvning!”
Tre veckor senare märkte Gustav att byxorna höll på att falla av honom. Han bytte glasögon mot linser, köpte nya kläder. Lova hjälpte honom med skor.
“Ser jag ut som Casper nu?” frågade han.
Lova log, men hennes blick mörknade lite. “Kommer du sluta dansa när du fått din Alma?”
På vårfesten höll Gustav sitt löfte. Alma dansade med honom – och hela kontoret stirrade när den före detta klumpedunken ledde henne med elegans över dansgolvet.
Men när festen var slut skyndade Gustav inte hem. Han tog bussen till dansstudion.
“Funkade det?” frågade Lova.
“Ja. Alma… hon trampade mig på tårna.” Han skrattade nervöst. “Det var du som lärde mig allt.”
Innan hon hann protestera kysste Gustav henne. “Jag älskar dig.”
“N-men jag är
