Allt var paltskans fel
Johanna satt vid datorn, men tittade inte på skärmen utan ut genom fönstret. De sista varma septemberdagarna. Och det var inte ens det hon tänkte på, utan på vad hon skulle göra med den oväntade bonus som fallit i hennes knä.
“Anton behöver nya skor. Pojken växer ur allt, det går som på räls. Och en jacka vore bra, men till våren passar den inte längre. Bättre att spara pengarna till semestern och äntligen åka till havet nästa sommar…” Just då kom Elin in på kontoret och avbröt Johannas funderingar.
“Vad säger ni, då? Vad tycker ni? Jag köpte en ny kappa! Passar den, eller? Sjukt dyr, men värd varenda krona.” Hon bredde ut armarna för att visa upp sitt nya fynd. “Nå?”
“Och nya stövlar? I mocka?” frågade Lisa, Johannas kontorsgranne. “Gå bara ut i regnet en gång på våra gator, så är dina söta stövlar förstörda.”
“Kanske jag också ska köpa en ny kappa? Nej, men allvarligt. Jag har haft min i fyra år. Men mamma… Mamma kommer inte att förstå, hon kommer att läxa upp mig rejält. Jag är nästan fyrtio, och ändå är jag rädd för vad mamma kommer att säga. Jag kan väl unna mig en present till mig själv, bara en gång i livet. Dessutom påverkar det inte hushållsbudgeten. Jag har tjänat dessa pengar. Jag kan göra vad jag vill med dem. Elin är bara fyra år yngre, men känns som tio år. Fast hon har inte en tioårig son och en sträng mamma som fortfarande behandlar mig som en liten oerfaren flicka”, funderade Johanna medan hon såg på Elin i den trendiga kappan.
Under tiden var de andra tjejerna upptagna av någon diskussion.
“Äsch, sluta. Du är bara avundsjuk. I regnet tar jag mina gamla galoscher. Vilka tråkiga ni är. Jag ska gå och visa de andra tjejerna i redaktionen”, sa Elin sårat och vände sig mot dörren.
“Elin, vänta”, ropade Johanna efter henne. “Var köpte du den?”
“Gillade du den?” Elin kom tillbaka till Johannas skrivbord. “Här.” Hon tog fram ett medlemskort från butiken ur fickan. “Här är adressen, och det ger en bra rabatt.”
“Åh, jag frågade bara så där”, stammade Johanna utan att släppa kortet med blicken.
“Kom igen, vi lever bara en gång. Okej, jag går och visar upp mig lite mer”, sa Elin och flög ut från kontoret, men lämnade kvar kortet på bordet.
“Johanna, vad funderar du på?” undrade Lisa och tittade fram över skärmen.
“Jag har behövt en ny kappa länge. Jag fick bonus, kanske jag också ska köpa en?”
Lisa ryckte på axlarna.
“Jättefin, men opraktisk. Elin har en kille som kör henne till jobbet. Du ska åka buss i rusningstid i den. Och din mamma… Oj, Johanna, hon kommer att mörka dig – både dig och kappan.”
De brast plötsligt i skratt samtidigt.
“För dig är det lätt att säga, du har en man. Du köper nya kläder varje säsong. Jag har levt hela mitt liv på restprincipen. Först sparar jag till hyran, sen maten, Anton slukar pengar som om han växte på jäst. Och det lilla som blir över försöker jag skrapa ihop till minOch så gick Johanna ut genom dörren i sin nya kappa, med vinden i håret och ett leende på läpparna – lyckligare än hon varit på länge.
