**Dagbok**
Idag vaknade jag tidigt trots att det var helg. Jag sträckte på mig, kastade av mig täcket och steg upp. Jag tvättade ansiktet, kokade färskt kaffe och satt sedan vid fönstret med en varm kopp. Utsikten var dyster – en grå himmel, avskalade träd och pölar efter regnet. Snart skulle det kanske börja snöa lätt.
Jag behövde komma ut, åtminstone för att slänga soporna. Att sitta hemma och tycka synd om mig själv gav ingenting. Ola är borta, och inget kan förändra det. När någon nära dör, känns det som om en del av en själv dör med dem. Jag känner tomheten inuti, men inget fyller den. Tiden läker inte, den gömmer smärtan djupare. Jag är trött på sorg, trött på tårar. Hur ska jag leva utan Ola? Vad finns det att leva för?
Vi träffades på universitetet. På den första föreläsningen satte han sig bredvid mig. En gladlynt kille som såg på världen med samma nyfikenhet som jag. Vi sprang tillsammans genom korridorer på jakt efter rätt salar, delade mellanmål i matsalen. Vid femte året förstod vi varandra utan ord, som ett gammalt gift par.
*”Hur ska jag leva utan dig? Vi tar examen och går skilda vägar. Eller… kanske vi kan stanna tillsammans?”* frågade Ola en dag.
*”Vad föreslår du?”*
*”Gif dig med mig.”*
*”Är det ett frieri?”* Jag skrattade, men han menade allvar.
*”Visst. Varför inte?”*
*”På riktigt?”* Han lyste upp.
*”Gläd dig inte för tidigt. För att gifta sig räcker det inte med viljan – det behövs kärlek också.”*
*”Vi har växt ihop. Vem säger att jag inte älskar dig? Och du? Älskar du mig?”*
Jag hade frågat mig själv det många gånger. Svaret var alltid ja. Jag hade dött om Ola hade blivit intresserad av någon annan. I slutet av augusti gifte vi oss. Mina föräldrar och hans samlade ihop pengar till en etta åt oss. Ingen av oss var redo för barn, så vi väntade. Det kändes som en lek i början, men åren gick och vi var lyckliga.
Två år senare startade Ola och hans kompanjon Viktor en egen firma. Jag stannade kvar på mitt jobb för säkerhets skull, men när affärerna blomstrade gick jag med dem och tog hand om bokföringen. Inga överraskningar.
Snart köpte vi en större lägenhet, en bil, reste utomlands några gånger om året. Efter Olas död raderade jag alla bilder och filer. Jag orkade inte se dem.
Jag kommer ihåg den dagen i minsta detalj. Det var helg. Vi åt frukost när Ola fick ett samtal och skyndade sig att gå.
*”Vart ska du?”*
*”Viktor har ställt till det. En klient drar tillbaka pengarna. Jag måste dit.”* Han kysste mig i dörren och gick. Om jag hade vetat att det var sista gången jag såg honom… Men det fanns inga onda aningar.
En timme senare ringde polisen. En olycka. Jag åkte direkt till sjukhuset. Om han hade varit död, skulle de ha sagt det. Men när kaptenen ledde mig till bårhuset för identifiering, förstod jag.
Med Olas död slutade mitt liv också. Viktor skötte begravningen och sa att jag inte behövde bry mig om jobbet än.
Jag bytte kläder. Hela morgonen hade jag gått i shorts och linne – Ola älskade när jag hade det hemma.
Nu var det dags att lämna mitt hål. Jag måste ta mig samman. Imorgon är måndag, första steget tillbaka. Om jag inte klarar det, säljer jag min del till Viktor och reser bort.
Jag gick ut med soporna. Vädret var inte så kallt som det såg ut från fönstret. Efter att ha slängt soporna gick jag en sväng. Jag stannade till i en affär och kom ut med en ny, ljusblå klänning. Jag orkade inte gå tillbaka till jobbet i mina gamla, hängande kläder.
Min vän Tove sa en gång att om det var hon som dog, inte Ola, skulle han inte ha begravt sig i fyra väggar. Jag höll med. Män är annorlunda.
Nästa dag gick jag till kontoret. Fick medlidsamma blickar och viskningar bakom ryggen. Pappershögarna växte – min hand värkte av att skriva under.
På vägen hem steg jag av två hållplatser tidigare. En vindpust lekte med min ljusblå halsduk.
*”Så fin du är. Pengar så det räcker, eller hur? Vad spelar det för roll om ett barn svälter?”*
Jag stannade. En äldre kvinna på en bänk stirrade på mig.
*”Pratar du med mig?”*
*”Vem annars?”*
*”Känner du mig?”*
*”Elsa Björk, eller hur? Din man var Ola Lindström. Ja, det är dig jag pratar med.”*
*”Vilket barn?”*
*”Hans barn. Sätt dig, annars ramlar du.”*
Jag satte mig.
*”Din man träffade min granne, Maja. Hon blev gravid. Han bad henne behålla barnet, lovade hjälpa till. Pengar kom regelbundet. Men efter hans död stod hon utan något.”*
*”Det är inte möjligt.”*
*”Jo. Här är hennes adress. Prata med henne själv.”*
Jag tog papperslappen och gick hem, frusen in i märgen.
Hemma ringde jag Tove.
*”Vad ska jag göra?”*
*”Ring inte henne. Min kollegas kusin jobbade för polisen. Han kan hjälpa.”*
Snart kom en solkig man på 45. Han luktade lite sprit, men han var direkt.
*”Viktor ligger bakom det här”, sa han efter att jag berättat. *”Han vill ha din del av företaget. Signera ingenting.”*
Dagarna gick. Jag väntade. När vi träffades igen hade han bevis.
*”Ola träffade Maja en gång. Men Viktor sågs med henne ofta – och barnet är hans.”* Han visade en video där Viktor kysste barnet. *”Viktor planerade allt. Till och med Olas död.”*
Nästa dag konfronterade jag Viktor på kontoret.
*”Jag vet att barnet är ditt. Och att du låg bakom Olas olycka.”*
Han försökte ge mig ett lugnande medel, men min privatdetektiv kom med polisen.
Girighet förstörde Viktor. Jag sålde inte företaget – jag tog över med hjälp av proffs. Maja och barnet försvann. Och min räddare? Han blev vår säkerhetschef.
Ola log fortfarande från sin ram. Jag ångrade bara en sak – att jag inte gav honom ett barn. Men livet går vidare.
