Lotta steg upp vid gryningen, lagade frukost och packade en matsäck åt sin man innan hon väckte honom.
“Lotta, varför så mycket? Jag kommer ju hem i morgon,” sa han när han såg den stora väskan.
“Man måste ju äta något under två dagar. Du hinner inte laga mat där ute, bara värm upp och ät. Var inte så kinkig. Det finns även varma kläder där – nätterna blir kalla nu. Drick teet innan det kallnar,” avfärdade hon honom.
Han åt en ordentlig frukost, klädde på sig och tog väskan.
“Jag åker nu, du kan sova vidare,” sa han på väg ut.
Lotta stängde dörren efter honom, gick tillbaka till köket och tittade ut genom fönstret. Hon visste att han skulle vända sig om och vinka när han kommit halvvägs över gården. Och precis som vanligt stannade han, vände sig mot huset och höjde handen. Hon vinkade tillbaka och log för sig själv: “Precis som nygifta.” Det värmde i bröstet.
Sen hon gick i pension hade hon allålt välkomnat och följt honom till dörren när han åkte till jobbet eller deras sommarstuga. De hade varit gifta i tjugosex år. Inte så länge för deras ålder – båda hade tidigare relationer bakom sig.
Lotta tyckte inte om att vara ensam. Hon skulle gärna ha följt med till stugan, men hon hade lovat dottern att passa barnbarnet idag. Hon suckade. Hon var inte trött, men vad skulle hon göra? För tidigt att städa – hon kunde ju inte sätta igång dammsugaren klockan sex på en lördagsmorgon. I ett panelhus hörs allt, och grannarna förtjänade sin sömn.
Utan något bättre för sig lade hon sig på sängen i morgonrocken. Hon låg och tänkte på allt möjligt, tills hon somnade utan att märka det.
Hon drömde till och med. När hon var liten hade farmor en stor, lurvig hund som hette Freja. I drömmen sprang Freja fram till henne, viftade glatt på svansen. “Freja, hej! Var har du varit?” frågade Lotta och sträckte ut handen för att klappa henne. Men plötsligt blottade Freja tänderna mot henne. Lotta drog tillbaka handen, förvirrad över varför hunden inte ville bli klappad…
Lotta ryckte till och vaknade. Rummet var tomt – ingen Freja, och såklart kunde hon inte vara där. Hunden hade dött av ålderdom när Lotta var fjorton. Hon tittade på klockan – hon hade bara sovit i tio minuter. Hon slöt ögonen igen. “Döda i drömmar betyder oväder, hundar betyder släkt,” tänkte hon, när det plötsligt ringde på dörren. Vem kunde det vara så här dags?
Hon satte sig upp, satte fötterna i tofflorna och gick ut i hallen. Dörrklockan ringde igen, som om den ville påskynda henne.
“Ja, ja, jag kommer,” muttrade hon och öppnade.
När hon såg vem som stod där, höll hon på att slå igen dörren mitt i ansiktet på den sista person hon ville se. Man säger att första tanken är den rätta. Senare ångrade hon att hon inte följt den. På tröskeln stod hennes yngre syster. Hjärtat bultade som en fågel i en bur.
“Hej, syster lilla!” sa Johanna, betonade det sista ordet och log.
Hennes stora framtänder syntes tydligt när hon grinade – en aning för stora, så man såg en skymt av rosa tandkött. “Och ändå säger folk att drömmar inte betyder något,” tänkte Lotta och mindre Frejas blottade tänder. Tanken var obehaglig. Att systern dök upp efter så många år lovade inget gott.
De hade olika fäder och tio års åldersskillnad. Lottas pappa dog i en bilolycka, och tre år senare gifte mamma om sig och födde Johanna. Systrarna liknade varken varandra till utseendet eller karaktären. Lotta var fyllig och ganska kort, med milda, fina drag och ett stillsamt sinnelag. Johanna var lång och smal, med ett avlångt ansikte och de där framträdande tänderna.
“Tänker du hålla mig stående här? Ska jag inte få komma in?” frågade Johanna.
Lotta hade fortfarande chansen att slå igen dörren. Men det var ju ändå hennes syster, hur ovälkommen hon än var.
“Kom in,” sa hon och öppnade bredare.
Johanna steg in, sparkade av sig sina höga klackar, rättade till håret i spegeln och vände sig mot Lotta.
“Förväntade du dig mig? Men här är jag.” Johanna sträckte sig efter hennes mans tofflor, men Lotta tog fram ett par gästtofflor. De var för små, men det fanns inga andra.
“Nå, visa hur du lever,” sa Johanna och gick in i vardagsrummet, spanade omkring och noterade varje detalj med skarpa ögon.
“Men vilket palats du har! Importerad möbler, renoverat…” Hon titade på Lotta.
Ett kort ögonblick såg Lotta avund och ilska i systerns blick. Men i nästa stund log Johanna igen, med sina stora tänder på display. Lotta tänkte återigen på drömmen.
“Så här ska det se ut. Du gifte dig lyckligt. Var är han nu?”
“På sommarstugan,” svarade Lotta motvilligt.
“Åh, så du har sommarstuga också? Ni är ju rika,” sa Johanna med en ton som antydde: “Jaså minsann, vi får se.”
“Varför har du kommit?” frågade Lotta och höll på att tappa sitt lugn.
“Jag har saknat dig. Vi har ju ingen annan. Bara varandra,” sa Johanna utan att vända sig om, studerade en bild på dottern och barnbarnet. “Vem är det här? Din dotter?”
Lotta svarade inte.
“Jag är ensam, förresten. Mikael och jag skildes snabbt. Sedan har jag varit gift två gånger till. Och ska jag vara ärlig – de andra var inte ett dugg bättre. Jag borde ha sparat mig besväret,” berättade Johanna förtroligt.
“Snoffsade du dem också från någon?” fräste Lotta och kunde inte hålla tillbaka.
“Du har förändrats, elak är du nu. Den som gräver en grop åt andra…” Johanna log igen, visade sin ojämna tandrad. “Jag kom inte hit för att bråka.”
“Varför kommer du då? För att hälsa på av gammal vana eller för att försöka ta ifrån mig allt igen?” frågade Lotta och släppte loss sina känslor.
“Du är så bitter. Hur gammal är din dotter?” Johanna ignorerade hennes sarkasm.
“Tjugoåtta.”
“Alltså gifte du dig två år senare än jag. Skyndade du dig för att ingen skulle sno honom?” Johanna kastade huvudet bakåt och skrattade åt sitt skämt.
“Det är min mans dotter,” sa Lotta och insåg för sent att hon försvarade sig inför Johanna.
Hon var arg på sig själv och kunde inte hantera chocken.
“OLotta tittade ner på sin systers grav, tänkte på allt som kunde ha varit annorlunda, och viskade ett sista “förlåt” innan hon vände sig om och gick därifrån.
