Jag visste inte att hon fanns förrän idag. Vi kan ju inte sätta henne på barnhem. Hon är min dotter,” sa mannen.
Elin lagade middag och nynnade för sig själv. Äntligen skulle hon få berätta de glada nyheterna för Marcus. De hade varit tillsammans i tio år. Först ville de inte skynda sig med att skaffa barn, de trivdes bra som de var. Elin ville jobba och få erfarenhet.
Hon drömde om ett jobb på ett prestigefullt företag och lovade att hon inte planerade att skaffa barn på nära håll. Jobbet var bra, med möjligheter att klättra. Elin gjorde bra ifrån sig och var på väg att få en befordran. Lönerna var goda och föräldrapenningen skulle bli bra, nu kunde de tänka på en bebis. Men det gick inte så lätt. Hon gjorde alla kontroller, allt var som det skulle – både med henne och Marcus.
“Ha tålamod,” sa läkaren. “Sånt här händer. Ni har lagt många år på er karriär, slitit hårt och varit stressade. Koppla av, tänk inte så mycket på barnet. Lev bara, vila ordentligt, allt kommer ordna sig.” Läkaren log och skrev ut vitaminer till Elin.
Äntligen blev hon gravid. Först trodde hon inte på det, trodde det var ett misstag. Hon köpte två till tester, men strecken kom lika tydliga. Hon väntade en vecka till, kunde inte hålla sig längre, gick till sjukhuset och gjorde blodprov. Hon och Marcus skulle få ett barn! Nu skulle hon berätta det för honom, de skulle fira.
Elin stekte kött och lyssnade till sin kropp. Hon visste att det var för tidigt att känna något, men hon inbillade sig att hon kunde känna den nya livsvågen inombords. Hon gick flera gånger till spegeln, lyfte tröjan och granskade sin mage. Men till hennes besvikelse var magen lika platt.
Hon hade slagit av spisen för länge sedan, vattnet i vattenkokaren var kallt, men Marcus var fortfarande inte hemma. Han svarade inte i telefonen. Till slut hördes nyckeln i låset. Av stegen hörde Elin att han inte var ensam. Hon blev besviken – nu fick de skjuta upp överraskningen. Att berätta om graviditeten var något privat, bara mellan dem två.
Elin suckade och gick ut i hallen. Hur förvånad blev hon inte när hon såg en tioårig flicka med en envis och skeptisk blick. Elin tittade på Marcus som stod bakom flickan.
“Förlåt att jag var sen, jag hämtade Lovisa,” sa Marcus och tittade ner på flickans hjässa.
“Vem är det här? Varför tog du med henne hit? Varför ringde du inte?” Frågorna bubblade upp inom henne mot hennes vilja.
“Vi går in i vardagsrummet. Jag ska förklara,” sa Marcus och sköt försiktigt på flickan.
Elin stod kvar och stirrade på deras ryggar. När hon kom in satt de redan bredvid varandra på soffan. Hon satte sig på en stol istället, för att kunna se deras ansikten. Flickan tittade ointresserat på henne och vände sig sedan mot fönstret.
“Det här är Lovisa, min dotter,” sa Marcus. Han såg generad, skuldmedveten och samtidigt beslutsam ut.
“Din dotter? Jag fattar ingenting.”
“Jag fick reda på att hon fanns först idag. Hennes mormor ringde och bad mig hämta henne. Hon ska läggas in på sjukhus,” sa Marcus.
“Varför tror du att hon är din?” frågade Elin skeptiskt.
Marcus tvekade ett ögonblick.
“Allt stämmer. Vi kan göra ett DNA-test, men jag är säker på att Lovisa är min dotter. Oavsett så bor hon hos oss tills hennes mormor är frisk. Flickan har inga andra släktingar, hennes mamma dog i en bilolycka för ett halvår sen.”
Elin reste sig och gick ut i köket. Allt inom henne protesterade mot det Marcus sagt. Men hon kunde väl inte sätta ut ett barn på gatan? “Det här är bara tillfälligt, några dagar bara. Det här är en mardröm, det kan inte vara sant.” Marcus och flickan kom in i köket och satte sig vid bordet. Elin delade upp köttet och potatisen på tallrikarna. Själv rörde hon inte maten. Flickan åt potatisen men sköt undan köttet.
“Gillar du inte kött?” frågade Marcus. Flickan nickade. “Vad gillar du då?”
“Makaroner och korv,” svarade hon utan att titta upp.
“Jaha, förlåt. Din pappa sa inte att han skulle ta med dig,” sa Elin vasst och riktade ilskan mot både Marcus och flickan.
Marcus höjde rösten: “Elin, lägg av.”
Hon ställde ifrån sig glasen och gick ut. Hon hörde dem prata, hörde Marcus för en gångs skull diska. När han kom in i sovrummet satt Elin med armarna i kors och stirrade ut genom fönstret. Han försökte att krama om henne, men hon knuffade undan hans hand.
“Lovisa borde gå och lägga sig,” sa Marcus.
“Gör i ordning soffan.” Elin hämtade lakan ur garderoben.
Flickan stod vid väggen och iakttog dem under lugg. När hon lagt sig stängde de köksdörren om sig. Marcus berättade om förhållandet med flickans mamma.
“Vi var klara långt innan jag träffade dig. Jag har inte sett henne sedan dess. Och idag ringde hennes mamma och berättade om Lovisa.”
“Men varför varnade du mig inte? Du tog alla beslut själv, tog med henne hit. Bryr du dig inte om vad jag tycker?” Hon ville skrika att de skulle få sitt eget barn snart, men höll tyst.
“Elin, jag var också i chock. Jag kunde inte lämna henne ensam. Hennes mormor är dödssjuk. Vad skulle jag göra? Lämna henne på barnhem? Hon är min dotter.”
“Du vet inte det säkert,” morrade Elin och höll tillbaka ett skrik.
“Jag ska göra ett faderskapstest. Tills dess stannar hon här,” sa Marcus bestämt.
“Jag har bestämt. Gillar du det inte kan du dra.” Det var det hon läste i hans blick. Kanske ville han inte ha barnet som växte inom henne längre?
På natten vände hon honom ryggen. Hur kunde de vara nära när en främmande flicka, kanske Marcus dotter, sov i rummet bredvid? Hon ville bara gråta. Hon kände att deras liv hade förändrats för alltid, och det fanns inget hon kunde göra åt det.
Ovänskapen mellan Elin och Lovisa växte för varje dag. De undvek varandra, pratade knappt när de var ensamma. Lovisa gjorde läxor eller lekte med sin surfplatta. Elin isolerade sig i köket. Vreden växte inom henne. Varför kom den här flickan just nu när hon äntligen var gravid? Visst, hon fick bo kvar, men hennes egna barn behövde all kärlek.
På lördagen åkte Marcus till verkstan på morgonen. Elin lagade lunch och sedan föreslog hon att de skulle gå ut. Lovisa klädde på sig utan protester. På gårdenMen när Lovisa oväntat sträckte fram en teckning till Elin av familjen alla fyra, med texten “Jag älskar er” klarvaken under, bröts isen och Elin slog armarna om henne för första gången.
