Johanna vaknade och lyssnade. Tystnaden i lägenheten sa henne att Markus inte var hemma. Hon sträckte på sig och gick ut i köket. På bordet låg en lapp: “Förlåt, glömde säga igår. Jobbar till lunch.”
Hon fnös till, knycklade ihop lappen och slängde den i soporna. Misstankarna hade växt länge – Markus hade säkert någon annan. Han var aldrig hemma, deras samtal hade blivit färre och ytliga. Deras dotter Lisa hade gift sig och flyttat till sin mans förläggning. En släkt bara till namnet.
Plötsligt ringde mobilen. Agnes.
“Vad håller du på med?” undrade hennes bästa vän sedan skoltiden.
“Inget. Har precis klivit upp.”
“Hördu, vädret är fantastiskt – vår, sol, allt! Ska vi shoppa lite? Jag längtar efter något fint och färgglatt. Har du planer?”
“Inga. Markus är på jobbet.”
“På helgen? Okej, fixa dig, klä dig snyggt, jag hämtar dig om en timme.” Agnes lade på.
Johanna satte på vattenkokaren och gick in i badrummet. Hon älskade att shoppa med Agnes. Den kvinnan hade ögonen med sig. Hon kunde på något magiskt sätt hitta exakt rätt plagg bland alla möjliga. Johanna blev bara förvirrad av alla val, men Agnes drog fram den perfekta klänningen som en trollkarl.
Agnes hade lärt henne att alltid klä sig fint när man shoppade – då tog butikspersonalen en på allvar. Och konstigt nog funkade det. De lämnade aldrig en affär tomhänta.
Johanna sminkade sig lätt, klädde på sig och betraktade sig i spegeln. Nöjd. Shopping var precis vad hon behövde för att må bättre.
Tio minuter senare ringde Agnes: “Jag är här.”
“Hej. Söker du något speciellt?” frågade Johanna när hon satte sig i Agnes Volvo.
“Nej, men de ska komma med ny kollektion, så de rear ut gamla grejer. Känner du det, vännen? Våren!”
“Markus kommer att mörda mig. Vi sparar ju till semestern…”
“Sluta. Klipp bort lapparna, släng kvittona, säg att du köpte allt för halva priset.”
“Ja, och spenderade dubbelt så mycket.”
“Jag har ett knep för att lura män.”
“Vadå?”
“Det får du se.”
Agnes var en ståtlig kvinna – inte tjock, men bredaxlad, med kurvor som fick huvuden att vändas. Hon hade mörka ögon, fylliga läppar och tjockt, mörkt hår.
Johanna var hennes motsats – liten, slank, med ljuslockigt hår och gröna ögon. I jeans kunde hon på avstånd se ut som en tonåring. Vid Agnes sida kändes hon pytteliten och osäker.
När Agnes pratade med butikspersonal blev de genast extra serviceminded. Men Johanna? De pratade nedlåtande, hon blev nervös och skyndade sig därifrån.
Två timmar senare stapplade de ut ur ännu en butik, flåsande under alla kassar.
“Nu räcker det, Markus kommer att explodera,” stönade Johanna.
“Kom.” Agnes drog henne mot underklädesavdelningen.
“Nej! För det här kommer han inte tala med mig på en vecka!”
“Men titta på den här underbara spetsen! Vinrött – perfekt för ditt hår.” Agnes höll upp en praktfull bh. “Och kanske en negligé… Nej, för glamigt.”
“Vem ska ens se det under kläderna? Och det är dyrt. Nej, jag köper inte.”
“Har jag lärt dig ingenting? Sånt här ska man bära på kvällen, inte under dagen! Med din figur måste du ha det. Och en träl blir nog gladare av det än arg över att du shoppat.” Agnes gick mot kassan.
“Jag orkar inte mer. Vi tar en fika, snälla. Jag har bara hunnit med kaffe idag,” bad Johanna. “Förresten, jag tror Markus är otrogen.”
“Är det för att han jobbar på helgen?” undrade Agnes skeptiskt på väg till caféet.
“Jag har misstänkt länge…”
“Nej men titta, där är cafét!” avbröt Agnes.
De satte sig vid fönstret. Medan de väntade på servitrisen såg Johanna sig omkring. Två bord bort satt en man som såg ut som Markus. Samma frisyr, samma vita tröja – den hon köpt till honom i julklapp. Men varför skulle han ha den på jobbet? Och hans kontor låg på andra sidan stan.
Kanske var det inte han, men hon kunde inte sluta titta. När han vände sig om såg hon hans profil. Inte längre något tvivel – det var Markus.
Hon blev stel som en pinne, som en barnunge ertappad med att snatta. Men Markus såg henne inte.
“Har du sett ett spöke?” undrade Agnes.
“Tyst. Där sitter Markus. Vi går innan han ser oss,” viskade Johanna panikslagen.
“Och? Varför är du rädd? Han borde vara nervös. Varför är han här? Du sa att han jobbade. Och det är på andra sidan stan, eller?” envisades Agnes. “Han är ju klädd för en dejt. Han väntar säkert på någon…”
Johanna reste sig.
“Vart ska du?” Agnes höll fast hennes arm.
“Jag går och pratar med honom. Vi kan inte gömma oss.”
Johanna gick fram och satte sig mittemot Markus.
“Hej.”
Han tittade upp, chockad.
“Vad gör du här?” frågade Johanna. “Du skrev att du var på jobbet. Eller är det det ni kallar det nu för?”
“Och du då?”
“Agnes och jag har shoppat. Nu tar vi en fika. Hon sitter där borta.” Johanna vinkade.
Markus vände sig inte om.
“Väntar du på någon? Du tittar ju hela tiden på klockan. Stör jag?”
Markus skakade av sig förvirringen och gick till motangrepp.
“Har du spenderat mycket? Vi sa ju att vi skulle spara till semestern.”
“Oroa dig inte. Jag köpte saker som jag behöver till semestern också.” Johanna var överraskande lugn. Sanningen var nästan lättare än misstankarna.
Plötsligt pep Markus telefon. Han vände snabbt displayen neråt.
“Varför gör du så där?” undrade Johanna. “Gömmer du något?”
“Nej, vana bara.”
“Du brukade inte göra så. Visa vad det var.” Hon sträckte sig efter telefonen, men Markus drog undan den.
I samma stund gick en ung kvinna förbi och stannade till vid ett bord nära dem. Markus tittade snabbt bort, men inte snabbt nog.
“Är det din tjej? Kan jag ta beställningen?” Servitrisen log hemlighetsfullt mot Markus.
Johanna ville slunga en vas i huvudet på honom. “Har du redan beställt, älskling?”
Servitrisen försvann diskret.
“Är det hon?” Johanna nickade mot kvinnan. “Hon ser ut att vara tjugofem. Känner du dig så osäker att du måste hålla på med unga tjejer?”
“Sluta. Vi pratar hemma.”
“Och lunchen då? Ska hon sitta ensam och vänta? Jag får inte spenderaMen när Johan vände sig om och mötte Johannas blick med en resignerad suck, insåg hon plötsligt att det enda som väntade nu – på riktigt – var frihet.
