En annan Andersson…
Anders kände hur Majken tryckte hans hand.
”Vad?” Han öppnade ögonen. ”Har det börjat?”
Hon log hemlighetsfullt och tittade på sängen bredvid honom.
Anders vände på huvudet och såg ett litet knyte. Han strök över det, men filtarna gav vika under hans hand. Knytet var tomt…
”Anders!” Majkens oroliga röst ropade från någonstans långt borta.
Han öppnade ögonen igen och såg hennes spända ansikte, som om hon lyssnade efter något. Han skakade på huvudet för att skaka av sig sömnen.
”Va? Har det börjat? Det är ju två veckor kvar…”
”Jag vet inte, magen gör ont,” sa Majken.
”Okej.” Anders satte sig upp på armbågarna. ”Vi måste ringa efter ambulans.” Han vred på huvudet och tittade på sängen bredvid. Inget knyte. Han andades ut och försökte skaka av sig drömbilden.
”Vi väntar lite. Jag är inte säker på att det är värkar. Det är bara lite kramper. De sa att man ska ringa ambulans när det är tio minuter mellan dem.” Majken såg hoppfullt på sin man.
”Men när ambulansen kommer har du redan fött. Var är min telefon?” Anders sträckte sig efter jeansen på stolsryggen. Ur fickan ramlade telefonen ner på den mjuka mattan.
Han vaknade helt, satte sig upp, plockade upp telefonen och drog på sig jeansen. Bakom sig hörde han Majken stöna med händerna om magen.
”Vad? En värk?” Han slängde sig över sängen, satte sig bredvid henne och började knåda hennes rygg med knutna nävar, precis som de lärt sig på förlossningskursen.
”Andas djupt,” sa han och började själv dra in luft genom näsan och blåsa ut genom munnen.
Majken härmade honom.
”Det gick över,” sa hon och log ansträngt.
”Jag ringer ambulansen.” Anders hoppade upp från sängen. ”Nej. Klä på dig, jag kör dig till BB. Det går snabbare.”
Väskan med allt de behövde stod redan packad i hörnet av sovrummet.
”Papperen ligger i nattduksbordet,” sa Majken och drog det vida klänningen över huvudet.
Anders tog papperen, såg telefonsladden i lådan och stoppade ner den i väskan tillsammans med pärmen.
”Var är passet?”
”Det ligger i väggskåpet,” svarade Majken under klänningen.
Anders rusade in i vardagsrummet, letade efter passet och svor tyst över att Majken inte lagt allt på samma ställe. ”Okej, hennes telefon… Var är din telefon?” ropade han.
”Här, på nattduksbordet,” svarade Majken lugnt.
”Majken, jag har sagt att allt ska vara lättillgängligt så vi kan packa snabbt. Som en liten flicka,” mumlade han när han kom tillbaka in i sovrummet. ”Och borsten, tandborsten…”
Majken log skuldmedvetet, men leendet förvreds av en ny smärta.
”Nu.” Han släppte väskan på golvet och masserade hennes rygg igen.
Inuti honom växte irritationen. Han tittade på klockan – halv sex på morgonen.
Majken slappnade av, smärtan gick över, bara för att återvända några minuter senare.
Anders drog på sig en t-shirt, plockade upp väskan från golvet.
”Kom nu, vi kanske hinner ner innan nästa värk.”
Majken hasade sig ut i hallen, stödande den stora magen med händerna. Anders hjälpte henne på med de breda, korta kängorna. De vanliga trendiga skorna stod åt sidan – svullna fötter passade inte i dem. Han hjälpte henne på med kappan, drog upp huvan och började själv ta på sig skorna. Strumporna… Han hade glömt strumporna, men det fanns ingen tid att leta efter dem. Anders stack ner de bara fötterna i kängorna.
”Ska vi?” Han hjälpte Majken upp från den låga pallen, och de gick ut genom dörren.
På väg mot hissen stannade Majken till och stönade, stödde sig mot väggen med en hand. Anders kände medlidande, men blev samtidigt irriterad över hur långsamt det gick. På det här viset skulle det ta en timme att komma till BB. Om de bara kunde komma ner i bilen.
”Vi tar det lugnt, det blir bättre i bilen,” sa han och drog med henne mot hissen. ”Det är snart över,” muttrade han.
Stockholm vaknade sakta. Här och var tändes ljus i fönstren. Det hade snöat mycket under natten, vilket gjorde det svårt att köra ut från gården.
”Varför kan folk inte tänka på vilken årstid barnet föds när de planerar? Vore mycket enklare på sommaren. Då går solen upp tidigt, ingen snö eller is – perfekt. Nästa gång ska jag tänka på det…” Hans tankar avbröts av Majkens stönanden.
Det var få bilar på vägarna, och Anders tryckte ner gaspedalen.
”Majken, håll ut snart. Andas…”
Anders märkte att varje gång Majken stönade och knyckte ihop sig av smärta spändes hans egna magmusklar automatiskt. Men det var inte på samma sätt som hon kände det. Han kunde inte dela smärtan med henne, inte göra det lättare för henne.
Där var BB. Anders hjälpte hustrun ur bilen, drog med henne uppför rampen mot dörren med skylten ”Mottagning”, slet upp dörren och följde efter in. Ingen där.
”Hallå? Någon? Vi ska föda!” ropade han ut i tomheten.
Hans röst ekade i tystnaden.
En kvinna i vit rock och mössa dök upp från ingenstans.
”Lugna dig, pappan. Hur många minuter mellan värkarna?” frågade barnmorskan Majken.
”De blev tätare på vägen hit,” svarade Anders för henne.
”Har ni tofflor med er? Hjälp din fru att byta. Ta med er hennes ytterkläder. Ge mig papperen,” sa hon bestämt.
Anders gjorde allt. Han kände att han rörde sig snabbt, men det kändes som om han rörde sig i slow motion. Majken andades tungt med bett i läppen.
”Gå hem. Skriv ner numret dit ni kan ringa.” Barnmorskan pekade på en lapp med en fetstilt nummer på väggen.
Anders tittade bort och såg Majken redan vid dörren på andra sidan. Hon stirrade förvirrat på honom, och i hennes ögon syntes skräck. Hjärtat brast i hans bröst, fyllt av oro. Vid tanken på att han kanske inte skulle se henne igen vände sig magen. Anders störtade mot henne, men barnmorskans utsträckta arm stoppade honom.
”Du får inte gå in!”
Hur älskade han henne inte i det här ögonblicket! Han borde säga något, uppmuntra henne, men alla ord hade försvunnit från hans huvud. Det kändes dumt att önska henne lycka till.
”Jag älskar dig,” skrek Anders och log.
Majken försökte le tillbaka, men enMajken ansträngde sig att le tillbaka, men hennes ansikte förvreds av en ny värk medan dörren stängdes bakom henne, och Anders stod kvar ensam i korridoren med en blandning av skräck, förväntan och en plötslig, överväldigande kärlek för den lilla familj som just skulle börja.
