Lägenheten
När Julia och hennes man flyttade in i huset bodde det redan ett pensionärspar på första våningen. Elin Margareta och Arvid Lennart gick alltid tillsammans, till affären, till vårdcentralen och på promenader. De gick arm i arm och stöttade varandra. Sällan såg man dem ensamma.
En dag kom Julia och Viktor hem från en middagsbjudning. En ambulans stod utanför deras port, och någon bars ut på en bår. Bakom kom gubben Arvid, hasande med sina fötter och knappt hängde med.
Alla kallade honom gubben Arvid, men till hans fru vände de sig alltid med förnamn och patronym, aldrig annorlunda. Gubben var helt gråhårig, till och med skägget i hans rynkor var vitt. Tunn, skrynklig hud hängde över hans ljusgrå, genomskinliga ögon. Han såg vilsen och skrämd ut.
“Vad har hänt?” frågade Viktor när han kom fram till gubben.
Arvid viftade bara med handen, som om han ville visa att det var illa eller att han inte orkade prata. Viktor vände sig till en av ambulanspersonalen som smidigt lyfte bår med en bärgad äldre kvinna.
“Vem är ni?” frågade mannen ovilligt.
“Jag är granne, jag är orolig,” s”Hon är säker i våra händer, var inte orolig,” sa ambulanspersonalen och slog igen dörren medan gubben Arvid stod kvar och stirrade efter fordonet som försvann med sin kära Elin.
