**Dagboksinlägg**
Jag stängde filen och skickade den till min arbetsmail. På måndag skulle jag öppna den på kontoret, skriva ut den, sätta stämpel och lämna in rapporten. Klart! Frihet!
Jag arbetade som ekonom på ett litet företag i Stockholm. Arbetsbördan var stor, men lönen var bra, och kontoret låg bara några minuter från hemmet. Ingen stress med kollektivtrafiken under rusningstiden. Det var skönt att promenera till jobbet, få lite luft.
Personalavdelningen bestod enbart av kvinnor. Nära vänskap hade jag inte med någon. De flesta hade familj, barn, medan jag var ensam. Om någon bad om hjälp eller ville dela på arbetet, vägrade jag aldrig. Jag jobbade ofta hemma på kvällarna och helgerna, precis som nu.
På lördagsmorgonen steg jag upp tidigt och satte mig direkt vid laptopen för att dubbelkolla allt innan jag skickade filen till mejlet. Nu kunde jag äntligen ta det lugnt, fixa till mig och äta frukost. Men innan jag hann bestämma mig för vad jag skulle göra härnäst, ringde telefonen.
“Lisa, hej!” hördes en glad kvinnoröst i luren.
“Hej,” svarade jag försiktigt. “Vem är det?”
“Alltså, seriöst? Det är ju jag, Maja!”
“Maja?” upprepade jag misstroget. “Är du i Stockholm?”
“Inte än, men jag är på väg,” skrattade hon.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var sista personen jag väntat mig att höra från. Efter hennes svek för femton år sedan hade vi inte pratat. Nu ångrade jag att jag inte bytt nummer.
“Lisa, jag har ingen annan i Stockholm än dig,” bröt Maja tystnaden. “Kan du möta mig? Snälla. Jag skilde mig från Anton för ett tag sen. Ville börja om.” Hennes röst lät dämpad och skuldmedveten.
Jag ville inte träffa henne. Men så många år hade gått, allt var förlångesedan. Och jag var nyfiken på nyheterna från hemstaden. Okej då. Jag skulle möta henne, visa henne vart hon behövde, och sen var det klart.
“När kommer tåget?” frågade jag utan entusiasm.
“Om tjugo minuter. Kommer du?” hennes röst lät ljusare.
“Det tar minst en timme för mig att ta mig dit. Väntar du på mig i huvudhallen? Rör dig inte därifrån.” Jag kunde knappt tro att jag faktiskt skulle åka och möta henne.
“Jag väntar,” lovade hon.
Jag suckade och tittade på den okokta vattenkokaren. Jag tvättade ansiktet, sminkade mig snabbt, klädde på mig och gick. Jag hyrde en liten etta i en Stockholmsförort. Lagom för en person, och billigt.
När jag kom in i centralhallen blev jag förvirrad. Hur skulle jag hitta Maja bland alla människor? Jag hade inte sett henne på femton år – skulle jag ens känna igen henne? Jag gick genom hallen och höll mig i mitten för att vara synlig.
“Lisa!” ropade en glad röst.
Från kioskerna kom en igenkännbar, men förändrad Maja springande. Hon hade gått upp i vikt, ljusnat håret, och den starka sminken gjorde henne äldre. Men jag kände genast igen henne.
Maja sprang fram och kramade om mig hårt.
“Äntligen. Jag höll på att segna av trötthet.” Hon tog mig under armen och drog mig mot kiosken där hennes resväska och en stor väska stod.
“Du kan inte lämna dina saker så här, någon kan sno dem,” sa jag, fast jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.
“Inget har försvunnit. Dessutom har jag pengar och dokument på mig.” Hon tittade ner mot sin byst.
Jag skakade på huvudet och såg mig omkring. Alla var upptagna med sitt, ingen brydde sig om oss.
Maja balanserade väskan på resväskan och tittade frågande på mig.
“Vart ska du?” suckade jag.
“Är du fortfarande arg på mig? Jag ville fråga… Kan jag bo hos dig några dagar tills jag hittar en lägenhet?” Maja bet sig i läppen.
*Så fräckt. Hon tog min pojkvän, och nu vill hon bo hos mig. Jag borde ha struntat i hennes samtal…*
“Kom,” sa jag och gick mot utgången.
Maja babblade på, men jag svarade inte, låtsades fokusera på att inte springa in i folk. Till slut tystnade hon och flåsade bakom mig.
“Jag trodde du bodde i stan. Det här ser inte ens ut som Stockholm,” sa hon besviket när hon såg min lilla lägenhet. “Oroa dig inte, jag skaffar en lägenhet och går. Bor du ensam? Det står herrtofflor i hallen.”
*Så hon lade märke till det. Borde ha gömt dem.* “Jag bor ensam, de är till vänner,” ljög jag.
Maja kastade sig på soffan och sträckte ut benen.
“Jag är i Stockholm! Det känns overkligt.”
Jag värmede te, tog fram bröd och ost och gjorde smörgåsar.
“Har du vin? Vi kan skåla för återföreningen,” föreslog Maja.
Jag hämtade en påbörjad flaska från kylen och ställde fram två glas.
Maja drack glupskt, märkte inte att jag knappt smakade på mitt, och berättade. Hon och Anton skilde sig strax efter bröllopet. Han var snygg men hade hemsk personlighet. Hennes andra man var äldre, men hon älskade honom inte – hon gifte sig för pengarna. Hon var otrogen med hans chaufför och blev utkastad från huset. Skilsmässan sög energi, men hon hade pengar kvar. Nu ville hon börja om i Stockholm.
“Du var smart som stack hit direkt efter gymnasiet. Inget att hämta i vår håla. Så tråkigt…”
Att flytta till Stockholm för att bli revisor var inte något jag verkligen ville. Anton och jag var tillsammans sedan nian. Vi planerade att gifta oss efter min utbildning. Men efter studenten fick Maja honom full och låg med honom. Sen ljög hon om att hon var gravid. Anton visste inte sanningen och gifte sig med henne.
Jag grät och bestämde mig för att lämna hemstaden. Jag var ingen högflygare, ville inte plugga vidare. Jag ville bara få ett jobb och tjäna pengar. När sanningen kom fram, skilde de sig.
“Ingen fara, älskling. Låt inte Maja komma in i ditt liv igen. Och Anton… Han älskade dig inte, om han glömde dig så lätt. Bättre att det hände nu än efter bröllopet.”
Medan jag satt i köket och lyssnade på Maja mindes jag mammas ord. Jag var glad att jag inte berättat för henne om Erik.
Vi träffades för ett halvår sen i tunnelbanan. Han var stockholmare, föräldrarna köpt en lägenhet åt honom, men var kräsna med hans flickvänner. Jag gillades. “Seriös tjej, värdig, ovanligt för en utböling,” sa hans mamma.
Efter Anton hade jag inga seriösa förhållanden. Men med Erik ville jag bygga ett liv – åka till sommarstugan, skaffa barn, bliMen nu visste jag en sak – vänner som Maja förtjänar inte en andra chans, och om Erik stod vid min sida, skulle jag aldrig släppa honom igen.
