Kärleken knackade på min dörr…
Elin hade lämnat byn för att studera i Göteborg. Efter landsbyggdsskolan var studierna svåra, men hon satt hela dagarna över böckerna för att klara tentorna och inte förlora sitt stipendium. Hennes mamma kunde bara hjälpa henne med matpaket.
När hon började jobba, kunde hon själv skicka pengar hem. Varje semester åkte hon tillbaka till byn. Hon drömde visserligen om havet, men sa alltid att luften, skogen och ån där var så fina att hon inte behövde någon solsemester.
“Elin lilla, när ska du gifta dig? Finns det verkligen ingen du tycker om? Jag får väl vänta på barnbarn i all evighet”, suckade modern.
“Oroa dig inte, mamma, det ordnar sig”, svarade Elin och viftade bort det, men hon var trött på frågan. Varenda människa i byn undrade samma sak.
Killar hade hon haft, och kärlek hade hon upplevt, men ingen hade någonsin friat.
Hon jobbade på en tidningsredaktion. När arbetsdagen var slut, stod det spöregn utanför. När det lägrade sig lite, tog hon på sig regnrocken, plockade fram paraplyet och skyndade ut. Men när hon kom ut, öste det ner igen. Hon stod under takskägget och såg bilarna susa förbi, spruta vatten över trottoaren.
Tunga droppar slog mot det våta asfalten, stänkte mot hennes fötter. Hon huttrade och tryckte sig mot väggen. En SUV saktade in vid en stor pöl för att inte blöta ner henne, stannade sedan helt.
“Fröken, hoppa in. Även om regnet slutar, är vägarna översvämmade. Ni kommer att simma hem annars”, ropade en ung man genom det öppna fönstret.
Och Elin klev in. Sex månader senare friade hennes räddare. Inte för att hon var förälskad, men det var dags att gifta sig, och med Björn kändes det tryggt. De flyttade in i hans mors stora lägenhet mitt i stan.
Modern tyckte genast illa om Elin.
“Tro inte att du kommer att få vår lägenhet, unga dam. Det kommer inte att gå”, varnade hon genast.
“Det är opassande att gå i morgonrock hela dagen. Man kan bara ha den till badrummet. Om någon kommer? Bytt omedelbart!” befallde svärmodern.
Och Elin bytte. Att städa eller laga mat i fina klänningar var opraktiskt. Själv gick svärmodern, Ingrid, klädd som till en bjudning.
De kom inte överens. En dag hörde Elin modern övertala sonen att skilja sig innan de fick barn. Gråtande sa Elin att hans mamma hade rätt, de borde gå skilda vägar, och började packa.
Björn lät henne inte gå. Nästa dag hyrde han en lägenhet, och de flyttade. Livet ordnade upp sig. Kanske muttrade modern fortfarande i telefonen, men hon kom inte på besök, och Björn sa inget till Elin. De sparade till en egen lägenhet, la undan pengar varje månad.
En söndag åkte de ut till en sjö med vänner. Fiske, grillat… På vägen hem, i mörkret, körde vännerna ifrån dem. Björn ökade farten för att hinna ikapp.
Elin fattade inte ens vad som hände. En bil kom plötsligt farande mot dem – föraren hade somnat eller tappat kontrollen – och krocken var oundviklig.
Björn dog på direkten. Elin fick flera frakturer och skador. Efter fyra månader kom hon ut från sjukhuset. Blek, svag, haltande tog hon sig till den hyrda lägenheten – men där bodde nu en annan familj. Hon fick en liten väska med sina tillhörigheter. Björns saker hade hämtats av hans mor, som också sa upp lägenheten.
Elin gick till Ingrid. Hon öppnade dörren men lät henne inte komma in. De stod och pratade i tröskeln.
“Ingrid, får jag bo hos er tills jag hittar en ny lägenhet?”
“Nej, tack. Min Björn dog på grund av dig. Och du kom inte ens till begravningen. Gå!” Dörren smällde igen.
“Jag är inte skyldig till hans död… Jag låg på sjukhus…”, skrek Elin och bankade på dörren.
“Gå, annars ringer jag polisen!” hotade svärmodern inifrån, och Elin gav upp. Hon försökte inte ens begära hälften av pengarna de sparat.
Hon gick ut. Vart skulle hon ta vägen? Vänner hade hon inga. De som varit med vid sjön var Björns vänner. Kunde bara gissa vad Ingrid sagt om henne.
Hon åkte hem till byn, i samma kläder som hon haft på sig. Men där väntade en ny sorg – modern hade dött för två månader sedan, medan Elin låg på sjukhus. Hennes telefon gick sönder i olyckan, så ingen kunde nå henne.
Inne i huset såg allt ut som om modern bara gått ut och snart skulle komma tillbaka, fatta sig om huvudet och börja syssla vid spisen… Tårarna vällde upp i Elins ögon.
“Mamma, hur kunde det bli så här? Jag behöver dig nu…” Hon satte sig på sängen, tog moderns tröja och tryckte ansiktet mot den. Lukten fanns kvar. Elin brast i gråt, somnade sedan med tröjan i famnen.
Genom sömnen hörde hon knackningar på dörren. “Mamma!” utbrast hon glad, men hörde då Björns röst: “Elin, öppna, det är jag…” Hon spratt upp och slog upp dörren – där stod Björn, med blodigt ansikte…
Elin vaknade av sitt eget skrik. Hjärtat bultade. Hon fick inte luft. Någon knackade verkligen på dörren. “Drömmer jag fortfarande?” tänkte hon skräckslaget.
“Hallå, är allt bra där inne?” hördes en främmande mansröst.
Hon öppnade. En lång, skäggig man stod på tröskeln. Hans blick var genomträngande, vaksam.
“Vem är du?” frågade han. “Vad gör du här?”
“Jag… Jag kom hem till mamma…” Elin andades fortfarande tungt, som om hon sprungit. “Jag stjäl inte. Det här är mitt hus.”
“Jaha… Jag hörde ljud och blev orolig. Grannarna är bortresta.”
“Jag somnade efter resan.”
“Du var inte på din mors begravning…”
“Jag låg på sjukhus. Min man och jag var med om en olycka. Han dog.”
Mannens blick mjuknade. “Jag heter Henrik. Jag har lite koll här. Polisen är långt borta, folk lämnar husen obevakade…” Han backade två steg. “Jag bor två hus bort, om det är något.”
“Lennart?” frågade Elin, fast mannen var för ung. Hennes barndomsvän var död, som modern berättat.
“Nej, jag är Henrik. Vi tjänstgjorde tillsammans. Han räddade mitt liv.” Han vände sig om. “Du borde vila.”
Elin stängde dörren. Tog en överblick. Fick hämtaHon lyfte blicken mot fönstret där solen höll på att gå ner och förstod att det var dags att lämna sorgen bakom sig och börja om på nytt.
