För fyra år sedan studerade jag och min flickvän i Lund. En kväll, strax efter halv elva, gick vi för att träffa en väninna och äta middag. Hennes hus låg bara ett kvarter från min flickväns lägenhet, så vi valde att gå. Allt verkade normalt, vi pratade lugnt och gick i sakta mak. För att komma dit måste vi svänga vänster vid ett hörn.
När vi nästan var framme avbröt min flickvän, Elin, vårt samtal och frågade med dämpad röst vad det var som kom emot oss i fjärran. Jag sneglade åt sidan och såg en skepnad, ungefär två kvarter bort, som rörde sig mot oss. Den var lång, bredaxlad och gick nästan sidledes, med en kutryggig hållning. Trots att gatan var mörk syntes det att den närmade sig snabbt, som om den försökte hinna ikapp oss.
Vi tyckte det var märkligt, men tänkte att det kanske bara var någon från området, en hemlös kanske. Vi fortsatte och svängde vid hörnet. Det var bara några hus kvar när Elin kramade min hand hårt. Hon viskade skräckslaget om jag också såg vad som följde efter oss. Jag vände mig om direkt – och där, precis vid hörnet vi just passerat, stod samma varelse.
Det var omöjligt. Den hade varit långt bakom oss bara sekunder tidigare. Rädslan grep tag i oss, ännu mer när den började röra sig igen, snabbt, nästan ansträngt, men ändå allt närmare.
Vi sprang utan att tänka och nådde vår väninna Linneas hus. Vi bankade desperat på dörren, och hon öppnade genast. Vi steg in utan ett ord. Hon märkte direkt att vi var bleka och flämtade. Hennes hund, Freja, började skälla hysteriskt mot gatan, som om något eller någon stod därute.
När Linnea såg vår skräck trodde hon att vi blivit rånade. När vi lugnat ner oss berättade vi vad som hänt. Hon och hennes föräldrar gick ut och tittade, men såg ingen. Gatan var helt öde.
Den natten vågade vi inte gå hem. Vi stannade hos Linnea, med hjärtat fortfarande bultande av rädsla. Än idag vet vi inte vad det var som förföljde oss, men vi är båda överens om en sak. Vad det än var – det verkade inte mänskligt.
