Det lättade duggregnet piskade mot ansiktet och trängde in i ögonen. Lovisa gick framåt, längtande efter att komma hem. Huvudet var dimmigt, tankarna spred sig som ett gammalt, utslitet lakan. När hon gick runt en ny pöl halkade hon nästan på den hala leran vid trottoarkanten. “Nog med att vara stilig. Jag är ingen ung flicka längre. Dags att byta till skor utan klack.”
Äntligen var hon hemma. Lovisa öppnade den kodlåsta entrédörren. En torr, dammig värme från elementen slog emot henne – trots våren stod de på full blast. Om bara vintern vore lika varm. Hissen bar henne långsamt upp till sjätte våningen. “Blir jag sjuk? Jag har ingen kraft kvar,” tänkte hon och lutade sig mot väggen i hisskorgen.
I hallen sjönk hon ner på den lilla puffen, tryckte ryggen mot väggen och slöt de tunga ögonlocken. “Äntligen hemma,” viskade hon och försvann genast ner i mörkret, utan ljud eller lukter.
“Mamma, varför sitter du i mörkret? Mår du dåligt?”
Rösten fick henne att rycka till, men hon öppnade inte ögonen.
“Nej, gubben. Jag är bara trött,” mumlade Lovisa, nästan utan röst.
Hon kände att pojken stod och stirrade på henne. Med möda lyckades hon lyfta ögonlocken, men ingen var där. Köket var dock upplyst. Hon sparkade av sig skorna, rörde de befriade tårna och reste sig – för att genast vackla mot garderoben.
“Mamma!” Pojken sprang fram och höll henne från att falla.
“Jag blev lite yr.”
Hjalmar hjälpte henne till soffan i vardagsrummet. Lovisa lutade sig tillbaka och sträckte ut benen. “Så skönt…” Ögonen slöts av sig själva… Nästa sekund ryckte hon till, vaknade till medvetande och mötte sonens oroliga blick.
“Mamma, är allt okej?”
Lovisa nickade och bad om varmt te. Hjalmar gick motvilligt ut i köket.
Hon mindes plötsligt när hon vaknat på golvet på jobbet. Hon mindes inte ens att hon hade fallit. Då skyllade hon också allt på trötthet. “Jag känner mig som en gammal kvinna, och jag är bara trettionio. Kanske blir jag faktiskt sjuk? Jag går till vårdcentralen imorgon.” Hon suckade och gick ut i köket.
“Du är blek. Har du ont i huvudet?” Hjalmar ställde ner en ångande kopp framför henne.
Lovisa log ansträngt.
“Bara trött. Regnet och vädret…” Hon tog en liten klunk. “Har du ätit?”
“Ja, mamma. Jag måste göra klart läxan.”
“Gör det då. Allt är bra.” Lovisa drack ur teet med små klunkar. Sedan bytte hon till en mjuk, gammal morgonrock och tittade in i sonens rum. Hjalmar satt vid bordet, lutad över en bok. Hennes hjärta fylldes av ömhet. Den mest älskade, enda, och redan så vuxne.
Hon stängde dörren tyst.
“Doktorn, vad är det med mig? Behöver jag vitaminer?” Nästa morgon satt Lovisa på vårdcentralen. Hon hade sovit, men kände sig lika trött och utmattad.
“Vi får se. Här är remiss för blodprov och MR. Kom tillbaka med svaren direkt. Och vänta inte för länge. Finns det cancer eller stroke i din familj?”
“Ja. Pappa hade cancer, mamma dog av en stroke. Så det kan vara… Jag har en tonårsson. Han har ingen annan än mig. Jag får inte dö!” Hennes skrik studsade mot väggen, kom tillbaka och fastnade som en klump i halsen.
“Låt oss inte dra förhastade slutsatser. Vissa sjukdomar kan vara ärftliga, men du är fortfarande ung… Kom tillbaka med resultaten. Jag skriver ut en sjukskrivning så du kan vila och göra undersökningarna i lugn och ro.”
“Mamma, var du på sjukhuset? Vad sa doktorn?” När Hjalmar kom hem från skolan stod Lovisa i köket och lagade soppa.
“Inget än, bara skickade mig på undersökningar. Så väck mig inte imorgon.”
Hon iakttog honom när han åt. “Redan så vuxen. Tänk om de hittar något allvarligt? Cancer, till exempel? Bättre att inte tänka på det.”
“Mamma, är allt okej? Du är borta igen.”
Lovisa ryckte till.
“Du är så seg hela tiden,” sa Hjalmar.
“Jag bara funderar.”
Hon kunde inte sova på natten. Hur skulle hon somna när de mörka tankarna inte lämnade henne? Plötsligt mindes hon barndomen, föräldrarna, hur de en efter en hade lämnat henne när hon pluggade på högskolan. Då träffade hon Anders. Han stod vid hennes sida, stöttade henne. Anders bodde i studentbostad, kom från en annan stad. De flyttade snart ihop.
När Lovisa blev gravid blev Anders glad och friade genast. De valde att skippa bröllopet. Lovisas föräldrar var borta, och Anders mamma bodde långt borta. De hälsade på henne senare.
Naturligtvis bråkade de ibland. Ingen fanns för att ge dem råd. Lovisa försökte undvika att skrika när Anders dröjde sig hem efter jobbet. Men när Hjalmar var två sa han plötsligt att han älskade en annan, att han inte kunde leva så längre…
Hon grät, bad honom stanna, grep tag i hans skjorta. Han slet sig loss, knuffade undan henne och gick. Lovisa lämnade lille Hjalmar på dagis och började jobba. Så svårt det var. Hjalmar var ofta sjuk. Hon tog extrajobb, men pengar räckte ändå inte.
Hon ringde sin exman bara en gång, när Hjalmar var allvarligt sjuk och behövde dyra mediciner. Han skickade tvåtusen kronor och frågade vart hon slösade bort underhållet?
När Hjalmar växte upp och frågade om sin pappa berättade Lovisa sanningen. Senare erkände han att han väntat utanför pappas kontor. Men pappa var för upptagen av att prata med en långbenad skönhet – han såg honom inte ens.
Hjalmar var ledsen då – att pappa bytt ut dem mot en annan kvinna. Han frågade varför mamma inte sminkade sig eller klädde modMen nu visste han att kärlek inte mäts i kläder eller smink, utan i de små vardagliga stunderna när de satt tillsammans, och han fattade hennes hand och lovade sig själv att aldrig låta henne känna sig ensam igen.
