Idag vaknade jag, Monika Bergström, några minuter innan väckarklockan ringde. Jag låg kvar en stund och samlade mig inför ännu en dag, precis som i går, för en vecka, en månad, ett år sedan. Allt i mitt liv flöt lugnt och jämnt, en stadig rutin utan överraskningar.
Fast nej, för några år sedan överraskade vår son Oskar oss. Han började på universitetet och meddelade att han ville bo själv. Hur jag än försökte övertala honom, hotade han med att sluta studera och rycka in i militären. Vad kunde vi göra? Vi gav med oss och hjälpte honom till och med med hyran. När han tagit examen började han arbeta och vägrade sedan all hjälp från oss.
Jag steg försiktigt upp för att inte väcka min man och gick ut i köket. Snart spred sig doften av nybryggt kaffe i lägenheten, riktigt kaffe, inte pulveravskummet.
När min man kom in i köket, doftande av duschgel, väntade en ångande kopp och smörgåsar på honom. Gröt och äggröror vägrade han äta. Han åt under tystnad och lämnade köket lika tyst.
“Jag blir sen idag, vi har fakultetsmöte”, ropade han från hallen.
Jag gick ut, rättade till hans slips och skjortkrage, borstade bort en osynlig dammkorn från axeln, som den sista, avgörande penseldragen på en målning. Det var en ritual, bara att vintertid justerade jag hans halsduk istället för slipsen. Osynliga dammkorn borstades bort från hans kavaj, rock eller vinterjacka, beroende på säsong.
Efter att han gått tog jag en dusch, drack te med citron och satte mig vid laptopen. Jag jobbade hemifrån med att översätta artiklar och böcker från engelska och franska.
Arbetet flöt på, boken tyckte jag om. Jag dubbelkollade ofta lexikon för att hitta rätt ord. Plötsligt avbröts jag av telefonen.
“Monika Bergström, hej. Det här är Birgitta från institutionen”, sa en röst i luren.
När jag hörde den färglösa rösten från en av min mans kollegor föreställde jag mig genast en lång, smal, ointressant kvinna i fyrtiofemårsåldern.
“Hej. Vad står på? Är det något med Lars-Erik?” frågade jag oroligt.
“Nej, med honom är allt som vanligt.” Hon tvekade. “Jag måste prata med dig. Jag är i närheten av en slump. Kan jag komma förbi om fem minuter?”
“Visst”, svarade jag, undrande över hur en lärare kunde vara i området mitt under en arbetsdag.
Exakt fem minuter senare ringde det på dörren. Jag släppte in henne.
“Te eller kaffe?” erbjöd jag.
“Nej tack. Jag har inte tid. Mellan lektionerna bara…”
Vi satte oss i vardagsrummet.
“Jag lyssnar”, sa jag.
“Det här känns obehagligt, men jag kan inte hålla tyst. Din man har en relation med en student, en söt tjej på tjugo. Hon bor med sin mamma som är sjukpensionär”, började Birgitta.
“Spara detaljerna.”
“Okej. Jag råkade höra ett telefonsamtal. Kort sagt, den här studenten väntar barn. Och din man lovade att inte lämna henne, att hjälpa till…”
Jag satt tyst. När jag inte frågade något, fortsatte hon.
“Han har haft affärer tidigare. Med Lotta från institutionen, med Jenny från sociologen… Förlåt, men jag kunde inte tiga längre. Nu den här tjugoåringen.
Minns du för tre månader sedan när han skulle konferera i Tyskland? Han åkte aldrig. Han hyrde en stuga utanför Uppsala och tillbringade tre dagar med henne.”
“Och hur vet du det?” Jag trodde inte ett ord. En avundsjuk gammal jungfrus hämnd.
“Du tror mig inte. Att jag bara är en bitter gammal kärring som vill förstöra ditt liv”, sa hon, som om hon läst mina tankar. “Men tänk om alla får reda på det? Han är trettio år äldre, nästan gammal nog att vara hennes farfar. Det är löjligt.”
Jag vaknade upp.
“Tack, jag förstår. Är det allt…?”
“Ja, jag går”, sa hon och reste sig.
Jag följde henne till dörren och satt sedan länge och stirrade tomt framför mig. Arbeta kunde jag inte. För länge hade lugnet varat. Något liknande hade jag väntat på. Lärare, visst, men en student… Hur kunde han?
En gång hade min far tagit med en klumpig, glasögonprydd student hem. Han handledde hans examensarbete. De diskuterade länge i pMen nu, när jag sitter här på min lilla stuga i skärgården, känner jag ändå en lugn tillförsikt – för livet lär en att allt är möjligt, både det goda och det oansenliga, och att det aldrig är för sent att börja om.
