Mira hade ätit lunch, diskat och lagt sig för att vila en stund. Hennes man hade åkt till deras sommarstuga för att hjälpa en vän att laga staketet. Han skulle inte komma tillbaka förrän morgonen därpå, måndag, när det var dags att återgå till jobbet. Mira hade gått i pension för ett år sedan, medan Pelle, hennes man, fortfarande hade två år kvar.
Plötsligt rycktes hon ur halvsömnen av en ringsignal. Det tog en stund innan hon insåg att det var telefonen.
“Hallå?” svarade hon med hes röst, utan att ens titta på skärmen. Vem kunde det annars vara än dottern eller mannen? Pelle ringde sällan, så då var det väl dottern. Hon bodde med sin man i en annan stad och skulle snart föda barn.
“Mira? Sov du?” En okänd kvinnas röst hördes i luren.
“Vem är det?” frågade Mira försiktigt.
Det hördes en demonstrativt högljudd suck i luren.
“Känner du inte igen mig? Hur länge sen är det vi sågs?”
“Alva…? Hur fick du mitt nummer?” Mira blev förvånad, och kände sig på något sätt inte alls glad.
“Spelar det någon roll? Jag träffade din mamma för några år sedan, hon gav det till mig.” Mira kom vagt ihåg att hennes mor nämnt något om det.
“Är du i stan?” Mira insåg själv att det var en dum fråga. Varför annars ringa? “Det gick rykten om att du flyttat till USA,” tillade hon.
Ett skratt hördes i luren, som genast övergick i en stönande suck.
“Vad är det med dig? Var är du?” Mira blev orolig.
“Jag ligger på sjukhus. Det är därför jag ringer. Kan du komma hit? Jag vill säga en sak. Och du behöver inte ta med dig något.”
“På sjukhus? Är du sjuk?” Mira var nu helt vaken.
“Det är svårt att prata. Jag skickar adressen med SMS.”
“Men vänta—” började Mira, men samtalet bröts plötsligt.
Ett meddelande kom in med namnet på sjukhuset. “Herregud, Alva har cancer!” Mira läste meddelandet flera gånger, förvirrad.
Hon tittade på klockan – halv sex. Om hon åkte nu skulle besökstiden redan vara slut. Hon gick in i köket och hämtade en kyckling ur frysen för att göra buljong. Alva hade sagt att hon inte behövde ta med något, men hur kunde hon gå till sjukhuset tomhänt? Hemmagjord buljong var inte bara mat, det var medicin. Mira lade kycklingen i vasken för att tina och satte sig vid bordet. Dottern var tjugoåtta nu, så det var lika många år sedan hon sist såg Alva.
Med åren hade Mira blivit försiktig med alla nyheter, även de goda. Efter Alvas samtal kunde hon inte skaka av sig en känsla av oro. Och Pelle var, som vanligt, inte hemma. Kanske var det lika bra. I morgon bitti skulle hon koka buljong, besöka Alva och få veta vad som var på gång. Men att lugna sig var omöjligt.
Alva hade växt upp hos sin farmor sedan hon var tio. Kärlek fick hon sällan, och hon tillbringade ofta kvällarna hos Mira, där de gjorde läxorna tillsammans. Farmodern brände hemma och försörjde hela traktens fyllon. Föräldrarna drack såklart också. Alkisarnas fruar hotade att sätta eld på den illegala destilleringskällan. Kanske var det någon av dem som låg bakom branden eller, som polisen trodde, att Alvas far somnat med en cigarett i munnen. Men Alvas föräldrar klarade sig inte ur det brinnande huset. Farmodern försvann någonstans, och Alva var, som vanligt, hos Mira. De klarade sig.
Efter branden fick farmodern och Alva ett rum i ett kollektivhus. På den gemensamma köksavdelningen fick man inte bränna sprit, så farmodern blev deprimerad, räknade varje krona och skällde på Alva för varje bit hon åt. Alva fick sin mat hos Mira.
Farmodern hatade Alvas mor, kallade henne häxa och menade att hon förhäxat hennes son, fått honom att försvinna, börja dricka. Att spriten stod fritt till hands nämnde hon inte. Alvas mor hade varit vacker. Sällan gick en man förbi utan att lägga märke till henne. Fadern var svartsjuk, slog till och med henne.
Alva växte upp och blev lik sin mor – lång, smal, med ett härligt krulligt rött hår, svarta ögon och fylliga läppar. Fräknarna över hela ansiktet förstörde inte alls, tvärtom gav de henne en gyllene glöd.
Straxt efter gymnasiet rymde Alva hemifrån med en kille från en annan stad. “Oaktsam, precis som sin mor,” suckade farmodern.
Miras mamma gillade inte dotterns vänskap med Alva, även om hon tyckte synd om den stackars flickan. När Alva rymde från staden drog hon till och med en lättnadens suck. Hon var alltid rädd att Alva skulle leda Mira på villovägar. Vad höll dem samman? Mira visste inte själv, men det var alltid roligt med Alva.
Mira gick ut teknikumet, började jobba, träffade Pelle och gifte sig. Ett år senare föddes deras dotter. Om Alva hörde hon bara rykten.
Miras mamma jobbade och kunde inte hjälpa till, och på kvällarna, när Pelle var hemma, kom hon sällan. Så Mira fick reda sig själv, varje dag så trött att hon bokstavligen stupade.
Det enda hon drömde om var att få sova. Så fort hon slog igen ögonen medan hon ammade föll hon i sömn. Hon vaknade skräckslagen, rädd att tappa dottern eller att hon kvävts under den tunga bröstvårtan. När dottern ätit sov hon lugnt i hennes armar. Mira lade ner henne i vaggan och gick för att mjölka ur brösten, laga middag, tvätta blöjorna, och tvingade sig att hålla ögonen öppna.
I denna svåra tid för Mira dök Alva upp igen. Hon liknade sin mor ännu mer, var ännu vackrare – som om det ens var möjligt.
“Vilken syn du är, kompis. Jag visste alltid att äktenskap och moderskap inte gör en kvinna vackrare. Jag ska aldrig få barn,” sa Alva som vanligt utan någon hälsning eller inledning.
“Spänn inte din båge för hårt,” skrattade Mira.
Sedan berättade Alva att hon gjort flera aborter och aldrig kunde få barn. Men moderskänslorna låg i blodet. Alva hjälpte gärna till att passa barnet, tog med det på promenader medan den utmattade Mira lagade mat eller sov som en stock.
Snart lämnade Alva killen hon rymt med, efter första aborten. Nästa man var betydligt äldre. Han hyrde en lägenhet åt Alva i centrala Stockholm och hälsade på henne två gånger i veckan.
“Lever nästan som en drottning,” suckade Alva när hon tänkte på den tiden.
“Varför bara nästan?” frågade Mira. Att lyssna på Alvas historier om män var tråkigt, men av artighet förde honHon gick mot den väntande taxin, kände den lätta aprilvinden i håret och tänkte på att livet ändå var vackert på sitt eget sätt.
