*Dagboksinlägg*
Hej Elin,
“Hallå Elin, vad gör du?” hörde jag min kompis säga i telefonen.
“Kom precis hem från jobbet. Är det något viktigt? Förlåt, jag är helt slut, det var en galen dag,” svarade jag.
“Jag ringer för att påminna om att det är min födelsedag imorgon. Vi ses klockan sju på restaurang Sjöhästen. Ingen ursäkt accepteras. Vi ses.” Innan jag hann säga något la Linnéa på.
“Vem var det?” Mamma stod redan i dörren och hade lyssnat.
“Du hörde väl allt,” sa jag. Mamma knep ihop munnen. “Linnéa bjöd in mig på födelsedag,” tillade jag, lite mjukare.
“Skulle du inte köpt den där blå klänningen, nu hade den passat perfekt.” Mamma lät anklagande.
“Mamma, jag glömde bort det helt, jag har inte ens köpt present. Och jag vill inte ens gå. Jag får gratulera henne senare.”
“Senare? Linnéa är din enda vän, och nu vill du såra henne. Då blir du ensam kvar. Jag köper en present imorgon, oroa dig inte. Gå och ha det lite trevligt, annat än jobb finns det i ditt liv. Snart är du trettio, och varken familj eller barn. Inte ens ett riktigt förhållande har du haft.”
“Vad har det med saken att göra? Jag är bara tjugosju.”
“Bara? Redan. Linnéa har många beundrare. Kanske hon kan presentera dig för nån,” muttrade mamma.
“Känns som om du vill bli av med mig, som farmor brukade säga.” Jag försökte inte ens dölja irritationen.
“Vad är det för fel med det? Dina gamla klasskamraters barn går snart ut skolan…”
“Linnéa är förresten inte gift heller, trots alla beundrare,” påpekade jag spetsigt.
“Hon kommer gifta sig, ingen fara. Men du…”
“Nu börjar det.” Jag himlade med ögonen. Mamma drog igång den gamla, smärtsamma diskussionen igen.
“Säg inte att du tänker dö snart och att jag inte är ordnad,” sa jag argt.
“Jag tänker inte dö än, men tiden går, jag skulle vilja hinna med barnbarn,” envisades mamma, nu också arg.
“Herregud, mamma, du är bara femtiotre!”
“Precis. Snart pensionär, och inga barnbarn. Så imorgon går du på födelsedagen. Åh, köttbullarna brinner!” Mamma skyndade sig till köket.
Nästa dag steg jag in på restaurangen med en present i handen. Jag hade på mig den blå klänningen som mamma insisterat på. Håret var lockat och utsläppt, också på mammas inrådan. Jag kände mig obekväm, som en Alice som plötsligt blivit vuxen. Jag var sen på grund av bråket med mamma.
Restaurangen var full. Unga servitörer i långa svarta förkläden gled ljudlöst mellan borden. Sorlet av röster slog emot mig som havsvågor.
“Har ni bord beställt eller väntar ni på någon?” En vaktmästare i strikt kostym dök upp bredvid mig med ett påklistrat leende.
“Ja, min vän har födelsedag…” sa jag urskuldande. Jag gick sällan på restaurang och blev alltid osäker.
“Den här vägen.” Han ledde mig till ett bord där Linnéa satt med två killar. Daniel Bergman, bankirsonen, kände jag igen – Linnéa hade presenterat oss en gång. Den andra såg enklare ut och lite förvirrad. Klart. Linnéa hade bjudit honom för min skull. Hon också.
Mannen drog ut en stol åt mig.
“Tack.” Linnéa gav honom sitt charmigaste leende. “Äntligen, min vän. Vi har redan beställt, förlåt, efter egen smak,” väste hon åt mig. “Du ser jättefin ut.”
Jag ville sjunka genom golvet. Jag bad om ursäkt för att jag var sen, gratulerade Linnéa och räckte över presenten. Hon tackade och ställde den på golvet utan att titta.
Daniel hällde upp champagne.
“Bara lite,” sa jag när flaskan närmade sig mitt glas. “Jag ska jobba natt idag.”
“Elin är sjuksköterska,” förklarade Linnéa med spelad respekt.
Daniel höll en kort skål, vi klingade och drack. Jag smakade på den syrliga champagnen och ställde ner glaset. Servitören kom med tallrikar.
“Här är Viktor. Han är sjöman, kan du tänka dig?” viskade Linnéa medan hon tog upp kniv och gaffel.
“Handelsflottan?” frågade Daniel.
“På en fiskebåt,” svarade Viktor motvilligt.
“Går det bra med pengarna?”
“Jag klagar inte.”
“Svårt att vara till sjöss i månader? Ingen sprit, inga tjejer. Jag fattar inte hur ni inte blir galna.” Daniel fyllde på glasen igen.
“Efter vakt är man för trött för tjejer. Först är det tufft, sen vänjer man sig.”
Viktor åt med aptit och svarade på frågor. Han tittMen när han såg mig stå där ensam i hörnet med mitt champagneglas, räckte han plötsligt ut handen och frågade om jag ville dansa, och i det ögonblicket visste jag att det här var början på något vackert.
