För länge sedan, när sommaren ännu var ung och solen långa dagar gav, drömde Elin och Johan om sin semester. De längtade efter att få vila, att glädjas åt livet och återvända lyckliga. Men ofta går det inte som man tänkt sig…
Redan i maj började de planera. Elin ville till Sandhamn, där barnen kunde leka i det grunda vattnet och solen värma deras små kroppar. Men Johan såg annorlunda på saken.
“Skulle vi verkligen ta med oss barnet?” frågade han torrt.
“Vårt barn, Johan. Ja, varför inte? Andra åker med spädbarn.”
“Farmor kan passa honom. Hon säger aldrig nej. Tänk dig – ingen sömnlös natt, ingen gråt. Blir det verkligen en semester annars?”
Elin höll med, men hjärtat värkte vid tanken på att lämna lille Axel i tio långa dagar.
Farmor stödde Johan. “Åk ni två. Barnet förstår ändå inte. Ni behöver vila.”
Johan log triumferande. “Titta vilket hotell jag hittat. Havsutsikt från fönstren!”
“Vad spelar det för roll? Vi ska ju till stranden, inte sitta inne och titta på havet”, svarade Elin. “Och där är det stenstrand, inte sand.”
“Men det finns solstolar. Och inget sand som ska sopas från rummet.”
Johan hade alltid svar på allt. Och Elin gav alltid efter, för hon älskade honom. Vad spelade det för roll vart de åkte, bara de var tillsammans? På två och ett halvt år hade inget förändrats.
“Vi flyger”, sa Johan. “Dyrare, men snabbare.”
Elin tänkte bara på Axel. Han var liten, men skulle han förstå att mamma var borta? Skulle farmor klara det?
“Jag bokar hotellvet?” avbröt Johan hennes tankar.
“Ja, gör det.”
De såg olika på allt, till och med på familj. Johan hade förlorat sina föräldrar tidigt och vuxit upp hos morföräldrarna. När de träffades bodde han redan ensam. Snart flyttade Elin in, de målat om, skapat sitt bo. Alla sa att hon hade tur.
“Vilken lycka, Elin. Snygg kille, egen lägenhet, ingen svärmor att bråka med. Passa dig så ingen tar honom ifrån dig”, skrattade väninnan.
“Som du, menar du?” fnissade Elin.
“Varför inte? Jag är ju snygg jag med.”
Den första besvikelsen kom en månad efter bröllopet, före Elins födelsedag, när Johan sa rakt ut att hon inte skulle bjuda sin mamma.
“Det blir bara vi och vänner. Hon kommer att tråka ut sig.”
“Det är hennes dag också! Hon födde mig den här dagen.” Elin blev arg.
“Bjud henne dagen efter. Vi kan fika.”
Elin höll inte med, men älskade honom för högt för att bråka. Mamma kom nästa dag med en fin kaffeservis. Johan överöste henne med komplimanger, pussade hennes kind. Allt verkade lugnt.
Så blev det sed. Vid högtider var det Johans vänner som fyllde lägenheten. Många bodde hemma eller i andrahand. Modern bjöds inte.
“Om du älskar någon måste du acceptera dem som de är”, sa modern. “Han förstår inte familjens värde. Bråka inte för min skull. En kvinna måste vara vis och tålmodig.”
Elin lämnade Axel hos mamma och gick och handlade. Efter förlossningen passade inga kläder. En dag prövade hon en ljus sommarklänning.
“Vad tycker du? När jag blir brun blir den underbar”, sa hon och vände sig mot Johan.
“Den gör dig blek. Den får dig att se tjock ut”, svarade han likgiltigt.
Hon stelnade. I spegeln såg hon inte längre den smala flickan han fallit för. Amningen hade gett henne kurvor.
“Du gillade när brösten blev större”, sa hon sårat.
Klänningen hamnade i garderoben.
“Ta inte illa upp. Men färgen passar dig inte”, backade Johan.
Resdagen närmade sig. Elin packade sakta, höll om Axel ännu oftare. Hon ångrade att de inte väntat ett år. Axel borde få sprattla i vatten, springa i sanden. De skulle åka nästa år, alla tre. Om bara…
Hon skakade av sig tanken. De grälade ju aldrig. “Inga ‘om'”, beordrade hon sig själv.
Hon åt mindre, spejade sig i spegeln varje dag. Men även om hon blev smal igen – skulle han älska henne då?
På väg till Arlanda lämnade de Axel hos farmor. Johan blev otålig av avskedet.
“Nu räcker det. Det är inte för evigt”, sa farmor och tog barnet. “Han märker nåt. Gå nu.”
I planet skojade Johan med flygvärdinnorna. Elin såg hur han ljusnade vid snygga kvinnor. Varför? De var ju nyss gifta.
“Elin, vill du ha juice?” ropade han.
“Nej tack.”
“Sluta vara så sur. Axel mår bra med farmor. Vi tar med snäckskal till honom…”
Och Elin log, försökte glömma onda aningar.
Hotellrummet var litet men fräscht. Havet lågo nära.
“Frihet!” utbrast Johan, lyfte Elin och snurrade runt innan han lade henne på sängen. “Ska vi ner till stranden?”
“Jag byter om först…”
På stranden var alla mörkbruna. Elin tvekade, skämdes för sin bleka hy.
“Kom igen. Du blir brun snabbare”, sa Johan och drog av sig shortsarna. Hans ben var vita som mjölk, men han skämdes inte. Elin följde efter. Tack gode Gud för den högt skurna baddräkten som dolde magen.
Havet var varmt och lätt. Barnen hoppade i vattnet med gummistövlar. “Axel skulle ha haft så svårt här…” tänkte Elin.
Naturligtvis brände hon sig. Johan stannade kvar på stranden. I cafét följde han varje passerande kvinna med blicken. På natten försökte han närma sig.
“Försiktigt, det gör ont”, viskade Elin.
Han rullade ifrån henne, stirrade i taket. “Jag är inte arg…”
Johan vände sig bort.
“Upp nu, sömntuta. Alla solstolar är upptagna”, viskade han morgonen efter.
Det var som om grälet glömts. Huden värkte, men hon vågade inte säga det. Hon klädde sig i lång kjol, skyddade sig mot solen.
På stranden smorde hon in sig, men solen brände ändå. “Johan, jag måste in. Jag får blåsor.”
“Vi är här för att sola, inte sitta inne. Du borde inte legat så länge igår.”
“Jag ville bli brun… Jag går.” Hon hoppades han skulle följa med.
Han tittade bort. Två tjejer i trendiga bikinis stod och skrattade.
“Jag går.” Hon väntade. Sedan gick hon, snubblande på stenarna.
Johan kom tillbaka två timmar senare, glad och hungrig. “Duscha så går vi och äter.”
I cafét satt bikinitjejerna. Johan tittade dit gång på gång. “De är vackra”, sa Elin.
“Va?”
“Tjejerna. Jag borde köpa hatt. Näsan är redan röd.”
Hon såg det framför sig – en man somDe var tio dagar på resan, men när de kom hem var kärleken redan borta, och Elin visste att det enda som fanns kvar var att börja om – ensam, med Axel i famnen.
