**Dagboksanteckning**
Daggdropparna glittrade ännu på gräset, dimman låg kvar över åkern, och solen steg sakta över tallarna vid horisonten.
Jag, Anders Lundberg, stod på verandan och drog in den friska morgonluften. Bakom mig hördes ljudet av bara fötter. En kvinna i nattsärk och en sjal över axlarna kom fram och ställde sig bredvid mig.
— Vilken härlig morgon, viskade jag. Du borde gå in, du kanske blir förkyld. Jag rättade till sjalen som glidit ner från hennes axel.
Hon tryckte sig intill mig, famnade min arm.
— Jag vill inte åka härifrån, sa jag med tjock röst av ömhet.
— Då stannar du väl. Hennes röst var lockande, som en sjungande sirens. *Men vad händer sen?* Tanken gjorde mig nykter. Om allt vore så enkelt, hade jag redan stannat för länge sedan. Men tjugotre år med min fru är inte så lätt att glömma, och barnen… Elin är praktiskt taget flyttfärdig hos sin pojkvän, och Viktor är bara fjorton, mitt uppe i sin svåraste tid.
Som lastbilschaufför kan jag hitta jobb var som helst, men pengarna? Knappast lika bra som nu. Nu kan jag kasta omkring mig med presenter till Linnéa. Men om inkomsten halveras, skulle hon verkligen älska mig lika mycket? Tveksamt.
— Snälla, låt bli det här nu, avbröt jag henne.
— Varför? Barnen är ju stora nu, det är dags att tänka på dig själv! Du har ju själv sagt att du och din fru bara bor kvar av gammal vana. Linnéa ryggade tillbaka, sårad.
— Åh, om jag bara hade träffat dig tidigare… Jag suckade tungt. Var inte arg. Jag måste åka nu, redan försenad. Jag försökte kyssa henne, men hon vände sig bort. — Linnéa, jag måste köra, har en last att leverera.
— Du lovar alltid. Kommer hit, väcker alla hjärtats sorger, och rusar sedan tillbaka till din fru. Jag är trött på att vänta, trött på att vara ensam. Micke har bett mig gifta mig med honom länge nu.
— Gör det då. Jag ryckte på axlarna.
Jag vände mig om och gick sakta ner från verandan, rundade husknuten, och gick över åkern mot landsvägen där min lastbil stod parkerad. Jag lämnade den med avsikt där, för att inte väcka byn tidigt.
Vanligtvis fick jag ett avskedskyss av Linnéa, men idag stannade hon kvar. Uppenbarligen sårad. Jag satte mig i förarsätet, stängde dörren och ringde min fru innan jag startade motorn. Jag skämdes för att ringa framför Linnéa. Ett robotmeddelande svarade att telefonen var avstängd… Inga missade samtal.
Jag startade motorn och lyssnade på dess dova mjuka brummande. Lastbilen skakade av sig sömnen och rullade långsamt iväg. Jag gav en kort signal och tryckte på gasen.
Kvinnan på verandan rös när motorn avlägsnade sig och gick in.
På radion sjöng Lars Winnerbäck med sin mjuka röst. *”Min älskade, min ängel…”* Jag sjöng tyst med, tänkande på kvinnan jag lämnat. Men snart flöt tankarna över till hemmet: *Varför svarar hon inte? När jag kommer hem ska vi ha ett allvarMen när jag kom hem fann jag bara ett tomt, stilla hus och insåg att ibland är det för sent att ångra.
