Nastja tittade in i mammas rum och såg att hon sov. Hon stängde försiktigt dörren.
“Nastja”, ropade mamma plötsligt med svag röst.
“Ja, mamma?” Nastja tittade in igen. “Jag trodde du sov. Behöver du något? Jag skulle precis gå ut med tjejerna en stund.”
“Gå du, jag ska sova lite”, mumlade Julia och slöt ögonen. Det krävde mer kraft än hon hade bara för att lyfta de tunga ögonlocken.
Nastja släppte ut luften hon inte visste att hon höll inne och sprang för att ta på sig jackan. Under mammas sjukdom hade hon lärt sig att röra sig ljudlöst, och nu gick hon nerför trapporna utan att göra ett ljud. Vid porten väntade hennes klasskamrat Mikael “Micke” Berglund.
“Varför dröjde du så länge?” fräste han istället för att hälsa.
“Jag lagade soppa till mamma. Vart ska vi gå?” Nastja log, försökte mildra situationen.
“Är hon fortfarande sjuk?”
“Ja, hon somnade precis. Vi kan inte vara borta länge, okej? Om hon behöver något…”
“Hon sover väl bara, blir säkert bättre”, sa Micke likgiltigt.
Nastja bet sig i läppen. Hon hade inte berättat för någon vad mamma egentligen hade. Ville inte bli syndad över, inte skapa panik i skolan.
“Fan, nu börjar det regna. Vi går till Lasse, hans föräldrar är i sommarstugan”, viskade Micke och drog henne intill sig, försökte kyssa henne.
Nastja vred bort huvudet. “Sluta! Nån kan se.”
“Vem då? Din mamma sover ju. Kom nu?”
Hon tvekade. Förra gången de var hemma hos Lasse hade Micke varit för på. Hon tyckte om honom, men han stressade allt.
“Nastja, bara en halvtimme. Jag lovar, ingen grejer”, bad han. Regnet öste ner nu.
“Okej, men bara kort”, gav hon med sig.
“Så klart.” Micke kämpade för att dölja sitt leende.
Lasse öppnade dörren och flinade när han såg dem. “Kom in.”
Nastja stod kvar. Hon ville inte bli ensam med två killar.
“Hämtade en grym film igår”, sa Lasse. Micke sparkade av sig skorna och följde efter honom in. Nastja tänkte att det var nu eller aldrig att smita. Men att gå hem ville hon inte heller.
Hon stängde dörren och gick in, satte sig bredvid Micke. Han lade genast armen om hennes ryggstöd. Lasse kom med ölburkar, men Nastja tackade nej. Micke tog hennes istället. Hon såg på honom men sa inget.
Filmen var faktiskt bra, och Nastja blev uppslukad. Plötsligt kände hon Mickes heta hand under hennes tröja. Hon ryckte till, men han höll fast henne, klämde hårt om hennes bröst.
“Det gör ont!” skrek hon.
Micke släppte lite, och Nastja störtade upp. Lasse var borta – hon märkte inte ens när han gick.
“Förlåt”, mumlade Micke.
“Du lovade det här inte skulle hända!” skrek hon.
“Sluta vara så spänd, det är inte första gången. Jag älskar dig.” Han reste sig också.
Det var första gången han sa det, och Nastja kunde inte knuffa undan honom. Han kysste henne, luktade öl, hans händer blev hårdare.
“Nej, jag måste gå…” Hon tryckte händerna mot hans bröst.
Plötsligt grep Micke tag i henne, vräkte ner henne på soffan, låg över henne. Nastja kämpade för att knuffa bort honom. Med all kraft böjde hon knäet, tryckte det mot hans skrev.
Han svor och rullade av henne. Nastja rusade ut, snubblade i trappan på väg ner. Först när hon insåg att ingen förföljde henne stannade hon och satte på sig skorna.
Hur kunde hon lita på honom? Hemma låg mamma sjuk, och han… Han ville bara en sak.
Hon skrubbade av sig spåren av hans våta kyssar. Sedan satt hon i mörkret och undrade: vad händer om mamma dör? Hon blir helt ensam. Hur ska hon försörja sig? Om två månader fyller hon arton, då slutar underhållet från pappa. Pengar fanns knappt, inte ens till studentklänning. Men det spelade ingen roll, bara mamma blev frisk.
Att mamma hade cancer hade Nastja listat ut själv. Hon visste att det var allvarligare än mamma sa. En googling av medicinerna avslöjade sanningen.
En sms från Micke: *Förlåt*. Hon svarade inte. Fler meddelanden följde – ånger, ilska, svordomar. Hon stängde av telefonen.
Innan läggdags tittade hon in till mamma.
“Sover du?”
Julia öppnade ögonen med ansträngning. “Behöver du något? Vatten? Toalett?”
Julia skakade knappt märkbart på huvudet och slöt ögonen.
Morgonen därpå vaknade Nastja av ett brak och rusade in. Mamma försökte stå, darrande, stödde sig mot sängkanten. En stol låg omkullvält.
Nastja hjälpte henne ner, överraskad av hur tunn och lätt hon blivit.
“Varför ställde du dig upp? Du skulle ha ropat!”
“Trodde jag… orkade”, flämtade Julia.
“Jag hämtar te.” Nastja skyndade ut.
Mamma drack några klunkar och vägrade mer. Hon hade knappt ätit på dagarna, nästan inte gått på toa.
Nastja ville stanna hemma, speciellt efter igår. Men tentorna närmade sig. Hon bestämde sig för att gå hem efter historieskolan.
När hon kom tillbaka sov mamma. Nastja tittade in flera gånger, men hon låg orörlig. En känsla av is grep henne. Hon rörde vid mammas axel – och förstod. Hon backade ut, hand för munnen, visste inte vad hon skulle göra. Hon sprang till grannen, en pensionär som var hemma.
Av Nastjas ansikte förstod grannen direkt. Hon ringde ambulansen, sedan väntade de på transporten.
Efteråt öppnade Nastja alla fönster för att vädra ut. Grannen gick runt i huset, samlade ihop lite pengar. Någon berättade i skolan, föräldrar hjälpte till. Begravningen ordnades av mammas arbetskamrater.
Dagarna gick som i en dimma. I kistan låg en främmande kvinna – Nastja försökte undvika att titta. Hon ville minnas mamma som hon varit, inte detta.
En dag hittade hon en gammal anteckningsbok. Mammas handstil fyllde sidorna. En dagbok? Inga datum, bara minnen. Varför skrev hon just dessa?
*Hur gammal var jag när jag träffade Stig? Ungefär som Nastja nu. Så exotisk han verkade – Stig Källén. Jag undrade om han släkt med författaren. Han skrattade och sa nej.*
*För ung. Han var sju år äldre, så vuxen. Jag fattade inte ens att det var kärlek – den riktiga sorten. HanOch när Nastja nu stod vid fönstret i sin nya lägenhet i Stockholm, med Stigs arm om henne, förstod hon att mammas kärlek aldrig riktigt försvunnit – den hade bara väntat på rätt ögonblick att blomma upp igen.
