Resan till havet
“Astrid, jag tillåter det inte, hör du? Du är bara arton. Du förstår inte…” Lovisa höjde rösten igen och igen. De hade bråkat i flera timmar nu.
“Det är du som inte förstår. Alla andra åker, men jag får som vanligt inte”, stod Astrid envist på sig.
“Vilka ‘alla andra’? Din vän Moa? Hennes mamma tillåter vad som helst…” Lovisa tystnade tvärt, kände att hon gick för långt. “Hör nu, älskling…”
“Men lyssnade du på mig när jag sa att jag inte ville ha något med Erik att göra? Nej, för ett barns åsikt intresserar ju ingen. Du gjorde som du ville. Du sa att du ville vara lycklig. Och? Är du lycklig, mamma? Jag är inte ett barn längre, jag är myndig. Jag vill också vara lycklig. Jag åker, oavsett vad du tycker. Jag behöver inga pengar av dig heller.” Tårarna glänste i Astrids ögon.
“Jag vill bara att du ska vara lycklig, på riktigt. Du kan göra ett misstag du ångrar hela livet. Tänk efter, Astrid. Där kommer du att vara helt beroende av din Viktor. Är du säker på honom? Ni har knappt känt varandra. Det finns ingen där som kan hjälpa dig…”
“Oroa dig inte, jag kommer inte hem med barn”, fnös Astrid.
“Vi hör inte varandra.” Lovisa sjönk ner i soffan, slutkörd.
Hon var trött på att försvara sig. Hennes man lämnade henne med den treåriga Astrid, underhållsbidrag, och försvann. När hon träffade Erik hade hon inte väntat sig att kunna älska eller lita på en man igen. Erik hade försökt ersätta Astrids pappa, försökt bli hennes vän. Men Astrid hade aldrig accepterat honom.
Lovisa mindes när dottern mötte Erik med avsky första gången han kom på besök. När han gått frågade hon:
“Ska han bo här?”
“Ja. Är du emot det?”
“Bryr det dig? Du gör som du vill ändå”, fnös den tolvåriga Astrid.
Lovisa försökte förklara att Erik var snäll, att hon snart skulle förstå.
“Du känner honom inte än. Du kommer att tycka om honom.”
“Din dotter är bara svartsjuk”, sa hennes väninna då. “Du kan inte ge efter för henne. Innan du vet ordet av har hon vuxit upp, gift sig, och du står ensam. En man som Erik hittar du inte igen. Du behöver inte välja mellan Erik och Astrid. Ge det tid.”
Lovisa försökte ge dottern uppmärksamhet. Men det var svårt. Hon drogs till Erik, medan Astrid ständigt krävde hennes fokus. Lovisa kändes söndersliten. När Astrid insåg att hennes mamma inte längre tillhörde henne helt och hållet, började hon distansera sig. Och nu detta. De hörde inte varandra.
Nu hämnades Astrid. Viktor var en trevlig, väluppfostrad kille från en bra familj. Hon hade inget emot honom. Men att låta dottern åka till Medelhavet med honom…
När en ung man träffar en flickas föräldrar, visar han alltid sin bästa sida. Men vem är han egentligen? Vi ser bara toppen av isberget – vad döljer sig under ytan?
Kanske är det lättare för en sons föräldrar. Lovisa hade bara Astrid. De hade knappt varit ifrån varandra. Och nu ville hon åka till Medelhavet med en kille. Självklart skulle det bli vin, sex. Lovisa hade uppfostrat Astrid ensam. Skyddat henne. Naturligtvis var det svårt att acceptera att dottern var vuxen, hade en pojkvän, ett eget liv.
Men hon kunde inte hålla henne i kort kedja. Erik tyckte också att hon borde ge Astrid frihet. Hon är inte dum, hon förstår. När Lovisa sa att om Astrid varit hans dotter, skulle han nog inte låtit henne åka till Medelhavet med en kille, blev Erik arg men teg. Självklart skulle han inte låtit det. Lovisa var tacksam att han inte sa något, undvek en bråk. Han drog sig undan. Lät mor och dotter lösa det själva.
Ja, det enda som återstod var att acceptera och hoppas på det bästa.
Kanske borde hon glömma Erik, offra sig själv, ägna sig åt Astrid? Men hur glömma sig själv när hon bara var strax över trettio och längtade efter kärlek och lycka?
Nu var det Astrid som ville vara lycklig. Hon lyssnade inte på sin mamma. Och vad skulle man göra? Det är lätt att ge råd när det gäller andras barn, men när det är ens egen dotter tystnar förnuftet inför en moders kärlek och rädsla. Varje mamma vill skydda sitt barn från misstag. Men kanske är det just det som är det största misstaget?
Lovisa suckade, utmattad av tankar, och gick in i Astrids rum. Dottern satt på sängen med benen i kors och stirrade på telefonen. “Hon klagar för Viktor”, tänkte Lovisa.
“Jag är trött på att kämpa mot dig. Det är naturligt att jag är orolig, vill skydda dig från misstag. Du är bara arton… Åk. Men lova att du ringer och inte stänger av telefonen.”
Astrid tittade förvånat upp. Uppenbarligen hade hon inte väntat sig att hennes mamma skulle ge med sig.
“Okej”, sa hon tonlöst.
“Förr skulle hon ha kastat sig om halsen på mig, kallat mig ‘mamma lilla’. Nu låter det som om hon gör mig en tjänst.” Lovisa ville säga mer men teg och lämnade rummet. “Låt henne åka. Bara vi inte skiljs som fiender.”
Hon satte sig i köket och försökte lugna nerverna.
“Kan jag ta den blå resväskan?” Astrid tittade in.
“Visst. När åker ni?”
“Ikväll, som jag sa.”
Ja, Lovisa mindes inte. Redan ikväll?! Så fort. Hon hade inte vant sig vid tanken än. “Herregud, varför sitter jag här…” Hon rusade upp, tog fram lite pengar ur sitt gömställe och gav dem till Astrid.
“Ta det här. Det kan behövas. Säg inget till Viktor. Om du vill hem kan du köpa biljett när som helst.”
“Tack.” Astrid tog emot pengarna och log svagt. “Viktor hämtar mig. Snälla, följ mig inte, okej?” sa hon försonligt.
Lovisa nickade och gick. “Tack gode Gud, vi skiljs i fred.”
“Jag trodde det skulle vara mer dramatik här, men allt är lugnt. Så du lät henne åka?” Erik kom in i köket. Lovisa kramade honom.
“Vad skönt att du är här. Åh, Erik, jag vet inte om jag gör rätt. Jag är så orolig.”
“Lugn, allt kommer att gå bra. Hon är inte dum, hon klarar sig.”
Viktor kom och hämtade Astrid halv elva.
“Du är ansvarig för henne. Ring, okej?” Lovisa höll tillbaka tårarna. Hon ville inte låta dottern åka. Hon såg en skymt av tvekan i Astrids ögon, men den försvann genast.
“Jag är redo”,Astrid stod vid fönstret och såg efter taxin som försvann in i natten, och för första gången på länge kände hon en lättnad blandad med en stilla, outtalad längtan efter att själv få vara ung och fri.
