Lydia Andersson går hem i sitt uppknäppta yllemantel med en sliten portfölj i handen, full av elevers anteckningsböcker. Hela kvällen ska hon rätta uppsatser.
Knappt har knopparna svällt på träden, och redan sticker de första gröna bladen fram. Naturen vaknar till liv i det varma solskenet. Snart kommer allt att blomma.
Förbipasserande hälsar respektfullt på Lydia, och hon svarar med en blyg leende. De flesta har hon lärt ut svenska och litteratur för i skolan – nu är det deras barn som lär sig av henne.
Hon är slank och liten, nästan som en ung flicka sett bakifrån. Och hon är inte ful heller. Men vem ska man gifta sig med här? Så hon bor ensam i ett litet trähus på en smal gata. Det fick hon som tjänstebostad när hon kom hit för tjugofem år sedan från en större stad.
Staden är liten, mer som en samling hus. Unga lärare får numera lägenheter i tegelhusen med tre våningar. Men ingen vill hit längre – alla drömmer om Stockholm eller Göteborg.
Men Lydia har vant sig vid huset och vågar inte lämna det. På fritiden brukar hon gräva i trädgården. När hon kom hit kunde hon ingenting, men nu kan hon elda i spisen, odla grönsaker och till och med lära sig sylta och laga hemgjord marmelad. Livet har lärt henne allt.
Livet…
Då var det också vår. Under fönstret till studenthemmet satt två killar och skrev något. Hon skulle inte ha lagt märke till dem om de inte börjat bråka om hur ett ord stavades. Båda hade fel. Trött på deras gnäll tittade hon ut och rättade dem.
En av killarna, Viktor, bad henne att kolla hela deras förklaring. Lydia gick ut, korrigerade felen.
“Tack. Vi hade tur som träffade dig. Vad heter du?”
“Lydia.”
“Jag heter Viktor. Ska du bli lärare? Vi jobbar här i närheten.”
“Lärare eller pedagog, ja”, rättade hon.
Viktor påminde henne om en björn. Han kändes trygg. När han friade, tvekade hon inte.
Hans mamma gillade inte Lydia.
“Vad ska du med henne? Läsa böcker? Hon kan väl inte ens laga mat. Du kommer att lida med henne”, muttrade mamman när Lydia gick.
Mamman hade rätt. Lydia kunde bara koka pasta och steka ägg – och det lyckades hon förstöra. Hon satte en kastrull på spisen, tappade bort sig i en bok och glömde allt tills det luktade bränt.
Mamman insåg att sonen skulle svälta med en sådan fru, så hon tog över matlagningen. Lydia försökte lära sig, och Viktor anpassade sig – klädde sig bra och slutade svära. De levde bra tillsammans.
Ett år senare fick de en son, lugn och stadig som sin far. För tidigt, visst. Men när Lydia skulle jobba blev det svårare. Hur skulle hon ta föräldraledighet mitt i terminen? Nu var det avklarat.
Svärmodern började gnälla oftare, tyckte sonen gift sig med en odugling. Lydia teg. På natten klagade hon bara för Viktor att hans mor inte gillade henne.
“Det viktiga är att jag älskar dig”, sa Viktor och kysste henne.
Lydia längtade till jobbet. När sonen Erik blev större, ville hon skicka honom till dagis.
“Aldrig. Jag passar honom”, sa svärmodern och sa upp sig.
Lydia var tacksam. På kvällarna rättade hon läxor och förberedde lektioner. Svärmodern suckade och klagade högt.
Kanske påverkades Viktor av fem, tröttnade på att anpassa sig – han började försvinna hemifrån. Klädseln blev slarvigare, svordomarna återkom. I sängen rörde han inte vid henne.
När svärmodern med elak glädje berättade att Viktor hade en älskarinna – en storväxt butiksbiträde med rödtjockt hår och kraftig eyeliner – frågade Lydia rakt på sak.
“Förlåt, men vi är för olika”, sa han och såg bort.
Lydia gick till Skolstyrelsen, bad om en ny plats i en annan stad.
Mitten av terminen, alla tjänster var tagna. Men en plats fanns – en ung lärare hade nyligen stuckit från en liten stad. Där fanns också bostad. Lydia tog tjänsten, sonen och åkte.
Den gamla staden var mer som en by. Tjänstebostaden var ett trähus med en sönderplockad vedtrave vid ett lutande skjul.
Hon lärde sig elda, gräva i trädgården och hämta kallt vatten från pumpen. Glad sprang Erik runt, jagade grannarnas katter och gömde sig bakom vinbärsbuskarna.
Viktor betalade underhåll men besökte aldrig sonen. Han gifte om sig med butiksbiträdet, de fick två flickor.
Efter gymnasiet flyttade Erik till en större stad, började på universitet. Först bodde han hos sin far. Klagade på trångt, syskonen dryga. Den käcka butiksbiträden stred med svärmodern. Grannarna bankade på väggen. Viktor föreslog att mamman skulle flytta till hans frus lilla lägenhet. Då försvann hon.
Först kom Erik på besök. Varje gång han kom in i huset ryckte Lydia till – han liknade sin far så mycket. Nu jobbar han som ingenjör, har familj, semestrar vid Medelhavet eller utomlands.
Mittemot hennes hus byggdes det i full fart. Redan taket var på plats. Lydia stannade, såg en solbränd man i t-shirt sätta in fönster.
“Gillar du det?” frågade han plötsligt.
“Ja.”
“Bor du i huset mittemot? Din veranda behöver fixas, taket håller på att läcka.”
“Det gör det när det regnar kraftigt”, medgav Lydia.
“Vill du att jag fixar det?”
“Verkligen. Vad tar du?”
“Vi kan komma överens. Om en vecka är det här klart. Jag tittar förbi.”
Lydia blev förvirrad. Han var inte fyrtio än, snygg. Vad ville han? Hon närmade sig pensionen. Ja, hon ser ung ut. En liten hund är alltid valp. Men ändå…
Hon gick hem, såg på huset med nya ögon. Varför hade hon inte sett den skeva verandan, den hängande grinden? Hon vande sig.
Huset behövde renoveras. Vad skulle han ta betalt? Hon hade inte mycket pengar. Två dagar senare kom han, kollade huset, skrev en lista.
“På lördag börjar jag. Material finns kvar.” Han nickade mot det nya huset.
“Jag har inte mycket pengar”, erkände Lydia.
“Var inte orolig. Bjud på mat istället.”
Hon dukade fram en halvdrucken vinflaska.
“Bara om du dricker med mig”, log Mikael.
Under middagen berättade han att han lämnat sin fru, jobbade med ett bygglag som reste omkring.
“Jag tröttnade. Vill ha ett hem. Jag kan bo här medan jag jobbar – det blir min betalning.”
Lydia tvekade. Men han verkade inte vara en bedragare. Huset behövde fixas, och hon hade inget av värHon vågade tro på kärleken igen, och med tiden lärde de sig att vara lyckliga tillsammans, inte som ungdomens heta passion utan med mognadens lugn och värme.
