Allt kommer att bli bra, min son…
“Bo, min son, det är jag, mamma,” hördes en svag röst i telefonen.
Bo blev alltid irriterad när hans mamma sa att det var hon som ringde. Som om han inte kände igen hennes röst. Han hade förklarat för henne hundra gånger att hennes namn syntes på skärmen när hon ringde.
Mamman hade en gammal knapptelefon. Han köpte en modern en med alla möjligheter, men hon vägrade.
“Jag är för gammal för sådana prylar. Ge den till Agnes istället. Hennes dotter köper inga fina saker till henne. Hon skulle bli glad.”
Agnes blev glad och lärde sig snabbt använda den. Bo gav henne telefonen med en avsikt—om något hände med hans mamma skulle Agnes ringa honom direkt. Han sparade sitt nummer i hennes telefon.
“Mamma, jag vet att det är du,” sa Bo med ett leende. “Allt bra med dig?”
“Min son, jag ligger på sjukhuset.”
En kall kåre gick nerför hans rygg.
“Vad har hänt? Hjärtat? Blodtrycket?” frågade han snabbt.
“Jag ska opereras i morgon. Bråcket har blivit inflammerat. Jag orkar inte med smärtan längre.”
“Varför ringde du inte tidigare? Mamma, jag kommer i morgon och hämtar dig till stan. Sjukhusen är bättre här, och kirurgerna är skickliga. Snälla, avbryt operationen!” ropade Bo upprört.
“Oroa dig inte, min son. Minns du doktor Berg? Han är mycket duktig…”
“Mamma, lyssna på mig—jag kommer imorgon bitti,” avbröt Bo. “Avbryt operationen tills dess!” Han höjde rösten, för hennes ord blev knappt hörbara.
“Oroa dig inte. Allt kommer att bli bra, min son. Jag älskar dig…” Linjen bröts plötsligt.
Bo tittade på skärmen. Den svarta bakgrunden visade klockan 00:10.
Mammans sista ord lät avlägsna, som om de kom från en annan värld. Hon ringde aldrig så här sent. Något var fel. Han försökte ringa tillbaka, men ingen svarade. Han försökte igen och igen—inget.
Bo reste sig från datorn och tittade ut genom fönstret. Snöblandat regn hade fallit i två dagar. Normalt tar resan till byn fem timmar, men i det här vädret blir det sex. Han måsticka iväg nu för att hinna före operationen. Vägen till sjukhuset i distriktet var säkert lerig, men han skulle inte åka hela vägen till byn.
Han stängde av datorn och började packa. På väg ut kom han ihåg att han glömt laddaren. Han gick tillbaka, tog den och tittade sedan i hallspegeln. *”Om du glömmer något och måste gå tillbaka, titta dig i spegeln innan du går ut”*, mindes han mammans ord. Hans ansikte såg trött ut, blicken orolig. *”Mamma sa att allt skulle bli bra, och hon ljög aldrig,”* intalade han sig.
I bilen funderade han på att ringa Agnes. Hon och hans mamma var grannar och vänner sedan urminnes tider. Men Agnes sov säkert redan—på landsbygden gick folk och lade sig tidigt. Varför ringde inte hon? Han hade ju varnat henne. Ångesten kom tillbaka. Motorn var varm nu, och han körde iväg.
Hur många gånger hade han inte bett henne flytta in till honom? Hans lägenhet var stor nog. Men hon vägrade. *”Min son, du är ung. Jag skulle bara vara i vägen. Jag trivs bra här. Jag stannar.”*
Åh, mamma, mamma. Varför ringde du inte tidigare? Hon skämdes alltid för att vara till besvär.
Plötsligt kom han ihåg något konstigt med samtalet. Hennes röst hade låtit underlig, dämpad, som om något stod emellan dem. Och de sista orden kunde han knappt höra. Och hon lät skyldig—hon trodde säkert att hon väckt honom.
Bråcket hade plågat henne länge, värre vid dåligt väder. Men hon sköt upp operationen. *”Jag måste plantera i trädgården.”* *”Skörden måste tas in.”* *”Agnes är sjuk—jag kan inte lämna henne.”* Alltid en anledning.
Och han själv? Han bodde inte långt bort, hade bil, men det fanns aldrig tid att hälsa på. Han hittade också ursäkter.
Han mindes henne som snäll och varm. Men om det behövdes kunde hon skälla, eller till och med ge en dask med vad som fanns nära till hands. Han tog det inte illa upp när det var välförtjänt. Det hände sällan, så han mindes det tydligt.
När han var sexton och första gången kom hem i gryningen, hade hon väntat uppe. Hon tittade på honom—upphetsad och mjuk av kyssen—och sa strängt: *”Varför skynda? När du ska gifta dig, är du reHon slog armarna om honom och viskade, *”Allt kommer att bli bra,”* precis som hans mamma alltid brukade säga, och där, i hennes famn, kände han för första gången att sorgen kanske en dag skulle läka.
