Jag vill inte heller bråka. Men när fan tänker du fästa hyllan?
På lördagsmorgon, efter frukost, började Ebba städa lägenheten. Emil slöt sig i soffan på köket med sin laptop. Hans uppgift var att senare kasta soporna. Just nu scrollade han genom nyhetsflödet på sociala medier.
Plötsligt såg han ett glädjefyllt foto av sin gamla kompis Ludde, som han pluggade med på högskolan. Under bilden stod det:
“Ja! Äntligen! Det är klart! Flyttat in! Alla är välkomna att fira med mig. Kom och titta, bli avundsjuka!” Emil klickade på länken och såg bilder på en lägenhet som fotograferats från alla möjliga perfekta vinklar.
Ludde hade ärvt den här lägenheten för ett år sen av sin avlidna mormor. Inga renoveringar på fyrtio år, möblerna var gamla och från sovjettiden. Att bo där skulle kräva stora investeringar, och pengar hade han inte. Ludde tänkte inte lida – han ville bara bli av med den direkt. Han och hans fru hade sparat till en lägenhet, och med försäljningen av arvet kunde de köpa en större på en gång.
Men hans fru, Elin, vägrade. Även om lägenheten var i dåligt skick låg den i Gamla Stan. Hon föreslog att de skulle renovera den med sina spärar och sälja dyrare. Då skulle de kunna köpa en trea, precis som de ville.
Det tog nästan ett år för renoveringen. Men nu var lägenheten omöjlig att känna igen. Som Ludde beskrev det: “Det fanns så många dolda möjligheter för kreativa lösningar.” De rev väggen mellan badrum och toalett, slog igenom köket och ett rum till en stor vardagsstudio. Med smart färgval på tapeterna och billiga, moderna möbler i minimalistisk stil blev det inte bara en lägenhet – det blev en pärla.
I kommentarerna var folk generösa med beröm. Alla gratulerade, några beundrade, och en del var avundsjuka. Men nästan alla misstänkte att en professionell inredningsarkitekt låg bakom.
“Nej, visst, vi läste på, kollade på nätet hur moderna hem ser ut. Men vi gjorde allt själva, förutom att riva väggar och lägga golv. Elin kom på inredningen och valde tapeter,” försäkrade Ludde.
Emil gratulerade sin kompis, avmätt. Han kände viss avund. Han och Ebba bodde i en etta. En kompis till hans pappa hade flyttat till sin son i USA efter att hans fru gått bort. Han ville inte sälja lägenheten än – tänk om det inte funkade där borta? Så han lät Emil och Ebba bo där gratis, under förutsättning att de inte ändrade något. Ändå inte illa – gifte sig och hade någonstans att bo direkt, fullt inrett.
Emil hade själv försökt ragga på Elin första året. Men hon valde Ludde. Tursam idiot. Elin hade alltid haft en otrolig känsla för stil. De enklaste kläder såg ut som designerplagg på henne. Även Emil, som inte brydde sig om mode, förstod det.
Visst, Ludde gjorde det grova jobbet, men idéerna och detaljerna kom från Elin. Och resultatet var fantastiskt. Emil såg sig omkring i deras egna kök. Inget speciellt, ganska tråkigt. Han hade gillat det – tills han såg Luddes lägenhet.
Men alltså, Ludde… Emil greppade laptopen och rusade in i rummet, glömsk av att störa Ebba under städningen var en dålig strategi. Låt henne få ut ilskan först, vänta…
Ebba stod på tå, sträckte sig upp och lätt torkade damm från en hylla på väggen. Emil noterade återigen att hans fru hade en fantastisk figur. Just då vacklade hyllan. Skruvarna höll nästan inte längre, och böckerna låg redan i en hög på golvet.
Han ville smita innan hon såg honom, men då vände Ebba sig om och blåste bort en hårlock som fallit i ansiktet.
“Varför står du där? Kunde lika gärna ha fixat hyllan.”
“Jag ville visa dig… Kolla, vilken renovering Ludde och Elin gjorde i hans mormors lägenhet. Jag hade inte tackat nej till en sån lägenhet…” Han tystnade när han såg hennes min.
“Visa,” sa Ebba.
“Titta, här.” Emil vände skärmen mot henne. “Snyggt, va? Lägenheten var helt förstörd. Ludde tänkte sälja den direkt…” Han försökte låta neutral.
“Ja. De har gjort bra ifrån sig,” sa Ebba torrt och såg på honom.
“Vad? Min mormor är frisk och har ingen plan på att dö. Dessutom vet vi inte ens om hon lämnar lägenheten till mig – jag har en kusin.”
“Låt din mormor leva. Han skriver att de gjorde allt själva. Bara Elin som kom på idéerna.”
“Ja.”
“Fattar du inte? Hur länge har jag bett dig fixa hyllan? Böckerna har legat på golvet i en månad, dammat, gulnat. Vi har bott här i ett år, varje dag ramlar något. Ska jag behöva anlita någon annan för att få upp en hylla? Skäms du inte? För Elins skull hade du väl byggt ett helt hus?”
“Nu börjar det,” suckade Emil. “Allt är digitalt nuförtiden, men du måste köpa pappersböcker,” muttrade han, slog ihop laptopen och retirerade till köket.
“Nej, vänta.” Ebba följde efter. “Varje gång hyllan kommer på tal blir du plötsligt blind och döv. Jag klagar inte på att du fyllt alla skåp med musik-skrivor. Jag stör mig inte på din samling. Men varför samla när allt finns på nätet? Spela bara. Jag kritiserar inte dina intressen. Vi kan byta. Du tar ut dina skivor och lägger på golvet, så sätter jag mina böcker i skåpet. Då kanske du fixar hyllan.”
“Vi kan köpa en bokhylla. Jag har inget emot det,” sa Emil försonligt.
“Eller så köper vi en ny lägenhet direkt, större, vår egen, där vi kan göra vad vi vill?” sa Ebba.
“Ebba, jag vill inte bråka. Jag borde inte ha nämnt lägenheten,” sa Emil nedslaget.
“Jag vill inte heller bråka. Men när fan tänker du fästa hyllan?”
“Imorgon hämtar jag borr hos pappa och… Fan, de är på landet hela helgen. Jag lovar, jag ordnar det på måndag,” sa Emil entusiastiskt.
“Ja, ja. Har hört det förr…” Ebba viftade avvärjande och gick.
“Fan också, varför nämnde jag lägenheten?” svor Emil för sig själv och skrev till Ludde att de bråkat på grund av honom.
“Slappna av, tror du inte Elin och jag bråkar? Vi höll på att skilja oss tre gånger under renoveringen. Hon skrev till och med skilsmässopapper. Jag övertalade henne knappt. Men Ebba är ju grym,” svarade Ludde.
Emil älskade Ebba. Det visste han själv, att hans fru var underbar. Lagade god mat, hemOch så småningom lärde sig Emil att inte bara lova, utan faktiskt borra, medan Ebba lärde sig att ge honom tid – för kärleken var värd besväret.
