**Dagboksanteckning**
Det var jag själv som låg bakom det, mamma
Eva stekte köttbullar när det ringde på dörren. Hon lämnade köket för att öppna.
“Mamma, det är någon till mig,” hördes dotterns röst från hallen. “Jag öppnar.”
“Okej. Jag visste inte…”
“Varför står du där? Gå och stek dina köttbullar,” sa dottern irriterat och vände sig om från ytterdörren.
“Vad menar du med *mina*? Jag köpte färsen på ICA…”
“Mamma, stäng dörren.” Dottern himlade med ögonen.
“Du kunde sagt det direkt.” Eva återvände till köket och stängde dörren efter sig.
Hon gick fram till spisen och stängde av plattan. Efter en stunds tvekan tog hon av sig förklädet och lämnade köket.
I hallen stod dottern och tog på sig jackan. Vid hennes sida stod Markus, vännen till Johanna, och såg på henne med förälskad blick.
“Hej, Markus. Ska ni ut? Ni borde stanna på middag.”
“Hej,” log pojken och tittade frågande på Johanna.
“Vi har bråttom,” svarade hon utan att se på sin mor.
“Men stanna ändå? Allt är redan klart,” upprepade Eva.
Markus tvekade.
“Nej!” sa dottern skarpt. “Vi går.” Hon tog Markus i armen och öppnade dörren. “Mamma, stänger du?”
Eva gick fram till dörren men lät den stå på glänt när hon hörde samtalet utanför.
“Varför var du så hård mot henne? Det luktar gott, jag hade inte sagt nej till köttbullarna.”
“Kom. Vi kan äta på ett café. Jag är trött på hennes köttbullar,” muttrade dottern.
“Kan man bli trött på dem? Jag älskar din mammas köttbullar, kunde äta dem varje dag,” sa Markus.
Vad Johanna svarade hörde Eva inte. Rösterna på trappan tonade bort.
Eva stängde dörren och gick in i vardagsrummet. Hennes man satt framför TV:n.
“Anders, kom och ät medan maten är varm.”
“Va? Jovisst.” Han reste sig från soffan och gick förbi Eva in i köket, satte sig vid bordet.
“Vad har vi ikväll?” frågade han bestämt.
“Ris med köttbullar, sallad,” svarade Eva och lyfte på locket från stekpannan.
“Hur många gånger har jag sagt att jag inte äter stekta köttbullar?” sa han missnöjt.
“Jag hällde i lite vatten, de är nästan kokta.” Eva stod kvar vid spisen med locket i handen.
“Okej, men sista gången.”
“I vår ålder är det inte bra att gå ner i vikt,” påpekade Eva och ställde en tallrik med ris och köttbullar framför mannen.
“Vilken ålder då? Jag är bara femtiosju. För en man är det visdom och blomstring.” Han stack gaffeln i en köttbulle och tog en stor tugga.
“Har ni kommit överens idag eller? Johanna försvann och vägrade äta middag, och du sätter dig på tvären. Jag kan sluta laga mat, så får vi se hur ni klarar er. Tror ni maten på café är godare och nyttigare?”
“Gör det då. Du skulle också behöva gå ner lite. Snart får du inte plats genom dörren.” Han åt upp köttbullen och tog en till.
“Jaså? Enligt dig är jag tjock? Jag har försökt lista ut varför du plötsligt börjat ta hand om dig. Köpt nya jeans, en läderjacka, en keps. Rakat huvud för att dölja hårfästet. För vems skull? Inte min, i alla fall. Tjock är jag. Har du någon att jämföra med?” frågade Eva sårat.
“Låt mig äta i fred.” Anders stack gaffeln i riset men sänkte den igen. “Ge mig ketchup,” krävde han.
Eva tog fram en flaska ketchup ur kylen, ställde den hårt på bordet framför honom och gick utan ett ord. Hennes egen mat orörd.
Hon stängde in sig i dotterns rum, satte sig på sängen. Tårarna rann.
*”Jag lagar mat, bryr mig, och de… Jag gör allt för dem, men får ingen tacksamhet. Anders försöker verka ung, tittar på andra. Jag är för tjock för honom. Johanna behandlar mig som tjänstefolk.”*
*”Bara för att jag är pensionär betyder det inte att de kan trampa på mig. Jag hade jobbat om de inte sagt upp mig. Erfarna anställda behövs inte längre, de vill ha ungdomar. Vad kan de egentligen?”*
*”Jag vaknar tidigast, trots att jag inte jobbar, för att göra frukost. Spenderar hela dagen med hushållet, ingen tid att vila. Jag har bara mig själv att skylla. Nu sitter de på min rygg.”* Tårarna rann längs kinderna. Hon torkade dem med handflatorna.
Hon trodde alltid de hade en bra familj. Inte perfekt, men inte sämre än andras. Johanna pluggar på universitetet, klarar sig bra. Anders dricker inte, röker inte, jobbar. Hemmet är mysigt, maten god. Vad mer behöver han?
Eva gick fram till spegeln på garderobsdörren, granskade sig själv. *”Ja, jag har gått upp lite, men inte tjock. Men rynkorna märks mindre på fylliga kinder. Jag har alltid älskat mat. Lagar bra. Men de behöver det inte. När jag jobbade, fixade jag håret. Nu sätter jag upp det, enklast så. Ska jag ha högklackat och välstruket hår när jag städar? Fast jag borde kanske gå ner lite. Och färga håret.”* Hon satte sig på sängen igen och funderade.
Nästa morgon steg Eva inte upp före alla som vanligt. Hon låtsades sova. *”Jag är pensionär, har rätt att inte hoppa upp i ottan. De får laga frukost själva.”*
Väckarklockan ringde. Eva vred på sig och vände sig mot väggen.
“Är du sjuk?” frågade Anders. Ingen medkänsla i rösten.
“Mmm,” mumlade Eva och tryckte ansiktet mot täcket.
“Mamma, mår du dåligt?” Dottern kom in i rummet.
“Ja, ät frukost själva,” sa Eva svagt under täcket.
Dottern fnös och gick ut i köket. Snart hörde Eva vattenkokaren, kylskåpsdörren som slog, dämpade röster från dottern och Anders. Hon kunde knappt höra genom täcket men stannMen när hon kom hem från butiken med nya kläder och en frisk frisyr, insåg Eva att det var dags att börja leva för sig själv – inte bara för andra.
