Det var en kall vinterkväll när Elin skyndade hemåt, nästan glömande isen under fötterna. I hennes väska låg två flygbiljetter – en överraskning till sin make, Henrik. De skulle till Spanien, där ett hotellrum redan var bokat. Länge hade de drömt om att fira nyår vid havet, i värme och utan bekymmer. Ingen matlagning, bara avkoppling och simning i poolen. Det skulle bli som en saga.
Men alltid hade något kommit emellan. Först var det pengarna – de sparade till kontantinsatsen för sin lägenhet. Sedan blev det vardagens bråttom, och de glömde boka i tid.
Nu hade de äntligen sin egen lägenhet, och det återstod bara en liten del av lånet. Det var dags att tänka på barn. Om inte nu, så skulle drömmen om resan bli omöjlig med en liten. Därför bestämde sig Elin för att ge Henrik denna gåva som nyårssurprise.
Visst, svärmodern skulle protestera – pengar slösade på strunt, vad skulle de vid havet på vintern? Och hur kunde Elin glömma dem? Det skulle säkert bli en scen. Svärmodern hade aldrig riktigt gillat henne, men nu skulle det nog bli värre. Men vad gjorde det? Hon skulle inte dö av det. Och tänk så glad Henrik skulle bli!
Om hon frågat först, skulle svärmodern skapat en sådan uppståndelse att inget av resan blev av. Tanken att Henrik kanske inte skulle gilla överraskningen eller ha andra planer föll Elin aldrig in. Henrik älskade fest, inte att sitta framför tv:n och proppa i sig sill och potatis.
Kuvertet med biljetterna hade legat i hennes skrivbordslåda på jobbet ända till idag. Nu låg det under granen, synligt för Henrik när han kom hem. Flyget skulle gå om två dagar.
Elin lagade middag och lyssnade efter dörren. Klockan halv nio började oron växa. Maten kallnade, men Henrik dök inte upp. Hon ringde flera gånger – hans telefon var avstängd. Hennes tankar blev allt mörkare. Kanske hade han träffat vänner? Men varför ringde han inte?
Hon tittade ut genom fönstret, lyssnade efter steg i trappan. En gång hade hennes far kommit berusad hem med vänner som lämnade honom vid dörren av rädsla för modern. Grannen hittade honom där.
Men nu var det tomt. Tanken på biljetterna försvann – hon ville bara att Henrik skulle komma hem i säkerhet.
Hon satte sig i soffan, redo att vänta hela natten. Plötsligt ringde telefonen. Hon ryckte till, grep den.
”Henrik, var är du?” skrek hon.
”Inget har hänt,” svarade en främmande kvinnas mjuka röst. Elin tog bort luren från örat – det var hans nummer. ”Din Henrik sover. Som en liten bebis.”
”Vem är du?” frågade Elin, men hon visste redan svaret.
En gång hade hennes kompis berättat om sin syster, som köpt ett parbadkort åt sin man. Efter några besök slutade han gå. Systern upptäckte senare att han anvorte kortet med en annan kvinna.
Allt detta for genom Elins huvud. Kvinnan i luren fortsatte: ”Han sover hos mig. Levande och frisk. Gissar du vem jag är? Han älskar mig. Vi har träffats i ett halvår. Han tyckte synd om dig.” Sedan la hon på.
Elin sjönk ihop. Hennes liv, drömmar, allt slocknade. Telefonen föll ur handen.
Hon mindes alla historier om otrohet men trodde aldrig det skulle hända dem. Sex år tillsammans – var det verkligen nog för att tröttna? Kanske var det ett skämt?
Hon ringde igen. Telefonen var avstängd. Elin föreställde sig en blond kvinna i morgonrock som tog Henriks telefon och ringde henne. Hon kunde nästan se hennes leende.
”Ett halvår,” tänkte hon. ”Sedan juli.” Värst var inte otroheten – utan att hon lagt ner all denna möda på en resa han inte förtjänade.
Kuvertet låg kvar under granen. Inga tårar kom. Frågor malde i huvudet – vad nu? Varför leva?
Hon kröp ihop i soffan och slumrade oroligt.
Plötsligt hördes nyckeln i låset. Ljus från hallen föll in. Henrik stannade vid soffan.
”Jag sover inte,” sa Elin. ”Var du på jobbet? Varför hade du telefonen avstängd?”
”Batteriet tog slut,” mumlade han.
Hon höll upp sin telefon, visade honom det senaste samtalet.
”Du ringde vid midnatt. Förklara det. Fast nej, det behövs inte. Din älskarinna berättade allt. Ta dina saker och gå tillbaka till henne.”
Henrik försökte protestera, men Elin avbröt:
”Jag hade en överraskning åt dig. Under granen. Två biljetter till solen. Minns du vår dröm om nyår vid havet?”
”Förlåt…”
”Det kan jag inte,” sa Elin lugnt, men inuti darrade hon. ”Gå.”
Han försökte omfamna henne. Hon vred sig loss. ”Rör mig inte! Gå… Gå!” röt hon tills rösten sprack.
Till slut lämnade han lägenheten. Elin tog kuvertet, tänkte slita sönder det – men hejdade sig. Istället bestämde hon sig för att åka ensam.
Hon ringde sin mor och sa att de skulle resa i veckan. Sedan packade hon.
På flyget kunde hon knappt tro det var sant. När hon såg havet under molnen bestämde hon sig – först ner till stranden.
I hotellet var hon den enda ensamma. En blek kvinna med halsduk fångade hennes blick. ”Efter cellgifter,” gissade Elin. Men senare såg hon kvinnan med en ung man – sonen, antog hon.
En dag träffade hon honom vid stranden.
”Var är din mamma?”
”Hon mår inte bra.”
De pratade. Andreas berättade att hans fru lämnat honom när hon insåg att hans mor var sjuk. Han hoppades havet skulle hjälpa henne.
De började promenera tillsammans på kvällarna. Elin åkte hem först, men de bytte telefonnummer.
När hon kom hem var det lättare än hon trott. Hon ringde sin mor.
”Henrik har frågat efter dig. Grälade ni?”
”Jag berättar sen,” sa Elin.
I lägenheten såg hon att Henrik tagit några saker. Hoppades han på försoning? När hon slog på telefonen ringde han genast, bad om att få träffas.
”Jag vill inte. Jag ska skilja mig,” svarade hon.
I mars ringde Andreas.
”Förlåt att det tog tid. Mamma dog för två veckor sedan. Jag tänker på dig.”
”Och nu?” frågade Elin.
”Nu är jag fri. Jag vill gifta mig med dig.”
”Du känner mig knappt. Jag ringer dig.”
Efter skilsmässan städade Elin lägenheten i ilska. Men plötsligt stannade hon.
”Varför? Jag vill inte bo kvar här.”
Hon lade ifrån sig trasan och ringde Andreas. Det var vårvind ute.
”Jag trodde du aldrig skulle ringa,” sa han.
”Jag kHon tog ett djupt andetag och sa: “Jag är redo nu, låt oss börja på nytt.”
