Hallå, Elin? – hördes en välbekant röst i luren.
Hjärtat bultade så hårt att hon knappt kunde andas. Om inte tv:n hade muttrat i bakgrunden, hade Viktor säkert vaknat av ljudet.
– Jag har saknat dig. Kunde inte vänta längre. Jag tänker på dig hela tiden. Vi måste träffas, sa den varma manliga rösten.
Elin smög ut ur sovrummet och stängde dörren tyst efter sig. Hon lutade sig mot väggen i hallen. Benen kändes som gelé.
– Elin, är du kvar? – Rösten lockade, skrämde, fick henne att darra.
Hon borde inte ha svarat. Borde inte ens ha tittat på skärmen. Hon hade försökt glömma honom, glömma den där vansinniga natten. Övertalat sig själv om att hennes äktenskap var stabilt, att hon och Viktor hade varit tillsammans i så många år. Hon behövde inget mer…
Viktor hade gått i samma klass som hon. Han var duktig, vann matte- och fysiktävlingar. I högstadiet började han använda glasögon, och smeknamnet “Bokvis” fastnade. Passande nog – han var lugn, lite rund om kinderna, typen som kunde vara en figur ur en Selma Lagerlöf-roman.
Ingen i klassen, inklusive Elin, såg honom som någon man kunde bli kär i. Att fråga om hjälp med läxor eller fuska på kontrollen var en sak. Elin gillade killar som var charmiga, snygga, sportiga, lite fräcka.
En dag stötte de ihop på stan, pratade lite, mindes gamla klasskamrater. Viktor använde kontaktlinser nu. “Han är ju faktiskt ganska söt”, tänkte Elin då.
Han hade tagit examen i Stockholm, medan Elin fortfarande pluggade till sjuksköterska. De bytte nummer, ifall klassåterträff skulle bli av. Viktor lovade att ringa och berätta när och var det skulle ske. Elin gav honom sitt nummer, men tänkte inte gå. Och så glömde hon bort honom.
Men några dagar senare ringde han och bjöd ut henne på bio. Killar kom och gick i hennes liv, men inget seriöst. De hon gillade ignorerade henne, och de hon inte gillade ville hon inte ha.
– Gå ut med honom, annars blir du ensamkvinna, varnade mamman.
Så Elin gick på bio med Viktor. Så började det. Snart förklarade han sin kärlek och friade. Med honom var det tryggt. Han jobbade på ett stort företag, hade framtiden framför sig.
– Tveka inte. Han är ju en riktig pärla, sa mamman, och Elin sa ja.
Deras relation var stabil. Gräl uppstod bara när Elin var orättvis.
Sen kom dottern. Svärmor lade sig inte i, men hjälpte gärna till med barnpassning. Och Elins föräldrar ställde alltid upp.
En andra unge blev det aldrig av. Passion fanns aldrig i deras äktenskap. Viktor var lika vardaglig i sängen som överallt. Ibland undrade Elin varför deras sexliv var så tråkigt och sällsynt. Men hon visste att han aldrig skulle svika henne. Kollegor och patienter grät ofta över otrogna män, skilsmässor, ensamstående mödrar.
Deras dotter växte upp, blev designstudent i Stockholm och levde ett trendigt studentliv. NHon stod kvar på perrongen med Igores armar om sig, och visste att livet aldrig skulle bli detsamma igen.
