**Dagboksanteckning**
“Jag ger henne inte ifrån mig. Aldrig.”
– Får jag? En tjej tittade in genom dörren till mitt kontor.
– Mottagningen är stängd. Vi tar bara bokade tider, sa jag trött.
Hennes ansikte verkade svagt bekant. Jag har alltid haft bra minne för ansikten, men jag var säker på att hon aldrig varit min patient förut.
– Förlåt, men det finns inga tider före månadens slut, sa hon.
– Nya bokningar öppnar på måndag. Eller så bokar du hos en annan läkare, föreslog jag utan energi.
På kliniken var många av mina kollegor sura för att så många patienter ville träffa just mig.
– Jag ville bara prata med dig.
Då kände jag igen henne…
***
– Hej! Inga störtade in på mitt kontor utan att knacka, omgiven av en dyr parfymdoft.
– Inga, hur många gånger har jag inte sagt att du måste knacka? Det kan sitta en patient här.
– Det står ingen i korridoren. Så du är ledig, log hon obekymrat. – Ska vi gå till caféet? Jag måste berätta något.
– Säg det här. Varför måste vi gå ut?
– När jag ser den där stolen får jag magkramp. Hur står du ut med att jobba här? fnös hon.
– Jag hjälper barn att komma till världen. Är inte det viktigt? Okej, jag byter om. Jag försvann bakom skärmen.
– Men dig själv kunde du inte hjälpa, mumlade Inga lågt.
– Fy skam på dig som påminner mig om det, svarade jag från skärmen.
– Förlåt, Malin, det var dumt sagt.
– Okej, då får du bjuda på kaffe och wienerbröd. Jag log när jag kom fram.
Caféet låg i huset bredvid, populärt bland både personal och patienter. På kvällarna kom ungdomar, men nu var det för tidigt, och efter skiftet skyndade alla hem. Just nu var det lugnt. Vi tog ett bord och beställde.
– Du ville prata, påminde jag när servitören gått.
Inga fumlade med telefonen i väskan.
– Kom igen, säg det nu, pressade jag. – Är du gravid?
– Gudskelov inte. Olegs dotter räcker mer än väl. Visste inte att det var så jobbigt med ett barn som inte ens är ens eget. Hon är omöjlig. Var jag likadan?
– Inga, kom till saken. Jag är trött och vill hem.
Servitören kom med vår beställning. Inga tog en klunk kaffe och bläddrade i telefonen innan hon räckte den till mig.
– Titta.
– Göran. Och? Jag skulle lämna tillbaka den.
– Titta bättre. Vem är det bredvid? Hon kisade, som hon alltid gjorde när hon var nervös.
– Nån tjej. Vadå?
– Bläddra vidare.
Nästa bild visade Göran med armen om henne när han hjälpte henne på med kappan. Och sedan… de kysstes.
– Nå? Känner du igen stället? Ingas röst lät inte triumferande, bara sorgsen.
Jag tittade upp med plötsligt grumlig blick.
– Varför visade du mig detta?
– För att du skulle veta. Varning är bättre än oförberedd. Göran bedrar dig. Jag såg dem av en slump. En vän till Oleg fyllde år på den restaurangen. När jag gick till damrummet såg jag honom. Först tänkte jag hälsa, trodde du var där. Men sen kom hon. Han såg mig inte. Han såg ingenting, så fokuserad var han på henne.
Jag reste mig.
– Malin, förlåt. Det var dumt. Men jag ville att du skulle veta. Hon for upp. – Vart ska du?
Jag vinkade avvärjande och gick. Utanför drog jag djupt efter andan, pulsen bultade. Jag såg ingenting, bara den sista bilden.
Femton år var vi gifta. Och aldrig kunde jag bli gravid. Först tröstade han mig, men så småningom slutade vi prata om det. Jag såg glädjen i hans ögon när han lekte med vännernas barn.
Jag visste att det skulle hända. Vad förväntade jag mig? Han ville ha barn, jag kunde inte ge honom det. Men ändå var jag inte beredd.
På vägen hem lugnade jag mig något. Göran var inte hemma än. Jag stirrade på TV:n utan att se.
– Är du hemma? sa han när han kom in.
– Klart. Klockan är nästan nio. Varför är du sen? röt jag.
– Jag… Han lossade slipsen.
– Var du med henne? Jag räckte honom telefonen.
Han tittade på skärmen. Hans hand stelnade.
– Har du spionerat? Han ryckte i skjortan, en knapp flög iväg.
– Nej. Inga såg er.
– Det är photoshoppad. Titta, hon är ju unga nog att vara min dotter.
Men jag såg skulden i hans blick.
– Ska du säga att hon förförde dig? Var ärlig. Vill du ha barn, och hon kan ge dig det? Eller har hon redan? Jag såg honom rakt i ögonen. – Lider inte längre. Gå till henne.
Han kom närmare.
– Förlåt mig. Jag trodde du skulle skrika, slå sönder saker. Men du…
– Gå, annars gör jag precis det.
Han gick. Jag tog en halvdrucken flaska cognac, hällde upp en rejäl portion och svalde. Det brände i halsen. Jag hostade, drack vatten. Men snart lättnade det. Jag drack mer.
Nästa morgon vaknade jag med huvudvärk. Jag tänkte ringa och säga mig sjuk, men jobbet kunde distrahera mig.
Två dagar senare kom Göran.
– Jag tänkte hämta mina saker. Vill inte smyga.
– Okej. Ta dem. Var bor ni? Jag förvånades över min lugna röst.
– Vi hyr.
– Om det är allvar, kan vi sälja lägenheten. Den är för stor för mig ensam.
– Jag ska tänka på det.
Vi pratade lugnt, som inget hänt.
– Du är blek, sa jag.
– Igag? körde jag hemåt och svängde in på vår gata av gammal vana… Han tog sig bröstet, sjönk ner på soffan. Ansiktet förvreds.
– Vad är det? Hjärtat? Jag ringde ambulansen. Upptagen.
Jag sprang till köket, rotade fram validol och gav honom en tablett. Ringde igen.
– Man, 43 år, hjärtattack… Skynda! Håll ut, ambulansen kommer.
Han dog på vägen till sjukhuset. En storinfarkt.
På kyrkogården såg jag henne. Hon stod längre bort med solglasögon.
– Det är din skull! skrek jag. – Lämna honom i fred!
Inga grep min hand.
– Tyst, folk tittar. Ingen scen här, viskade hon.
Jag såg mig om – hon var borta.
– Dags, sa kyrkvaktaren.
– Malin, du måste kasta jord på kistan.
– Jag kan inte.
– Okej, jag gör det. Inga böjde sig ner.
Många kom. Jord föll som regn på kistan.
– Det är slut. Jag är ensam, sa jagMen när jag tittade ner i den lilla ansiktsveckan som log mot mig ur barnvagnen, visste jag att aldrig mer skulle vara ensam igen.
