**Nycklarna till min lägenhet tar jag tillbaka. Du får inte en krona till från mig, mamma…**
Saga träffade Erik på gatan. Hon skyndade sig till sportklubben, men trafikljuset vägrade byta. Hon såg sig omkring. Ett gap öppnades mellan bilarna, och hon trodde sig hinna springa över vägen.
Just då kom en bil farande från en sidogata. Föraren var också stressad. När det gula ljuset tändes, tryckte han gasen i botten. Det såg ut som om bilen och kvinnan som sprang tvärsöver skulle kollidera. Men föraren hann bromsa och svänga undan. Mirakulöst nog skadades ingen. Rött ljus tändes, och trafiken stannade.
Saga stod som förstenad mitt på vägen, ögonen hårt slutna och väntade på krocken. Men istället hörde hon en ilsken röst från bilföraren som klev ut.
»Har du tröttnat på att leva?! Om du inte bryr dig om dig själv, tänk då på andra! Varför kastar du dig framför bilarna? Kunde du inte vänta en sekund?«
Saga öppnade ögonen och såg en arg man i fyrtioårsåldern framför sig.
»Förlåt mig, snälla«, bad hon med knäppta händer. »Förstår du, min son har tävling, och han skulle bli ledsen om jag inte kom. Han har tränat så hårt… Jag är redan sen. Chefen lät mig inte gå tidigare. Jag måste hinna med hans uppträdande. Varje sekund räknas.« Plötsligt tystnade hon.
Mannen lyssnade noga. När han slutade skrika, blev han en ganska stilig och vänlig person. Saga blev generad.
Trafikljuset bytte igen, och bilarna började köra. Mannen tog tag i Saga och ledde henne tillbaka till trottoaren.
»Skyndade du dig till sportklubben?« frågade han lugnare.
»Ja. Hur visste du det?« undrade Saga, som började återhämta sig från chocken.
»Du sa ju att du skulle på tävling. Stig in, jag kör dig.«
»Nej, tack …« började Saga protestera.
»Kom nu!« snäste han tillbaka.
Saga skyndade sig till bilen. Inom tre minuter stod hon framför klubben. Mannen klev också ur.
»Jag hittar själv, behövs inte …« babblade hon.
»Det handlar inte om dig.«
»Pappa!« En tonårstjej sprang fram med en ryggsäck på axlarna.
De omfamnade varandra och satte sig i bilen. Saga stirrade fascinerad på dem innan hon rusade mot ingången.
Så möttes de för första gången – Saga och Erik. Ibland föds kärlek ur en slumpmässig träff och en trafikolycka.
Saga hann se sin sons framträdande. Hon kom precis när han och hans partner kallades fram. Han tog tredjeplatsen.
»Ska vi gå på café? Fira din seger?« frågade Saga när Anton kom ut från omklädningsrummet.
»Jag vann inte. Bara tredje plats«, muttrade han missnöjt.
»Bara tredje«, härmade Saga honom. »Alltså, hur många pojkar tävlade? Och bara tre vann, inklusive du. Jag är stolt över dig. Nästa gång vinner du.« Hon log uppmuntrande. »Var du nervös?«
»Lite. Vi går hem. Jag är trött. Trodde du inte kommer.«
Tre dagar senare såg Saga Erik utanför klubben igen.
»Är du här? Hämtar du din dotter?«
»Jag heter Erik. Nej, hon slutade för två timmar sen. Jag väntade på dig.« Han tvekade lite. »Ville fråga – vann din son? Hann du?«
»Ja, tack vare dig. Han blev trea.«
»Bra! Då var det värt risken.« De skrattade båda.
En pojke närmade sig.
»Din son?« frågade Erik.
»Ja, Anton. Det här är Erik …«
»Inget efternamn behövs. Bara Erik.« Han sträckte fram handen.
Anton tog den, och Erik skakade den bestämt. När de stannade utanför Sagas hus bjöd Erik in dem på en tävling för vuxna på helgen.
»På riktigt? Mamma, vi går väl?« Anton lyste upp.
»Så vi ses då?« Erik tittade hoppfullt på Saga.
»Jag är inte så sportintresserad«, ryckte hon på axlarna.
»Här är mitt visitkort. Spara numret så du ser när det är jag som ringer.«
»Jag har inga visitkort.« Saga tog fram telefonen och knappade in numret.
»Tack, jag sparar det«, sa Erik och avslutade samtalet.
»Vem var det, mamma?« undrade Anton när de gick uppför trappan.
»Minns du när jag skulle till din tävling? Jag var sen. Han gav mig skjuts, fast han nästan körde på mig först.«
»Det sa du inget om.«
»Men han körde inte på mig. Och jag hann se din seger.«
De började träffas. Allt oftare stannade Saga kvar efter jobbet, och på träningsdagar hämtade de Anton tillsammans.
»Mamma, är han kär i dig?« frågade Anton en dag.
»Va, kan man inte bli kär i mig? Är jag gammal eller ful?«
»Nej. Väldigt söt, faktiskt.«
»Bra att du märker det. Jag är trettiotvå. För dig är jag mamma, men för andra är jag en ung, söt kvinna. Är du emot det?«
»Nej. Tycker du om honom också?«
»Tja … ja.« Saga rodnade lite.
»Blir hans dotter min syster då?«
»För tidigt att säga. Vi får se. Men vill du ha en syster?«
»Vet inte«, svarade Anton ärligt.
Han mindes inte sin pappa. Han lämnade dem när Anton var två och ett halvt. Han längtade alltid efter en pappa. Det värsta var när killarna skröt om nya telefoner eller plattor. »Pappa köpte den«, sa de avfärdande. Anton blev avundsjuk, inte på sakerna utan på att de hade pappor. Hans mamma hade sällan pengar till dyra saker.
När Erik gav Anton en ny, flott telefon på hans födelsedag, blev han glad och accepterade honom mer. De blev kompisar.
Tre månader senare friade Erik och bad Saga flytta in hos honom.
»Nu får det räcka med att gömma oss. Vi är vuxna.«
»Går det inte för fort? Anton förstår. Att dejta är en sak, men bo ihop är annorlunda. Och din fru kan ångra sig«, tvivlade Saga.
»Vi har pratat om det. Skulle du ta tillbaka din man om han kom tillbaka? Jag kan inte. Hon föll för en oligark, tog dottern och lämnade mig. När han tröttnade, stod hon där med tomma händer. Nu försöker hon komma tillbaka, manipulerar dottern. Hon kunde ha tänkt på hennes skull tidigare.« Erik suckade. »Och min mamma gör det inte bättre. Hon tjatar ständigt. Jag älskar dig.«
Saga gick med på att flytta efter lite funderande. Anton fick byta skola närmare deras nya hem.
»Men mina komOch så småningom lärde de sig att förtroende och kärlek, inte pengar eller gamla sår, var det som verkligen höll en familj samman.
