Känslornas pris
Oskar låg på soffan med slutna ögon och lyssnade på ljuden i lägenheten och utanför fönstret. Genom fönstret hörde han dämpade tutande bilar, polissirener eller ambulanser. I grannlägenheten rösterna höjdes i en dispyt, någonstans ringde en telefon, en dörr smällde igen…
Han brukade älska att ligga så här och lyssna, gissa vilken granne som såg på TV och vilka som bråkade, vilken våning hissen skulle stanna på…
– Drömmer du igen? Har du gjort läxorna?
Oskar kunde svära på att han inte inbillade sig – han hörde mammas röst, avlägsen men levande. Han ryckte till och slog upp ögonen. Rummet var tomt, dörren till hallen stod öppen. Om hon nu hade kommit in därifrån, ur mörkret, hade han inte blivit förvånad, utan glad. Men mamma skulle aldrig mer komma in i rummet. Hon hade gått bort för en vecka sedan. Och hennes röst – det var som en fantomsmärta.
Oskar satte sig upp och kände den mjuka mattan under fötterna. *Jag kommer att bli galen om jag stannar här. Jag borde ha bokat en returbiljett dagen efter begravningen, i värsta fall två dagar efter*, tänkte han. Han lutade armbågarna mot knäna, höll huvudet i händerna och gungade fram och tillbaka.
En plötslig ringsignal fick honom att rycka till. Armbågen gled från knäet, och huvudet före ner. Oskar reste sig och tog telefonen från bordet utan att ens titta på skärmen. Blicken fastnade på ett papper på bordet: *”Min pojke, mitt hjärta…”*
– Oskar, det är moster Lisa. Hur mår du? Svårt ensam, antar jag? Kommer du inte ändå till mig?
– Nej, det är lugnt. – Oskar lade ifrån sig telefonen, vek ihop brevet och la det i ett skåp.
Han klarade inte av att vara ensam längre. Nu började han höra röster. Han tog telefonen igen, bläddrade i kontaktlistan. *”Jocke, min gamla kompis från högskolan. Just han är det jag behöver!”*
– Jocke, hej! – sa Oskar när han hörde vännens röst.
– Hallå! Va fan, jag kände inte…
– Känner du inte igen mig? Så fort du glömmer en gammal vän. Förväntade mig inte det av dig.
– Vänta. Oskar?! Är du här? – skrek Jocke glatt i örat på honom.
– Ja, men jag ser att du inte har väntat mig eller ens kommit ihåg mig, – sa Oskar förolämpat.
– Jag har inte glömt dig, din tjuv. Förväntade mig dig inte, det är sant. Var är du nu?
– Hemma, – sa Oskar allvarligare.
Genom tonläget förstod Jocke direkt att något var fel.
– Mamma?
– Hon är borta. Begravde henne för en vecka sedan. Nio dagar har gått.
– Jag beklagar. Såg henne för ett halvår sedan. Hon såg dålig ut, hade gått ner i vikt. Kände inte ens igen henne direkt. Hur länge stannar du?
– Tre dagar.
– Ska jag komma till dig? Eller nej, bättre att du kommer till oss. Du blir nog galen där ensam.
– Till er? – upprepade Oskar.
– Ja, jag har ju gift mig. Med Malin. Fattar du? Hon står här bredvid, hälsar och vill också att du kommer. Kom nu direkt. Du hinner till lunch. Jo, men adressen har jag ny nu. Köpte en lägenhet med min fru på lån.
– Ge mig adressen, – sa Oskar bestämt.
*”Ja, tänk då. Han gifte sig. Malin var kär i Jocke redan första terminen, och han hängde med den ena eller den andra tills jag satte honom på plats…”* Oskar packade snabbt och beställde taxi.
På vägen bad han chauffören stanna vid en affär. Köpte konjak åt sig och Jocke, vin åt Malin, en chokladask och en förpackning med påläggskött.
Han väntade inte på hissen, gick uppför trapporna till sjätte våningen. De senaste två dagarna hade han inte lämnat lägenheten. Det var skönt att sträcka på benen. När han gick förbi en lägenhet på tredje våningen hörde han ett svagt gnällande, som från ett barn eller en valp. Han stannade.
– Hallå, är det någon där? – frågade han och tryckte örat mot dörren.
Ljudet tystnade. Oskar stod kvar en stund och tänkte gå när det monotona lätet hördes igen.
– Vem är det som gråter? – frågade Oskar.
– Jag gråter inte, jag sjunger, – svarade en liten röst.
– Varför sjunger du utanför dörren?
– Jag väntar på mamma.
– Var är hon? Är du ensam? – frågade Oskar.
– Mamma åkteOskar log mot pojken och kände hur värmen från hjärtat fyllde honom med en ny, oväntad lycka.
