*Dagboksanteckning*
“Du har ingenting att säga till din försvar.” – Ebba höjde handen och pekade mot dörren. – “Gå!”
Ebba lämnade högskolan och gick i motsatt riktning mot hållplatsen. Det var bara några dagar kvar till internationella kvinnodagen, och hon hade inte köpt någon present till mormor ännu. Hon kunde inte bestämma sig. Med snabba steg skyndade hon sig mot affären när en dämpad ringsignal hördes från hennes väska. Ebba stannade och plockade upp mobilen. Mormor.
“Mor, jag kommer snart,” sa Ebba.
“Bra,” svarade mormor.
Ebba tyckte hon lät som om hon ville säga något mer. Och rösten lät konstig, nästan skuldmedveten.
“Är allt okej?” frågade Ebba hastigt, innan mormor hann lägga på.
“Allt är bra. Men… kom hem så fort du kan.” – Och så bröts samtalet.
Ebba stoppade tillbaka telefonen i väskan, vände och gick mot hållplatsen, undrande varför mormor bett henne skynda sig hem. *Något har hänt. Men varför sa hon inget på telefonen? Jag borde ringa igen, annars dör jag av otålighet…* Men precis då såg hon sin buss närma sig och satte av i språng för att hinna med den.
*Kanske blev hon bestulen på plånboken i affären? Blev hon upprörd? Eller har hon fått högt blodtryck? Det låter troligt. Varför kör bussen så långsamt? Kunde väl gått fortare…* Tankarna malde medan hon stirrade ut genom fönstret på de passerande gatorna.
Äntligen hennes hållplats. Hon kliver av och skyndar hemåt. När hon kommer in på gården kastar hon en blick mot fönstren till deras lägenhet. Även om det fortfarande är ljust, lyser det i vardagsrummet. En våg av oro sköljer över henne, och hon springer mot porten. Utanför lägenheten stannar hon och rotar i väskan efter nycklarna.
“Var är de?!” fräser hon otåligt.
Då hörs en knäppning, dörren öppnas, och mormor tittar ut.
“Väntade du på mig?” frågar Ebba förvånat.
“Kom in,” säger mormor kort och öppnar dörren på vid gavel.
Ebba går in i hallen och studerar mormor. Hon märker tydligt att hon är nervös.
“Vad har hänt, mor?”
“Det är något, Ebba…” Mormor sneglar mot den stängda dörren till vardagsrummet, lutar sig närmare och viskar: “Vi har gäster.”
“Vem?” frågar Ebba lika lågt.
Mormors oro smittar av sig. Bilder och namn rusar genom huvudet – vem kan ha dykt upp och fått den alltid lugna mormor att bli så här uppjagad?
“Du får se. Klä av dig,” säger mormor och skyndar på.
När Ebba hänger av sig jackan ser hon en främmande damkappa på kroken. Under den står ett par höga vita kängor. Hon drar av sig sina egna skor och ställer dem åt sidan, samtidigt som hon sneglar på de vita kängorna. Sådana hade hon bara kunnat drömma om.
Hon ger mormor en frågande blick. Men mormor bara ser oroligt på henne och öppnar dörren. Ebba drar handen genom håret för att släta till det och går in först. Normalt tänder de bara golvlampan på kvällarna, men nu lyser den stora takkronan i full styrka. Ur ögonvrån uppfattar Ebba en rörelse från soffan och vänder blicken ditåt.
En kvinna i svart klänning reser sig mötande. Kragens öppning avslöjar skarpa nyckelben. Mörkt hår är uppsatt i en slarvig knut med lockar som lossnat. Ögonen är trötta. Hon ser extremt utmattad ut – eller sjuk. Eller som om hon just kommit från en begravning.
När hon ser Ebba ler hon stelt. Då bränner det till av igenkänning i Ebba. Ordet *mamma* far genom huvudet och försvinner lika snabbt. Ebba har inget annat namn för henne. Bara en främling. Hon har inte sett henne på fjorton år, men ändå känner hon igen henne.
Kanske syns alla känslor som rusar genom Ebba, för kvinnans leende falnar. Vad väntade hon sig? Att Ebba skulle jubla och kasta sig i hennes famn?
Förr var hon vacker, men nu ser hon maläten ut, och den svarta färgen klär henne inte – den gör henne äldre. Hur gammal är hon? Mormor sa att hon födde Ebba när hon var nitton. Ebba är tjugo nu. Alltså är hon trettionio. Men hon ser betydligt äldre ut. Livet har inte varit snällt mot henne.
“Hej, min flicka,” säger kvinnan. “Så vuxen du har blivit. En riktig skönhet. Mormor sa att du har en pojkvän.”
Ebba ger mormor en förebrående blick. *Har hon redan berättat allt om mig?* Mormor sänker skuldmedvetet blicken. Kvinnan tar ett steg fram, men Ebba backar, och då stelnar hon till, osäker. Ebba vill bara springa därifrån, slippa se henne någonsin mer. För mycket smärta och ilska väcks inom henne.
“Varför har du kommit?” frågar hon och höjer hakan. Hennes röst är full av sårighet, hat och raseri. Det är exakt så hon känner just nu.
“Jag har kommit tillbaka. Din födelsedag är snart,” säger modern mer bestämt och försöker le igen. Men hon möter Ebbs iskalla blick, och leendet dör.
“Om två veckor. Lite sent att komma ihåg, va? Varför kom du inte förr? Ringde aldrig ens?” Ebba pressar på, som om hon försöker hitta de ord som ska såra mest, visa hur ovälkommen hon är.
“Ebba, du glömmer väl inte att hon skickade pengar?” påminner mormor skyldigt.
“Jodå, jag minns. En hel tusenlapp! Vi köpte pasta, gryn och bovete för dem, så de räckte länge. Tills nästa födelsedag. Varför kom du hit? Kunde skickat pengarna som vanligt. Eller har du inga den här gången? Kom du själv, trodde du skulle göra oss en tjänst?” Ebba fnyser, men blicken förblir kall.
“Jag behöver inte din tusenlapp. Och inte dig heller. Kom inte på min födelsedag. Du har sett mig nu? Då kan du gå tillbaka dit du kom ifrån.”
Men modern rör sig inte.
“När jag kom hem från skolan brukade mormor berätta glatt att du hade ringt. Hittade på att du hälsade och lovade att komma snart. Jag, den naiva lilla idioten, väntade. Men du ringde aldrig. Så småningom fattade jag att mormor ljög. Ville att jag skulle tro att du brydde dig. Och jag spelade med, för att inte göra henne ledsen. Så lurade vi varandra i alla dessa år,” säger Ebba med bitterhet.
“Jag ljög för komMen när Ebba en dag såg hur mormor tryckte hennes mors hand under bordet och log för första gången på länge, insåg hon att kanske – bara kanske – fanns det en liten glimt av förlåtelse kvar därinne någonstans.
