Malin hade länge känt att förhållandet med Daniel hade gått i bitar. Kärleken hade kylnat, ersatt av vana, och de hade inget att säga varandra längre. Spänningen låg tung i luften, som före ett åskväder.
Hon väntade, lurande sig själv att allt skulle ordna sig. Men om hon grävde, skulle hon hitta något hon inte kunde leva med. Och då? De hade en dotter tillsammans. Agnes var det som betydde mest.
Malin lagade mat, höll lägenheten städad, såg till att Agnes kom hem i tid och gjorde läxorna. Dottern hade nyligen börjata få sina egna flickhemligheter. Sånt hände, hon växte upp. Och Daniel? Han lämnade över sin lön. Det var allt.
Han släppte inte telefonen ur händerna. Satt där, stirrande på skärmen som en tonåring.
Plötsligt blev Malin sjuk. Feber, huvudvärk, värk i hela kroppen. Hon bad Daniel göra middag. Agnes var ute med kompisarna igen.
“Skitsamma, vi klarar oss med smörgåsar och te”, sa Daniel.
Malin var för dålig för att bråka. Hon låg i en dimma i två dagar. När hon till slut orkade gå ut i köket såg hon diskhoen full av gammal smuts, inga rena muggar, sophinken överfull med pizzakartonger. Tvättmaskinen proppfull med hans skjortor, sand i hallen och ett tomt kylskåp. Hon städade, lagade mat, och föll ihop utmattad.
Efter middagen stod disken kvar igen. Malin höll på att bryta ihop. All ilska bubblade upp, och hon kunde inte hålla tillbaka längre.
“Nu räcker det. Jag är inte din städerska. Jag jobbar lika mycket som du, sen kommer jag hem och sköter allt. Kan du inte just en gång ta din egen tallrik?”
“Du tvättar dem ju ändå”, sa Daniel likgiltigt.
“Ta med soporna imorgon. Jag sätter en påse vid dörren.”
“Visst.” Han tittade inte upp från telefonen.
“Inte ‘visst’, utan gör det. Du hjälpte mig förr, till och med dammsög. Jag vill inte ha stjärnorna från himlen, bara att du sköter soporna. Hör du ens på mig?”
“Vad är det nu? Jag gör ju allt.”
“Vadå ‘allt’?”
“Varför tjatar du? Det är din grej. Jag för hem pengarna. Vad mer ska jag göra? Två kvinnor i huset, och jag ska stå och diska?”
“Kallar du vår dotter för ‘kvinna’?”
“Förresten, var är hon? Ditt föräldraskap låter henne hänga ute. Nu tjatar du om en jävla tallrik.”
“Det handlar inte om tallriken, det handlar om att du inte bryr dig…”
“Nu räcker det! Jag orkar inte.” Han stormade ut. Strax därpå smällde badrumsdörren.
På bordet lyste Daniels telefon upp. Malin hann se namnet på meddelandet innan skärmen slocknade.
Där var det. Anledningen till allt hon misstänkt men inte velat erkänna. Daniel kom till svar och grep telefonen.
“Emelie… är det Emelie? Eller Emma?” Malin försökte låta oberörd.
Daniel stelnade till. “Har du gått igenom min telefon?”
“Den är låst. Har du något att dölja?” *Ljug nu, som vanligt.*
“Och om jag har det?” Han mötte hennes blick, utmanande. “Ja, det finns en annan. Vi kan skiljas som civiliserade människor.”
“Civiliserade?” Malin kunde inte hålla tillbaka gråten.
“Här kommer tårarna”, muttrade han. “Om du vill spela offer, kör på. Men då får allt förbli som det är.”
Hennes värld rasade. Åskan bröt ut, och regnet skulle aldrig upphöra.
“Vad står du där för? Gå och packa.”
“Va? Vart?”
“Lägen är min. Mina föräldrar gav mig den. Jag tänker inte sälja.”
“Och jag och Agnes då? Skämtar du?”
“Nej. Åk hem till dina föräldrar.”
“Jag stannar hos pappa.” Agnes stod i dörren.
“Har du lyssnat?” fräste Daniel.
“Ni skrek så att hela huset hörde. Ska ni skiljas? Jag stannar hos pappa.”
Daniel pekade triumferande. “Vem av oss är då den dåliga?” Han gick, förmodligen för att skriva till sin nya kärlek att lägenheten snart var ledig.
“Du kan inte stanna hos honom, Agnes. Han har…” Malin tystnade. “Det blir inte bara han där.”
“Och? Jag har mitt rum. Jag flyttar inte till morfar och mormor. Här är min skola, mina vänner. Dessutom måste jag göra läxor.” Agnes försvann in i sitt rum.
Paniken slöt sin klo runt Malin. Vad skulle hon göra? Det fanns en familj, en dotter, och nu skulle hon slängas ut som en främling. Som om en orkan svalt henne och spotta ut henne, medvetslös.
Nej, det här kunde inte vara sant. Till och med Agnes svikit henne. Hon gömde sig i badrummet och grät. När hon kom tillbaka låg en kudde och en filt på soffan. Daniel skickade sms igen.
“Vad betyder det här?”
“Fattar du inte?”
Hon lade sig på rygg, för soffan var smal och kort. Hon sov inte en blund. Hon hade försökt vara en god fru och mor, men misslyckats med båda. Hon skulle inte be om förlåtelse. Hon kunde inte glömma. Och hon kunde inte kämpa för lägenheten. Men för Agnes? Det fanns fortfarande hopp.
På morgonen smet hon iväg medan de sov. På jobbet frågade en kollega vad som hänt.
“Jag har ingen familj, ingen dotter, inget hem. Jag är hemlös.”
“Allvarligt?”
“Jag måste hitta ett ställe att bo.”
“Jag har en lägenhet. Liten och gammal, men du kan få bo där tills vidare.”
Malin tackade. Lägenheten var liten, med gammal möbel.
“Min pappa dog för tre år sen. Gör vad du vill här.”
Hon städade till sent. Agnes skulle hatat det här stället. Ingen ringde för att hMen på kvällen, när hon stod vid fönstret och såg regnet smattra mot fönsterblecket, ringde telefonen – det var Agnes, som gråtande viskade “*Mamma, jag behöver dig*”.
