Det var regnets fel.
På eftermiddagen drog molnen ihop sig över himlen, och mot kvällen började det dugga. Våren gjorde gatorna grå och trista, särskilt en sådan här regnig dag.
Mattias hade kört runt i stan i över en timme, bara för att få tiden att gå före sin avresa. Mot kvällen blev trafiken tätare, och han satt fast i köer och vid trafikljus. Tiden kröp fram, men han hade ingen lust att åka hem, och till stationen var det för tidigt.
Han stannade bilen vid trottoaren och stängde av vindrutetorkarna. Små regndroppar prickade vindrutan och suddade ut världen bakom den.
Hela veckan hade han kämpat med att komma över att Linnea lämnat honom. Och ännu låg sorgen kvar som en tung sten i bröstet. Hade han stannat hemma, hade han sugit i sig vin igen, som han gjort varenda kväll sedan hon gick. Utan det sov han inte.
De hade bott tillsammans i nästan ett år, och innan dess dejtade de i två månader. Först var allt perfekt, bättre än så. Han började redan planera en sommarsemester till Medelhavet, där han tänkte fria till Linnea, trots att de på sista tiden grälat ofta. Linnea hackade på honom för minsta lilla, var arg över allt, klagade jämt.
Straxt innan hon lämnade honom bråkade de om hans present till henne på internationella kvinnodagen. En bukett holländska tulpaner och en väska hon velat ha länge – det var inte nog, enligt henne.
“Men du sa ju själv att du ville ha den väskan,” protesterade Mattias. “Och den var inte precis billig, förresten.”
“Jag visste att du skulle ge mig den. Jag trodde du skulle lägga till något annat också, göra en överraskning. En present ska vara oväntad, något som glädjer.”
“Förlåt, men du kunde ju hintat om att du ville ha mer,” suckade Mattias.
“Kunde du inte tänka själv?”
Och så började Linnea igen. Hon sa att han inte förstod sig på flickor, att han tjänade för lite. “Markus köpte en päls åt Sofia, och Emelie fick en diamantring av sin kille.”
“Markus håller på med skumma affärer, tjänar pengar på fuffens. Han balanserar på gränsen.”
“Och? Hon får i alla fall fina saker och åker på lyxsemestrar. Du är för petig, det är därför vi sitter här som fattiglappar.”
“Överdriv inte. Vi är inga fattiglappar. Jag tänkte ge dig en ring, men senare. Varför skulle du ha en päls på våren? Dessutom sparade han en del genom att köpa den på rea.”
“Låtsas du, eller fattar du verkligen inte?” Linneas röst lät som glas som skaver mot varandra.
Alla deras bråk hade en anledning, och Mattias misstänkte vilken, men ville inte tro det. Tidigare hade de grälat, men försonats på natten. Men den kvällen vände Linnea honom ryggen och knuffade bort honom när han försökte krama henne.
På morgonen pratade hon inte med honom. Han ringde henne flera gånger under dagen, men hon svarade inte, och till slut stängde hon av telefonen. Mattias väntade otåligt till kvällen. På väg hem köpte han blommor, men när han kom in i lägenheten hittade han bara en lapp.
Linnea skrev att hon var trött på allt, att hon lämnade honom för någon som var redo att lägga världen för hennes fötter. Hennes kläder och resväskan de använde på semester var borta.
Mattias stormade genom lägenheten och slängde allt han hittade, särskilt de små saker Linnea glömt eller medvetet lämnat kvar i jakten på ett rikare liv. Sedan fyllde han en påse med hennes kvarvarande ägodelar – tandborsten, en burk kräm, en morgonrock hängande på krogen i badrummet. Han orkade till och med bära ut den till sopcontainern.
Det som gjorde mest ont var att hon inte bara lämnat honom, utan gjort det för att byta upp sig, samtidigt som hon målat upp honom som en förlorare. Och så kände han sig också. Han kunde inte sova, Linneas doft i kuddarna kvävde honom. Han reste sig, hällde upp ett glas vin. Det blev inte bättre, men han sov några timmar.
Så här gick det hela veckan. På jobbet syntes mörka ringar under ögonen. Kollegor visade medlidande. Till slut tog chefen honom åt sidan och erbjöd honom en praktikplats i Göteborg istället för en nyrekrytering.
“Byt miljö, få nya intryck, och kom tillbaka redo att jobba,” sa chefen och klappade honom på axeln.
Efter jobbet åkte Mattias hem, packade en sportbag, slängde den i bagaget och började köra runt i stan. Regndropparna på rutorna suddade ut staden, och allt han såg var suddiga ljuskäglor från passerande bilar.
Mattias rullade ner rutan och såg en kaféskylt på en byggnad. Han föreställde sig det mysiga inredda lokalen, dämpad belysning, låg musik och sorlet av röster – precis vad han behövde för att få tankarna på annat. Han parkerade och gick in. Det var inte fullt, men alla bord var upptagna. Han satte sig vid baren och beställde en kaffe.
“Vi serverar bara alkohol här. Sätt dig vid ett bord så tar en servitör din beställning,” sa bartendern vänligt.
“Okej,” svarade Mattias och såg sig om efter någon att sitta hos.
Inte långt från baren såg han en ensam flicka sitta vid ett bord. Framför henne stod en kopp, och hon rörde tankfullt i den med en sked. Mörkt hår samlat i en svans. Ett fint ansikte med en rak näsa, ögon… Han såg inte färgen. Hon tittade ner i koppen. Smala byxor och en tajt tröja visade upp henne väl.
*”Undrar vilken färg hennes ögon har?”* Han ville genast veta det. På något sätt kände han att hon inte skulle avvisa honom. Han gick fram till bordet.
“Får jag?” sa han och satte sig mittemot.
Hon tittade upp. Ögonen var gröna. *”Linnes var bruna,”* tänkte han, ovälkommet påmind.
“Du har redan satt dig,” sa hon.
En servitör kom med menyer.
“En kopp kaffe, utan socker.” Mattias tittade på hennes kopp. “Förlåt, två koppar.”
“Jag bad dig inte om det,” sa hon milt förebrående.
“Kallt kaffe är hemskt. Väntade du på någon som inte kom?”
“Vem?”
“Den du väntade på.”
“Vad har du med det att göra?”
“Du ser ledsen ut.”
“En väninna.”
“Va?” Mattias förstod inte.
“Jag väntade på en väninna.”
Servitören tog hennes halvtomma kopp och kom strax med nytt.
Mattias tog en klunk.
“Kaffet är inte illa. Jag heter Mattias. Och du?”Och så log hon, den där lilla, älskvärda smileyn som fick honom att glömma allt ont, och han visste redan då att regnet, trots allt, hade varit en välsignelse.
