Vera steg in i lägenheten och lyssnade. Hon hängde snabbt av sig kappan, drog av sig skorna och gick direkt in i mammas rum.
Mamma låg på sängen ovanpå täcket. Hennes ögon var stängda, händerna vilade över bröstet.
“Mamma!” skrek Vera skräckslaget.
“Varför skriker du?” Mamma öppnade långsamt ögonen.
“Du skrämde mig. Du låg där som…” Vera tystnade tvärt.
“Du väntar bara på att jag ska dö. Det är okej, det är inte långt kvar nu,” muttrade kvinnan missnöjt. “Varför är du så sen?”
“Mamma, varför säger du så? Jag blev verkligen rädd. Jag stannade till i affären efter jobbet. Bara femton minuter försenad,” försvarade sig Vera. “Behöver du något? Jag ska göra mat.”
Mamma hade varit sjuk så länge Vera kunde minnas. Hon gick till sjukhuset som om det var ett jobb. Kom hem och klagade över att läkarna var slöa, att de inte kunde ställa några diagnoser eller göra något vettigt.
Hon hade födt Vera sent, vid fyrtio års ålder. “För min egen skull”, som man säger. Vera hade ingen pappa. Mamma avbröt alla samtal om honom. När Vera växte upp, gick hon igenom de två fotoalbum de hade, men hittade inte en enda bild av en man.
“Jag brände alla. Varför spara bilder på en förrädare?” svarade mamma när Vera frågade. “Du kan inte lita på män, min dotter. Håll dig borta från dem.”
Klassresor eller utflykter längre än en dag var helt otänkbara.
“Vi har inte råd ändå. Du får resa när du blir stor. Men om jag blir dålig, och du inte är här? Om jag dör, står du ensam i världen,” sa mamma.
Vid minsta lilla grep mamma efter hjärtat. Vera blev skrämd varje gång, sprang efter medicinerna. Hon kunde dem utantill vid det här laget – vad som var för hjärtat, vad som var för nerver. Redan som barn drömde hon om att bli läkare och hjälpa sin mamma.
Men i deras stad fanns inget medicinskt universitet. Att flytta för att studera var otänkbart. Vem skulle ta hand om mamma? De hade alltid levt sparsamt, och nu på mammas pension var det knappt de klarade sig. Så efter gymnasiet började Vera jobba.
I närheten fanns en liten notariefirma. Ingen skylt om lediga jobb, men Vera gick in och frågade ändå. Det visade sig att hon kom precis i rätt tid.
Bara några få anställda jobbade där. Vid receptionen satt en gravid tjej som skötte bokningar, telefonen och småärenden. På kvällarna fick hon också städa – en slags vaktmästare på köpet.
Hon hade länge bett chefen om en städare, men chefen väntade. “När jag går i mammaledigt kan ni hitta någon annan.” Vera kom som en gudagåva. Hon var tystlåten och pålitlig, och de anställde henne direkt.
Golvet behövde tvättas flera gånger om dagen när det regnade och var smutsigt ute. Annars hade Vera inte mycket att göra, så hon hjälpte gärna till med småsaker – ordnade papper, kopierade dokument, hämtade kunder. Receptionisten lärde henne att använda computer.
När hon gick i mammaledigt behövde de inte hitta någon annan. Vera kunde redan allt. Nu fick hon dubbel lön och var överlycklig.
I skolan hade Vera gillat en kille som bodde i grannhuset. De gick hem tillsammans, och han bjöd henne på bio några gånger. Då varnade mamma henne: “Alla killar vill bara en sak. De utnyttjar dig och lämnar dig sen. Då får du uppfostra ett barn ensam, precis som jag.”
“Var pappa också sådan? Därför brände du alla bilder av honom?”
Mamma ryckte till men samlade sig snabbt.
“Nej, det var annorlunda med din pappa. Vi älskade varandra, gifte oss, sen föddes du. Men han lämnade mig ändå – hittade en yngre och vackrare. Alla män är förrädare. Lita inte på någon.”
Att hon fått en dotter utan man och “för egen skull” nämnde hon förstås inte.
Killen började på universitet efter gymnasiet. De sågs sällan, och en dag såg hon honom med en annan tjej. Han vek undan med blicken och låtsades inte känna henne. “Alla är förrädare,” tänkte Vera och mindre mammas ord.
Unga kunder på jobbet försökte flörta med henne, men hon avvisade dem. Mamma var ständigt sjuk, behövde uppmärksamhet. Hjärtat, ryggen, lederna – något var alltid fel. Efter jobbet skyndade Vera hem.
Så fort någon kille visade intresse, ringde mamma och sa att hon mådde dåligt. Som om hon kände av det på håll. Vera rusade hem, ringde ambulansen. Läkaren gav en spruta och åkte, men pojkvännen var redan borta.
Så flög ungdommen förbi, medan mamma levde vidare, “sjukare” för varje dag, sällan ur sängen, aldrig ut. Män tittade inte längre på Vera. Hon klädde sig enkelt, satte upp håret i en stram knut, använde inte smink. Bland de välvårdade kollegorna och klienterna verkade hon osynlig.
En dag när Vera ringde ambulansen igen drog läkaren henne åt sidan.
“Det är inte min sak, men din mamma manipulerar dig. Det är inget fel på henne. Ledvärk är vanligt, blodtrycket är bra för hennes ålder. Du måste sätta dig i väg och leva ditt eget liv.”
“Vad menar du?” fräste Vera.
“Jag har varit här flera gånger. Din mamma är frisk för sin ålder. Hon kan sköta sig själv. Du är inte skyldig att leva för henne. Du borde gifta dig, skaffa barn. Annars blir det för sent. Anlita en hemtjänst.”
Vera blev arg, men funderade sedan på orden. Hon hade ju aldrig varit någonstans, aldrig sett något, bara kysst den där killen en gång. Och hon var redan över trettio. Kunde det vara sant?
En vinterdag halkade Vera nästan på isen utanför huset. Någons händer fångade henne. En ung man stod bredvid.
“Tack,” sa Vera.
“Jag följer dig hem.” Han tog påsen från henne och gick mot porten.
“Hur vet du var jag bor?”
“Jag vet mycket om dig. Min moster har berättat.”
“Vem är din moster?”
“Anna från femte våningen.”
“Jaha, hon. Så du bor hos henne?”
“Ja, mina föräldrar är döda. Jag kom för att besöka deras gravar och ordna lite ärenden.”
“Varifrån kommer du?”
“Israel. Jag var född här, men flyttade dit när mina föräldrar dog.”
De stod länge och pratade utanför Veras dörr.
“Moster sa att du sköter din sjuka mamma, men… vill du ta en f”Men skulle du vilja gå på en kopp kaffe någon gång?” frågade han, och Vera kände hur hjärtat slog snabbare när hon mötte hans varma blick.
