Det var en morgon då Gunhild vaknade med en känsla av att något skulle hända. Allt som borde ha hänt hade redan skett. Kärlek, familj, och nu var hon ensam. Mannen, som hon levt med i trettio-sex år, dog för två år sedan. Sonen hade sin egen familj med två barn, alla friska och mående. Det var nog bara en förnimmelse av högtid, insåg hon plötsligt. Imorgon var det ju internationella kvinnodagen.
Då kom hon att tänka på honom igen. Ingen som skulle ge henne tulpaner eller påskliljor. Fast, vad var det hon tänkte på? Jo, Alexander, hennes son, skulle säkert komma förbi och gratulera.
Förr hade de haft en sommarstuga. En liten stuga på de vanliga sex hundra kvadratmeterna mark som föräldrarna köpt efter de ekonomiska kriserna för länge sedan. När hon jobbade åkte hon dit på semestern och ibland på helgerna. Men när Gunhild gick i pension tillbringade hon nästan hela sommaren där, bara åkte in till stan för att handla och duscha.
Den sommaren var det torrt och hett. Varje dag fick hon vattna grönsakslandet. Mannen kom som vanligt på fredagen efter jobbet. Gunhild lade genast märke till hur blek han var.
“Det är inget, bara lite kvavt”, sa han när hon påpekade det.
“Vila lite, jag klarar resten. Sitt i skuggan på bänken”, sa Gunhild.
Han satte sig, lutade ryggen mot den solvärmda väggen och såg på medan hon vattnade med slangens stråle. När hon var klar och gick fram till honom, förstod hon genast att något var fel. Det såg ut som om han sov. Men när hon rörde vid hans axel, föll han åt sidan. Han hade somnat in på bänken.
Till hösten sålde Gunhild stugan. Hon orkade inte åka dit längre. Det kändes som om hon alltid såg honom sitta där. Sonen stödde henne.
“Det var på tiden. Varför anstränga sig när man kan köpa allt i affären året runt?”
Han och hans familj åkte på semester till Medelhavet istället. Pengarna från försäljningen gav hon till sonen. Han behövde dem mer, med två barn. Hon klarade sig på pensionen. Hon hade tänkt börja jobba igen, men sonen övertalade henne att låta bli.
“Du skulle knappt tjäna något, men stressa sönder dig totalt”, sa han.
Så brukade hennes man säga också.
“Att jobba som lärare i dagens skola kräver nerver av stål. Om du saknar att undervisa, hjälp barnbarnen istället. Jag är här om du behöver något.”
Så levde hon ensam. Visst saknades manliga händer ibland. Men sonen ordnade med hantverkare om något gick sönder eller om en kran började läcka.
De sista åren hade de levt harmoniskt. Men i ungdomen hade det varit stormigt. De grälade så det nästan slutade i skilsmässa. Mannen var försiktig med sina utsvävningar, men kvinnor känner alltid på sig. En dag stod hon inte ut längre, konfronterade honom och pekade på dörren. Vem visste vad han kunde ha tagit med sig hem?
Han packade en väska och satte sig en stund på soffan. Då kom Alexander hem från skolan. Han var tretton då. När han såg sin far med väskan, förstod han allt. Stor som han var, hörde och förstod han mer än man trodde. Föräldrarnas gräl hade tröttat ut honom.
“Kommer du att hata mig?” frågade fadern.
“Ja”, sa sonen och smällde igen dörren till sitt rum.
“Jag klarar inte detta. Jag kan inte”, sa mannen och slog händerna mot knäna. Han reste sig och rullade undan väskan bakom soffan. “Får jag äta middag?” frågade han utan att se på Gunhild.
Hon var trött på bråk och diskussioner. Spelade det någon roll om han gick nu eller sen? Kanske var det bättre så. Låt honom gå när hon och sonen var i skolan. Gunhild dukade bordet och kallade på Alexander. De åt under tystnad, utan att säga ett ord.
Nästa dag tog Gunhild ingen genväg hem från jobbet. När hon kom in, skyndade hon sig att titta bakom soffan. Väskan var borta. En olustig känsla spred sig inom henne. Hon gick tillbaka till hallen och började långsamt ta av sig ytterkläderna. Då fick hon syn på väskan uppe på hyllan under taket. Hon rusade in i sovrummet och öppnade garderoben. Där hängde hans skjortor och byxor. En lättnad sköljde över henne.
Men när han kom hem från jobbet, sa Gunhild syrligt: “Så slarvigt att du packade upp väskan. Nu får du väl packa ihop den igen.”
Han sa inget, men stannade aldrig kvar på jobbet efter det, och om han blev sen, ringde han och varnade. Sedan grOch kanske skulle den här sommaren bli den första av många vid havet, tänkte Gunhild när hon hörde vågorna brytas mot stranden långt borta i telefonluren.
