Elin öppnade ögonen. Klockan på väggen visade halv åtta på morgonen. Bredvid hängde en bild av hennes make med en svart sorgband i hörnet. Så här började varje morgon. Hon tittade på klockan och flyttade genast blicken till makens leende. Eller tvärtom. “Hej. God morgon, älskade!” Så brukade han säga på morgnarna. Men han kunde inte kyssa henne som förr.
Efter nio dagar, innan dottern åkte, tog hon bort sorgbandet från porträttet. På morgonen vaknade Elin, såg ramen utan bandet och trodde att makens död bara var en dröm.
Hon gick ut i köket där dottern stekte pannkakor.
“Har pappa redan åkt till jobbet?” frågade hon.
Dottern vände sig tvärt om och stirrade förvirrat på henne.
“Mamma, du skrämmer mig. För det första är det lördag, och för det andra… vi begravde pappa igår. Minns du inte?”
Elin sjönk tungt ner på en stol.
“Du tog bort bandet från porträttet. Jag trodde…”
Hon började gråta. Sorgen kom tillbaka som en sten på bröstet, så hon knappt kunde andas. Dottern satte sig på huk framför henne och såg henne i ögonen.
“Mamma, förlåt. Jag sätter tillbaka bandet direkt. Jag tänkte inte…”
När Elin kom in i rummet igen hade porträttet åter fått sin sorgband. Det gjorde inte saken bättre, det blev ännu värre. En lögn och en dröm var ändå bättre än den hemska verkligheten. Men hon sa det inte högt.
“Vill du följa med mig? Bo hos oss ett tag, få något annat att tänka på?” frågade dottern.
“Tro inte att jag har tappat förståndet. Allt är bra med mig. Men när jag såg bilden utan bandet ville jag så gärna att det bara var en mardröm. Jag stannar här. ‘Med pappa’, tänkte hon, men ville inte skrämma dottern mer.
“Jag tänkte inget, bara erbjöd.”
“Det gjorde du,” sa Elin.
“Var inte arg, mamma.”
Dottern åkte och lovade ringa varje dag. Hon hade gift sig med en kurskamrat och flyttat till hans föräldrar i en annan stad efter examen. Hon trivdes där.
Åtta månader hade gått, men smärtan av förlusten hade inte lättat. Elin hade vant sig vid att leva med den. Hon gick in i badrummet och öppnade kranen. En lampa i taket blinkade och slocknade. “Det är faktiskt bättre så,” tänkte Elin medan hon tvättade av sig sömnen. “I dåligt ljus ser mitt spegelbild inte lika skrämmande ut.”
Träd och buskar på gården stod i en grönaktig dimma av sprickande knoppar. Och här och där, på den soliga sidan, hade de första unga bladen börjat visa sig. Himlen var mulen.
Elin vände sig från fönstret, ställde den tomma kaffekoppen i diskhon och gick för att klä på sig. På helgerna åkte hon ofta till kyrkogården, särskilt när snön hade smält och marken torkat. Idag var det exakt åtta månader sedan makens död. För Elin hade dessa månader flytt ihop till en enda lång dag av smärta och sorg.
Vid kyrkogårdens grindar stod kvinnor och sålde levande och artificiella blommor. Elin köpte levande. Under åtta månader hade makens grav försvunnit bland nya begravningar. Hon bytte ut de vissna blommorna, lade ner färska, rättade till banden på kransarna och strök över makens foto. Det hade bleknat i solen, hans ansikte började försvinna. Nästa gång måste hon ta med ett nytt foto och sätta det under glas. I sommar skulle dottern och hennes man komma, då skulle de sätta upp en gravsten…
Prästen vid begravningen hade sagt att alla är levande för Gud. De orden fastnade som en hoppfull kvardröjande tanke. Kanske var det därför Elin drogs till kyrkogården. Hon kände att hon här var närmare maken. Inte i graven under jorden, utan någonstans däruppe. För det sägs ju att själen återvänder till himlen…
“Hej. Du har fått sällskap. Det är många människor runt omkring mig också, men jag känner mig ändå ensam utan dig. Dottern ringer varje dag. Hon mår bra. Minns du när du försökte avråda henne från att gifta sig? Hon och Emil är lyckliga, de älskar varandra.
Föreställ dig, hon trodde hon var gravid, men testet visade bara en försening. Glad och ledsen på samma gång. Hon vill inte ha barn än. Hon lovade att om det blir en pojke ska hon ge honom ditt namn. Är det okej?
Jag saknar dig så mycket. Allt ramlar ur händerna på mig. Så mycket porslin har gått sönder. Din mugg också, förlåt. Jag ville gömma den. Varför tog jag ens i den? Spillde te igår. I affären glömmer jag ofta varor i korgen. Nyligen lämnade jag färska gurkor. Dottern säger jag matar hela kvarteret. På jobbet går det inte heller bra. Gör misstag, kanske blir jag av med jobbet. Lamporna i badrummet har brunnit ut. Köpte du reserv? Jag hittade inga.”
Ett par regndroppar träffade hennes huvud.
“Det börjar regna. Jag har nog berättat allt. Jag kommer snart igen. Vi ses snart, älskade.” Hon strök ännu en gång över fotot, torkade tårarna och gick därifrån, förbi de nya gravarna.
Hon fick vänta länge på bussen och blev genomvåt och frusen. Att åka tillbaka till den tomma lägenheten lockade inte.
Utanför trappuppgången stod en lastbil med öppna bakdörrar. Flyttkarlar bar ut kartonger, möbler och säckar och förde dem till hissen. En granne stod i den trånga passagen och klagade på att hon inte kunde komma förbi. Männen sade inget, frustade och hämtade fler lådor.
“Hej. Vet ni vilken lägenhet som får nya grannar?” frågade Elin.
“Hej, Elin. Vet inte vilket nummer, men de ska till sjätte våningen. Karlssons sålde sin lägenhet i vintras, köpte ett hus. Du bor på sjunde, va? Så de hamnar under dig. Nåja, jag ska till affären, barnbarnet är ensamt hemma…” De knappade sig förbi lådorna.
Elin åkte hissen upp, öppnade dörren. Tystnaden slog emot henne. Hon hängde av sig, gick in i köket och trampade rakt i en vattenpöl.
“Precis vad som fattades!”
Hon öppnade skåpet under diskhon och såg vatten sippra från en läckande ventil. Hon försökte dra åt den, men det blev bara värre. Lördag. Om hon ringde jourhavande rörmokare skulle han stänga av vattnet i hela trappuppgången, grannarna skulle vara utan vatten i två dagar. Hon ställde fram en hink, torkade golvet och gick ner till grannarna under. Dörren stodHon knackade på, och när dörren öppnades stod där samma läkare som sett hennes man för sista gången, och i den stunden visste hon att livet verkligen kunde börja igen.
