Du vet, jag pratade med Lotta idag. Kan du fatta, Anders har börjat hänga med andra kvinnor igen, sa Birgitta när reklamen avbröt tv-serien på TV4.
Hon tittade på sin man. Han satt halvliggande, lutad mot en upphöjd kudde vid sänggaveln, och tittade intresserat på reklamen.
“Pelle, hör du mig? Anders har dragit igång sitt gamla vanliga igen,” upprepade hon när han inte svarade.
“Jag hör,” sa han. “Vad angår det dig?”
“Hur menar du? Lotta är min vän. Jag bryr mig om henne. Har Anders sagt nåt till dig?” frågade Birgitta försiktigt och granskade hans profil.
“Han behöver inte redovisa för mig. Och jag har inte sett honom på länge. Förresten, din vän är en hysterisk människa. Jag hade också sprungit från henne. Nu räcker det. Serien börjar snart.”
“Jaha? Så han sa så till dig? Det är alltså Lottas fel. Kvinnan är alltid skyldig enligt er, bara ni kan ursäkta era egna skurkstreck. Vem gjorde henne hysterisk, tror du? Han har ju varit otrogen hela deras äktenskap.” Birgitta knep ihop läpparna, medan maken stirrade på tv:n.
“Du, jag skäller väl på dig också ibland. Hur många gånger har jag inte bett dig torka fötterna innan du kommer in? Du släpar in smuts och sand överallt. Du städar aldrig efter dig i badrummet… Betyder det att jag är hysterisk? Kanske du också har nåt på gång? För skojs skull?” Birgitta stirrade på honom.
“Nu börjar det igen. Då är det min tur.” Pelle kastade av sig täcket och reste sig. “Jag tittar klart på köks-tv:n.”
“Jag tycker bara synd om min vän,” sa Birgitta till hans rygg.
“De hade så kärlek förr. Han klättrade upp till hennes fönster på andra våningen med blommor. Varför kan ni inte bara vara nöjda? Skriker hon efter uppmärksamhet?” ropade Birgitta mot den öppna dörren.
“När ni ska ha oss kallar ni oss solsken, kaniner, småttingar. Men så fort ni hittar en älskarinna blir vi hysteriska,” muttrade hon för sig själv, som om han kunde höra henne. “Lotta förlät honom så många gånger. Första gången låg han på knä och svor att han aldrig skulle göra om det, grät som ett barn. För barnens skull förlät hon. Han är ingen dålig karl, egentligen. Men han har slitit sönder hennes själ. Tydligen går det inte att lära en gammal hund sitt…” Birgitta tystnade och lyssnade. Inga ljud hördes från köket.
“Kanske Pelle också bedrar mig? Varför blev han så upprörd? Träffade jag en öm punkt? Nej, han är för lat. Anders tränar ju åtminstone, håller sig i form. Min har ju fått mage och hårfäste som backar…”
Men tvivlet som smugit sig in i hennes hjärta började gro. Birgitta glodde inte längre på tv:n, hon hade tappat intresset för serien. Hon ställde sig upp, stack fötterna i tofflorna och gick ut i köket. Pelle satt på en stol med benen i kors och rökte, blåste ut rök genom det halvöppna fönstret. Ett drag svepte genom rummet, och Birgitta rös.
“Varför röker du plötsligt?”
Han ryckte till, en aska föll ner på bordet.
“Fy fan, du skrämde skiten ur mig.” Pelle blåste bort askan mot golvet. “Jag har väl också mina bekymmer. Anders och jag är ju kompisar.”
“Prata med honom då. Skäms han inte framför barnen? Vilket föredöme är han för sina söner?” Birgitta gick till fönstret, tog en askkopp från fönsterbrädan och ställde den framför honom.
“Tror du han lyssnar på mig? Nej, jag tänker inte läxa upp honom. Det är hans liv, han vet vad han gör.” Pelle tog ett sista bloss, släckte cigaretten. Sedan gick han till fönstret och stängde det.
“Nu går vi och lägger oss,” sa han och gick förbi henne.
Birgitta skakade på huvudet, släckte ljuset och följde efter. Pelle låg på sidan, vänd bort från hennes del av sängen. På tv:n gick någon prat-show. Birgitta stängde av tv:n och ljuset och lade sig. På senare tid hade de alltid somnat så här, rygg mot rygg.
De hade träffats under lyckliga studentår, kunde inte få nog av varandra. Två år senare gifte de sig. Allt gick sin vanliga gång. De grälade, försonades och levde vidare. Deras dotter växte upp, tog examen och flyttade till Stockholm. Om lycka tänkte Birgitta sällan. Och ändå hade hon varit lycklig. Vänner skilde sig, gifte om sig. Alla hade sin historia. Men de hade varit tillsammans i tjugosju år, gifta i tjugofem. Ett kvarts sekel.
Tankarna återvände till Lotta. Hennes röst ekade fortfarande i Birgittas öron: “Varför gör han så här mot mig? Jag har gett honom allt. Fött hans barn. Nu har jag varken ungdom eller man kvar, ensam på gamla dar…”
På andra sidan sängen låg Pllee med öppna ögon och stirrade intensivt ut i mörkret, höll tillbaka suckar och försökte ligga stilla.
Ett par dagar senare kom Pelle sent hem från jobbet. Birgitta var inte orolig. Det hände ibland. Kunde vara tusen skäl till det. Köer i rusningstrafik, träffat en kompis, behövde jobba över. Av hans uppsyn kunde hon gissa anledningen. Kom han glad och lite berusad hade han varit med grabbarna, tagit en öl. Kom han sur och butter var det jobbproblem.
Till slut hörde hon nyckeln vridas om i låset. Birgitta hörde hur han klädde av sig. Utan det vanliga stönandet och muttrandet. Sedan gick han ut i köket.
När hon kom in satt Pelle vid bordet, med ryggen mot väggen. Men han såg inte avslappnad ut, tvärtom – spänd som en fjäder. Hon kände hans nervositet och oro. Birgittas hjärta sjönk. Ångesten kröp upp i henne, precis som den där natten. Pelle stirrade framför sig, som om han fattade ett viktigt beslut.
“Har nåt hänt?” frågade Birgitta tyst, medan ångesten växte inom henne, fyllde henne, sipprade ur hennes ögon. “Vill du ha mat värmd?”
“Nej, jag är mätt.” Han reste sig och gick ut ur köket utan att se på henne.
Birgitta uppfattade en svag doft av parfym. Främmande, men ändå bekant. Hon hade känt den förut.
Birgitta väntade på honom i vardagsrummet framför tv:n, men han kom inte. Var han sjuk? Hade han lagt sig direkt? Hon gick in i sovrummet. Pelle satt fortfarande på sängkanten i kostym, med händerna knäppta över knäna och blickenHan lyfte långsamt blicken och viskade: “Jag har aldrig slutat älska dig, jag var bara rädd för att erkänna att jag gjorde fel – kan vi försöka igen?”
