*”Mamma, om du inte kan acceptera mitt val, så går jag. För alltid…”*
Anton steg på pendeltåget och såg sig om. Gott om lediga platser. Han satte sig vid fönstret. Dörrarna gled upp och stängdes med ett väsande ljud, och nya resenärer strömmade in.
På andra sidan satte sig ett äldre par. Kvinnan prasslade med en påse, tog fram två kanelbullar och de började äta. Doften av färskt bakverk spred sig i vagnen. Anton vände sig diskret mot fönstret.
*”Unga man, ta en,”* sa kvinnan och räckte honom en bulle.
*”Nej tack,”* log Anton.
*”Ta, ta, det är nästan två timmar kvar.”*
Anton tog emot bullen och tog en stor tugga. Den var otroligt god! Högtalaren knastrade till, och en mansröst hördes genom bruset: *”Avgång om… minuter… Tåget stannar vid alla stationer utom… Upprepar…”*
*”Vad sa han? Vilka stationer stannar vi inte på?”* frågade kvinnan oroligt.
Anton ryckte på axlarna. Han åkte till slutstationen och hade inte lyssnat.
*”Jag sa ju att vi skulle ta det vanliga tåget som stannar överallt. Du lyssnar aldrig,”* klagade hon på sin man. *”Vad gör vi nu? Vi får kliva av tidigare och vänta på nästa.”*
Hon lugnade sig först när en man i närheten bekräftade att deras station skulle bli en av anhalterna. Anton åt upp bullen och tittade ut genom fönstret på träden som for förbi, solstrålarna som silade genom löven, och stationerna som dök upp och försvann. Det var kvavt i vagnen, och svetten rann under den tjocka arméuniformen.
Han föreställde sig hur han skulle bli mottagen – hur glad mamma skulle bli, hur han skulle stå under den varma duschen… Han längtade hem, bort från uniformen, byta till jeans, t-tröja och sina gamla skor, och slippa tidiga morgnar och uppställningar. Han trodde nästan han skulle sova en hel dygn på sin mjuka soffa och vakna till frukost med varma pannkakor under ett handdukstäcke.
*”Undrar hur Lisa har det. Bara ett år har passerat, hon har nog inte förändrats så mycket…”* En bild dök upp i hans huvud – en späd flicka med kastanjebrunt hår och gröna ögon. Hon var ett år yngre, bodde i grannhuset och skulle precis bli student. Han hade inte lagt märke till henne förut. Bara en tjej bland många.
Kvällen innan han åkte hade de suttit i gänget på lekplatsen. Marcus skällde på honom för hans dumma beslut att hoppa av universitetet och rycka in. Erik höll med Anton och sa att han kanske också hade gjort det om inte hans mamma varit så emot det. Tjejerna suckade över att gänget splittrades men tittade mest i sina telefoner och fnissade.
Lisa, som alla ansåg vara för ung för dem, sa plötsligt allvarligt att hon skulle vänta på honom. Alla tystnade, och hon rodnade och sprang därifrån.
*”Anton, verkar som du fått en flickvän,”* skrattade Erik.
*”Skitsnack,”* muttrade Lisa och försvann.
*”Varför skrattar du? Låt henne vänta. När jag kommer tillbaka gifter jag mig,”* sa Anton halvt på skämt och knuffade till Erik så han nästan ramlade av bänken.
Han hade inte berättat för någon varför han gjort som han gjort – inte ens för Erik eller Marcus. Han hade börjat på universitetet, precis som pappa velat. Men sedan, våren därpå, lämnade pappa dem. Det visade sig att han hade en annan kvinna som väntade barn. Världen rasade samman, och med den all respekt för hans far. Anton hoppade av och ryckte in – en protest mot faderns handlingar.
Mamma grät, naturligtvis. Men han lovade att efter ett år skulle han komma tillbaka och fundera på framtiden. Kanske fortsätta studierna på distans.
Nu var året slut, och Anton åkte hem. Tankarna på hämnd hade lagt sig. Han saknade mamma, sitt hem, sin gård och sina vänner. Han hade gjort rätt. Framtiden väntade.
På nästa station klättrade det äldre paret av, och en ung kille och tjej ersatte dem. De satt tysta, hållande varandra i handen. Och Anton tänkte på Lisa igen. Hennes ord och hans eget svar ekade i huvudet, och det kändes inte längre som ett skämt.
Tåget stannade, och Anton klev av med raska steg. Som barn hade han älskat att höra hur stegen ekade i tunnelbanepassagen, som om hundratals människor gick där. Han brukade vända sig om för att se om det stämde. Pappa skrattade och sa att det bara var ljudet som studsade.
Han gick hemåt över stationstorget, längtande efter att andas in hemmalukten, sträcka på benen och svalka ner sig. Vid porten mötte han en granne.
*”Är det Anton som kommit tillbaka? Din mamma blir så glad!”*
Han tog inte hissen utan sprang uppför trapporna, hoppade över två steg i taget. Han ringde på dörren och lyssnade. Först nu tänkte han på att mamma kanske inte var hemma – han hade ju inte sagt exakt när han kom.
Men låset klickade, dörren öppnades, och mamma slog ihop händerna av glädje. Hon kramade honom, höll honom på avstånd för att se att det verkligen var han, levande och frisk, och inte en dröm. Hon klagade lite på att han inte varnat men skyndade sig sedan in i köket. Medan hon lagade mat gick Anton in i duschen. Hon hade redan lagt fram en handduk och nya kläder.
Jeansen var för trånga och tröjan för kort.
*”Du har vuxit!”* sa mamma förvånat när han kom in i köket. *”Ingen fara, jag går till affären och köper nya kläder åt dig.”*
*”Behövs inte, det här duger,”* sa Anton och satte sig.
*”Hur ska du träffa tjejer så här? Ingen kommer vilja ha dig.”*
Medan han åt berättade mamma nyheterna.
*”Erik var med om en olycka. Han låg på sjukhus i flera månader. Nu sitter han i rullstol. Läkarna säger att han aldrig kommer kunna gå igen. Tur att han överlevde. Han tog sin pappas bil, full som ett svin, och kraschade. Tur att ingen mer var med. Om han ryckt in med dig kanske detta aldrig hänt.”* Mamma suckade. *”Marcus har jag inte sett på länge. Emelie gifte sig…”*
Anton längtade efter att höra om Lisa, men mamma pratade om alla utom henne – som om hon medvetet undvek ämnet.
Senare gick hon till affären. Anton gick runt i lägenheten, rörde vid sakerna, vande sig vid livet igen.
Mamma kom hem efter en och en halv timme. Anton satte på sig den nya skjortan och jeansen, tog sina gamla gympaskor och gick till Erik. Hans mamma öppnade. Erik satt i rullstolen och såg inte särskiltAnton tog ett djupt andetag, log mot Lisa och deras dotter, och insåg att det hemligaste med kärlek var att den ofta växte ur det oväntade.
