**Den Bittra Gumman**
Jag steg ur taxin och väntade på att lilla Linnea skulle kliva ur efter mig.
“Tack så mycket,” sa jag till chauffören, tog min dotters hand, och vi gick långsamt mot porten. På bänken framför det låga trappsteget satt två äldre damer.
“Hej,” hälsade jag.
“Hej,” svarade den ena. “Vem är det ni ska hälsa på, ni vackra damer?”
Jag log bara. Jag öppnade koden till låset och gick in med Linnea. Knappt hade dörren stängts förrän den ena damen sa ganska högt att hon sett två unga män bära in kartonger och säckar i trapphuset för en hal timme sedan.
“Det är nya hyresgäster i lägenheten ovanför dig, den som Jonssons hyr ut. Så håll dig redo, Maj-Inger, sömnlösa nätter kommer du få,” sa den andra.
“Inte med mig! Vågar de låta höra sig så ringer jag socialen på direkten…”
Jag lyssnade inte mer. Hissen stod redan på bottenvåningen, så vi åkte upp till femte.
Dörren till lägenheten stod på glänt. Två män satt i köket och drack kaffe.
“Åh, där är du, Elin. Vi slog oss ner lite medan vi väntade. Hoppas det är okej?”
Jag rotade i väskan efter plånboken.
“Elin, nu skäms jag. Det var ju bara en vänlig hjälp. Kanske var det dumt att du lämnade Erik? Ni kunde ha pratat. Du jobbar inte ens, hur ska ni klara er?” Han blinkade åt Linnea, och hon log stort.
“Vi klarar oss. Jag begär skilsmässa, får underhåll och föräldrapenning. Jag går inte tillbaka till Erik. Säg det till honom.”
“Okej. Men ring om du behöver hjälp. Nu får ni ordna er, vi går,” sa Markus.
Männen gick. Jag såg på kartongerna mitt i rummet och suckade.
“Ska du hjälpa mamma att packa upp?”
“Nej. Jag vill leka,” sa Linnea.
“Okej. Men skrik inte för högt, annars får vi flytta igen,” varnade jag henne.
Hon nickade allvarligt.
Jag öppnade leksakslådan, och Linnea drog genast fram en nallebjörn. Själv började jag fylla garderoben med kläder från påsarna.
Lägenheten var enkel, en etta. Men det räckte. Möblerna var fina, renoveringen ny, allt var rent. Inga onödiga köp, bara spara – vi skulle klara oss.
Sen kokade jag makaroner och korv som jag tagit med mig. Jag torkade golvet och lade Linnea att sova, drog ut soffan. Ögonen ville sluta sig, men hon ville ha en saga. Jag läste tills hon somnade. När jag själv lade mig, blundade jag och hörde plötsligt Eriks ord igen:
*”Du kommer krypa tillbaka till mig på knä, men jag tvekar om jag ens tar emot dig…”* Tårarna kom, och sömnen försvann.
Jag steg upp och gick till köket. Tände inte lampan, stod bara vid fönstret och stirrade ut på den främmande vyen, på mörkret som föll…
***
Vi träffades på busshållplatsen. Han frågade vilken buss som gick till Storgatan.
Jag funderade och gav honom numren. Sen undrade han vart jag skulle.
Just då kom min buss, och jag hoppade snabbt på.
“Förlåt, jag visste inte hur jag skulle börja prata,” hörde jag. Han stod bredvid och log. Och jag log tillbaka.
Så började det. Mitt hjärta var fritt, och Erik, glad och charmig, vann det snabbt. Jag bodde i en hyreslägenhet med min gymnasiekompis. Vi delade på hyran.
Men Erik hade sin egen lilla lägenhet. Han övertalade mig att flytta in. Mamma var sträng och lärde mig att familj kom först, att barn skulle födas i äktenskap. Så när hon ringde ljög jag och sa att jag fortfarande bodde med kompisen.
TVÅ år gick, och Erik friade aldrig. Han nämnde inget om barn. Jag visste inte hur jag skulle säga att jag var gravid.
“Vi borde hitta en större lägenhet,” sa jag en dag.
“Varför?” undrade han.
“För att vi snart blir tre.”
“Är du gravid? När tänkte du berätta?” fräste han.
“Nu gör jag det. Förlåt, jag var inte säker förrän nu.”
“Jag trodde du tog preventivmedel.”
“För att leva för mig själv och skaffa barn *nån gång*? Jag gör aldrig abort. Med dig eller utan dig, men jag föder det här barnet.”
“Okej. Det var… oväntat.”
Vi försonades och började spara till kontantinsats. En kväll stod jag på balkongen och väntade. En bil stannade, och Erik klev ur.
“Vems bil är det?” frågade jag.
“Min. Vår. Fin, eller hur?” Han strålade.
“*Din*? Med vilka pengar?”
“Jag köpte den ändå. Lägenheten kan vä”Men när jag öppnade dörren till den nya framtiden, insåg jag att ibland är de svåraste stegen de som leder oss hem.”
