“Åtminstone är du värd något för någon”
“Du behöver inte min son, han kommer bara att förstöra ditt liv.”
“Det är inte sant, Sofia Olsson. Varför säger du så om Oskar? Han är ju din enda son!”
“Just därför varnar jag dig. Jag känner min son alldeles för väl för att tvivla på mina ord.”
Sofia Olsson lämnade långsamt köket, medan Lina stannade kvar vid bordet i sin nya klänning. Hon hade tagit på sig den med flit, kommit till grannen för att visa sin nya inköp, den hon hoppats skulle få Oskar att tappa andan.
Lina hade varit förälskad i grannens son i flera år. Känslorna hade växt fram när hon fortfarande var en liten, naiv flicka, men som visade sig – kapabel till djup tillgivenhet.
Oskar var sju år äldre än Lina. Han var sjutton, hon bara tio, när de sågs för första gången. Linas familj hade flyttat till Björkudden från en annan by, där hennes far blivit arbetslös. Sofia Olsson hade bott där i många år, ensam med sin son.
“Väldigt respektabel familj,” hade Linas mor sagt en kväll när hon kom hem från Sofia Olsson.
Även om Sofia var femton år äldre än Linas mor, blev de vänner, och Lina och Oskar sågs oftare.
Ett år efter de träffades började Oskar på högskolan och lämnade Björkudden, medan Lina stannade kvar med sina föräldrar. Hon glömde honom aldrig och hälsade ofta på Sofia Olsson.
Strax efter examen gifte sig Oskar, och det blev ett hårt slag för Lina. Hon vägrade tro att han verkligen älskade sin fru – hon var säker på att äktenskap var för evigt. Hennes egna föräldrar hade varit gifta i tjugo år, morföräldrarna tillsammans till det sista, och till och med Sofia Olsson hade berättat att hon varit gift med Oskars far ända tills han spårlöst försvann i en konfliktzon.
“Han tog inte ens med sig frugan för att träffa mig,” klagade Sofia Olsson en dag när hon kom på besök till Linas föräldrar. “Nån stadsbrud, alldeles för fin för oss.”
“Åk till stan då,” föreslog Linas mor. “Träffa din son och hans fru, se hur han lever.”
Sofia Olsson bara viftade avvärjande:
“Varför? Om Oskar inte bjöd mig på bröllopet, så är det nog meningen. Då behöver jag inte hans fru – jag åker inte.”
Lina tyckte synd om Sofia, men mest av allt oroade hon sig för att Oskar aldrig skulle komma tillbaka till Björkudden. Men knappt ett år efter bröllopet dök han upp igen, med sina få ägodelar.
“Sofia Olssons son är tillbaka,” berättade Linas mor när hon kom hem från jobbet.
Flickan for upp, rusade mot dörren och nästan välte sin mor.
På några sekunder var hon framme vid Sofia Olssons hus, och på trappen stötte hon ihop med Oskar som precis gått ut för att röka.
“Tjena, Linapanna!” sa han muntert och blinkade.
Lina märkte hur mycket han hade förändrats – vuxit till sig, blivit en riktig man. Han hade skägg nu, och några gråa hårstrån vid tinningarna, trots att han bara var tjugofem.
“Hej, Oskar,” sa Lina ömt och kämpade för att inte röra vid hans ansikte. “Du kom tillbaka?”
Han såg likgiltigt på henne och ryckte på axlarna:
“Vet inte. Vi får se. Jag skilde mig, fick flytta hem till morsan. Bodde hos fruns föräldrar, men det blev aldrig bra. Allt var så himla knepigt.”
Lina stirrade på honom och undrade – hur kunde den där kvinnan tycka att Oskar var dålig? Han var underbar! Så vacker, så snäll, så smart! Det var säkert något fel på den där stadsfimpan, inte utan anledning ville Sofia Olsson inte träffa henne.
“Ska vi gå på bio?” föreslog Lina, men Oskar skakade på huvudet.
“Nej, orkar inte. Morsan har hunnit ge mig en massa grejer att fixa.”
Lina var ledsen men visade det inte. Det var så viktigt att han var här – att de andades samma luft, pratade, att han frågade hur hon hade det. Kanske skulle han förr eller senare inse att hon var den rätta?
Sofia Olsson var inte glad över sonens återkomst. Hon försökte ordna jobb åt honom i kooperativet, åkte till stan och snackade med bekanta, men inget passade honom.
“Jag är så trött på hans eviga missnöje,” erkände Sofia Olsson en dag. “Nu förstår jag varför han skilde sig. Problemet låg inte i henne – utan i min son.”
“Det är inte sant!” protesterade Lina och försvarade Oskar. “Oskar är snäll, du förstår honom bara inte!”
Sofia Olsson skrattade torrt:
“Jaså, jag känner inte min egen son? Han är lika självisk som sin far!”
Hon tystnade och såg bort. Lina ville säga mer men höll tillbaka – Sofia såg så sorgsen ut.
Utan arbete så lämnade Oskar Björkudden igen efter några månader, utan att ens säga adjö. Än en gång sörjde Lina, grät och mindes honom som den bästa människan hon någonsin känt.
Sedan kom tragedin: Linas föräldrar dog i en olycka. Hon var bara arton, skulle börja på högskolan men hann aldrig. Utan Sofia Olssons stöd hade hon nog inte klarat sorgen, känslan av hjälplöshet.
Oskar kom till begravningen – inte ensam. En blond, smal flicka såg beundrande på honom, och med tungt hjärta insåg Lina att han återigen inte var ensam.
Att han gift om sig fick hon veta två veckor senare. Sofia Olsson nämnde det i förbifarten, och det kändes som en blixt från klar himmel. Lina älskade honom fortfarande, men hoppet om att de någonsin skulle vara tillsammans var borta.
Efter föräldrarnas död stannade Lina i Björkudden och började jobba på gården. Hon studerade inte, kämpade sig ur depressionen och lärde sig leva utan sina föräldrar – och utan Oskar.
Och så, precis före nyår, berättade Sofia Olsson att Oskar skulle komma hem.
“Kommer han med sin fru?” undrade Lina, nästan säker på svaret.
Sofia Olsson flinade:
“Nej, han kommer ensam. Tror du han skulle åka hit om allt var bra?”
Linas hjärta hoppade till. Äntligen! Han skulle komma, de skulle ses, och den här gången skulle hon inte hålla tillbaka – hon skulle berätta allt.
“Du väntar dig för mycket,” varnade Sofia Olsson.
Lina, som redan köpt en fin klänning i stan, blev förvirrad:
“Varför det? Jag tycker så mycket om Oskar…”
“För mycket,” svarade Sofia Olsson. “Han förtjänar det inte.”
Tonen fick Lina att rysa. Den var så bitter, så full av ånger att hon inte vågade fråga mer.
Hon sa inget, köLina log lätt mot den lilla Oskarvira som låg i sin vagga, och för första gången på länge kände hon sig fri från det förflutna.
