Det var hennes lycka, men vi som fick betala
“Åh, Maja, så bra att jag träffade dig här nere! Då behöver jag inte ens gå upp till er!” flåsade Antonina, svärmodern, som fortfarande andades tungt.
“Hej!” svarade Maja lite förvirrad när hon mötte svärmodern vid porten.
Man kunde inte säga att de hade ett dåligt förhållande. Men svärmodern besökte dem sällan, eftersom hon helt och hållet ägnade sig åt sin dotter Lovisa.
“Maja, kan du låna mig tio tusen kronor? Lovisa och lille Viktor ska till kurort. Det är så mycket man måste köpa, och priserna är ju helt galna! Du förstår väl…” sa svärmodern, rullade med ögonen och smackade med tungan.
Återigen kokade Maja inombords. Det kändes som om hon tusen gånger i tankarna hade repeterat meningen: “Jag är inte er bankomat!” Hon hade velat säga det till svärmodern och till Lovisa, rakt i ansiktet, och få ett slut på detta eviga tiggeri.
Men hon vågade inte. Antonina var modern till hennes man Anders, farmor till deras dotter Elsa. Att säga något skulle innebära öppen konflikt, förstöra relationerna och skapa split i familjen. Maja oroade sig för Anders känslor, för i en sådan situation skulle han hamna i kläm mellan hustru och mor. Därför teg hon. Men samtidigt visste hon att hon inte kunde tiga längre. Hon tittade på svärmodern, känslorna vällde upp, men hon böjde sig ändå lydigt mot väskan för att hitta plånboken…
…Maja kom hem från jobbet i dåligt humör. Ytterligare en revision, granskarna petade på varje småsak, och chefen skällde på alla. Hon stannade två timmar extra, åkte sedan till affären, och nu måste hon laga middag, hjälpa Elsa med läxorna, fixa kläder till morgondagen… Ändlösa sysslor, oräkneliga.
Trött klev Maja uppför trappan och låste upp lägenheten.
“Mamma, hej! Vi måste göra en projektuppgift om fåglar till imorgon. Hjälper du mig?” ropade nioåriga Elsa och sprang emot henne med den glada nyheten.
“Självklart, Elsa. Jag måste bara byta om, laga middag snabbt, så tar vi en titt.”
Maja ställde ner väskorna i köket och gick in i sovrummet.
“Åh, Maja, jag hörde dig inte komma in. Varför ser du så nere ut, är det jobbet igen?” frågade maken.
“Ja, ännu en revision. Som vanligt!” svarade Maja och viftade avvärjande.
“Hördu, jag skickade fem tusen till mamma. De behövde pengar till en vårjacka åt Viktor.”
“Anders, kan vi inte sluta sponsra dem nu? Viktor har ju en far – låt honom klä sin son! Varför ska deras problem alltid bli vår eviga huvudvärk?” började Maja protestera.
“Men Maja, varför ska du göra en grej av det? Du vet hur det ligger till…”
“Hur då, Anders?” kvinnan höll tillbaka sig för att inte skrika.
“Lovisa kan inte hitta något jobb, hennes ex betalar inte underhåll, mamma ger hela sin pension till dem… Kan vi inte bara köpa pojken en jacka? Du har ju jobb, jag har jobb…”
“Precis, Anders! Vi har båda jobb! Varför ska vi behöva neka vårt barn något för att ge pengar till en annan familj? Förklara för mig!” Maja kände hur hettan stMaja stod kvar på trottoaren med tom plånbok i handen, medan svärmoderns skarpa skratt ekade som en kall vind genom den mörka höstkvällen, och hon visste att denna dans av skyldigheter och förväntningar aldrig skulle ta slut.
