**Inget bröllop**
– Linnea, äntligen ska du gifta dig! – log Malin Bergström mot sin dotter. – Jag är så glad att Niklas friade till dig! Vet du hur oseriösa män är nuförtiden? De vill bara leva fritt och drar sig för att gifta sig. Men Niklas är annorlunda, så håll fast vid honom.
– Mamma, jag är väl ändå en eftertraktad brud också? – skämtade Linnea. – Vacker, begåvad och värd en prins till man.
– Åh, en prins nu? – skrattade Malin. – Glöm inte att du är 35 år, och det här är, så att säga, din sista chans.
Uttrycket ”sista chans” kändes förnedrande för Linnea. Men hon orkade inte argumentera – hon visste hur mycket hennes mamma oroade sig för sin enda dotter. Åren gick, men ingen rad av friare syntes till för Linnea. Malin var rädd att dottern aldrig skulle gifta sig eller skänka henne barnbarn.
Bröllopet var planerat om två veckor. Allt var klart: middagen bokad på stanens finaste restaurang, inbjudningarna skickade, och bröllopsklänningar utvalda. Fast Linnea tvekade fortfarande över vilken klänning hon skulle välja och skulle snart gå på en ny provning.
Då ringde det på dörren, och Malin utbrast: – Niklas är här! – och skyndade sig att släppa in den väntade gästen.
– Hej, Malin! Hej, Linnea! – hälsade Niklas. – Jag kom inte med tomma händer. Till dig, Malin, en ask choklad, och till dig, Linnea, en bukett blommor.
– Åh, du skulle inte ha behövt, – log Malin. – Jag förstår fortfarande inte hur min dotter kunde träffa en sådan fantastisk man! Det känns som att du inte har några brister alls! Kom in, Linnea väntar på dig i sitt rum.
Linnea och Niklas hade bara dejtat i sex månader. Hon undrade själv varför han valt henne: Niklas jobbade inom kommunförvaltningen, medan Linnea bara var en vanlig musiklärare. Efter deras första möte hade Niklas genast klargjort att han sökte en lämplig fru.
Niklas var seriös, grundlig och, som Malin uttryckte det, ”en man utan fel”. Han var bara fem år äldre än Linnea, men hon kunde ofta känna sig sugen på att kalla honom ”herr Niklas Ström”.
– Linnea, här är några tulpaner. Ser du, jag glömmer dig aldrig och vill göra dig glad, – sa Niklas nedlåtande. – Har du kollat att allt är klart för bröllopet?
– Tack för blommorna. Allt verkar klart. Jag behöver bara välja klänning och köpa skor.
– Se till att du är perfekt på bröllopsdagen och gör ett gott intryck på min familj, – sa Niklas strängt. – Spar inga pengar. Köp vad du behöver.
Med dessa ord tog han fram en sedelbunt ur plånboken och lade den på byrån:
– Här är till bröllopskostnaderna. Och förresten, hälsa på min mamma nästa vecka. Hon ska ge dig recept på mina favoriträtter. Jag vill inte att vårt äktenskap ska börja med bråk, så se till att ta några lektioner i hushållning.
– Niklas, minns du att jag är 35? – log Linnea. – Vid den här åldern brukar kvinnor veta hur man sköter ett hem. Dessutom är det ju romantik nu, låt oss inte tänka på grytor och stekpannor.
– Nej, Linnea, du måste lära dig av mamma. Hon håller allt skinande rent och lagar fantastisk mat. Det skulle vara pinsamt om hon kom på besök efter bröllopet och började rätta till dig.
Linnea lovade att hälsa på hans mamma, och Niklas gick, med hänvisning till viktiga ärenden. Linnea kände sig plötsligt nedstämd. Hon längtade efter lätthet, romantik, ömhet. Men Niklas var alltid så stel, kortfattad och kärleksklen.
Nästa dag åkte Linnea för en ny klänningsprovning. I butiken stannade hon inte länge och valde den första klänningen som stylisterna erbjöd. Hon var ur humör och förstod inte själv varför.
”Allt är bra”, lugnade hon sig. ”Jag gifter mig med en bra, stabil man, precis som jag ville. Många skulle avundas mig. Och mamma är glad att jag äntligen ska gifta mig. Vad mer behöver jag?”
Trött vandrade hon mot hållplatsen, trots att hon dagen innan velat shoppa. Då hörde hon plötsligt en röst:
– Linnea, är det du? Vilket sammanträffande! Minns du mig?
Självklart mindes Linnea. Det var Erik, hennes ex-pojkvän. Hennes första riktiga kärlek. Han hade lämnat henne för en annan tjej för länge sedan, men nu stod han framför henne, avspänd som om inget hänt.
– Hej, Erik, – sa Linnea och försökte verka lugn. – Jag förväntade mig inte att se dig här. Hur mår du?
– Bra, jag har ett kontor här i närheten. Jobbet går bra, men privat… jag skiljde mig nyligen. Men nog om mig. Hur är det med dig? Gift?
– Nej, inte än. Men jag har en pojkvän. Fast jag vet inte om det blir något, – ljög Linnea om bröllopet och rodnade lätt.
– Jaså, – nickade Erik tankfullt. – Har du bråttom nånstans? Vill du fika lite? Jag var på väg för att äta lunch.
Linnea gick med. Hon visste att det var konstigt, men kunde inte låta bli. Minnen av deras långa samtal och hur bekväm hon varit med honom virvlade i huvudet.
Hon kunde inte slita blicken från Erik. Lång och vältränad, med varma bruna ögon, var han en stark kontrast mot den något rundlagde Niklas och hans färglösa drag.
De satt i en timme på caféet. Erik betalade och sa något särskilt när de skildes:
– Jag ringer dig. Tro inte att jag menar nåt, men det var verkligen trevligt att träffa dig. Låt oss byta nummer så vi inte tappar kontakten.
Linnea var lycklig. Hon var säker på att det här inte var en slump. Att träffa Erik precis på dagLinnea gick hem med hjärtat fullt av hopp, men när dagarna gick och Erik inte ringde insåg hon att varje ny chans också kan vara en gammal miss.
